Hur vet man när man ska ge upp?

Vi har haft problem länge som kommer går, min man är en rätt kall människa men ändå inte, svårt att förklara han har rätt kort stubin och blir då otrevlig och säger elaka saker i stridens hetta.

Jag har dom senaste 7-8 åren haft allt svårare att släta över hans beteende och tar åt mig av hans sätt gentemot mig.
Han vill ju mena att det är mitt fel och jag är en otrevlig person att leva med som vet och trycker på allt som gör honom otrevlig och arg.
När han kommer med sarkastiska kommentarer så ska jag bara vara tyst och ta emot, frågar jag varför han är sur så får jag till svar att jag ska hålla käften, känner inte att det är mitt fel men han ser verkligen inte att han har problem utan det är alla andra.

När jag är arg vilket jag blir när han dra igång då känner jag att jag ska flytta men sen går det ett tag och jag börjar tveka och känna att va sjutton det är ju inte så farligt han var bara trött och menade inget med det han sa och så fortsätter vi.
Men nu vet jag faktiskt inte om inte måttet är rågat och att jag ska gå för tänk om jag ångrar mig som jag brukar? Vi har levt ihop hela mitt liv känns det som och jag vet inte vem jag är utan honom.

Jag tycker att du ska sluta släta över och jag föreslår familjerådgivning. Om ni vill fortsätta tillsammans så måste ni återupprätta respekten för varandra och sluta med dåligt beteende. Din man kan inte skylla på dig om han blir arg osv, förmodligen lider han av passiv aggression och tar allt du säger som kritik och ni verkar trigga varandra och ha hamnat i en negativ spiral. Kanske behöver ni båda lite självinsikt vad ni gör mot varandra?

Jag tror att det är jättesvårt att bryta på egen hand.

Min man vill absolut inte gå och prata med någon. Jag har en en samtalskontakt som jag pratar med.

Inte helt ovanligt… vad vill du då? Jag tycker inte det verkar så kul att han beter sig som han gör… så vad är alternativen?

  1. fortsätta som nu?
  2. bryta upp?
  3. tro att ni kan bryta ert tråkiga mönster utan hjälp? Det vore förstås ett bra alternativ om det så att din man hade självinsikt… vilket inte verkar vara fallet…
  4. ställa krav att om ni ska fortsätta så vill du ha förändring och visst kan ni försöka själva men det är inget farligt att be om hjälp… då har ni i alla fall gjort allt, eller hur?

Jag tror din man är väl medveten om att han har vissa problem och att det förmodligen inte vill ta hjälp och synliggöra detta. Men förmodligen behöver ni båda skärpa till er för att förändra er relation.

Hur vet man? Det är upp till var och en.

Min man var allmänt otrevlig hemma och kritiserade mig och barnen jämt. Men jag gav inte upp, för jag visste ju att han egentligen älskade oss väldigt mycket fast han hade svårt att visa det. Dessutom skulle det nog bli bättre, bara han fick det lättare på jobbet och bara jag ansträngde mig lite mer för att göra honom mindre olycklig. Det var ju egentligen synd om honom, för han verkade inte lycklig.

Så en dag insåg jag att jag inte älskade honom längre. Han hade varit för otrevlig för länge mot mig. Sårat mig för många gånger och berättat pinsamma saker om mig för andra. Men jag gav inte upp. Kanske kärleken skulle komma tillbaka, och så var han ju egentligen en bra man och bra pappa, fast han inte orkade med just nu. Det skulle nog gå bättre, bara vi fick lite bättre ekonomi och bara jag ansträngde mig mer.

Några år till gick och jag insåg att jag inte orkade längre. Det gick inte. Han blev allt elakare mot mig och numera fick jag spänningshuvudvärk så fort han kom innanför dörren. Hans krav blev också högre och jag varken hann eller orkade uppfylla alla hans krav på mig. Men jag gav inte upp, för de yngsta barnen behövde sin pappa. Och det skulle nog bli bättre, bara jag hittade den rätta lösningen.

Så upptäckte jag att han hade ett förhållande med en annan kvinna. Det var droppen, tänkte jag först. Sedan tänkte jag att jag faktiskt inte kunde ge upp, för jag och barnen klarade oss inte utan honom. Jag hade blivit kroniskt sjuk, hade inget jobb och ingen sjukpenning och tänk om jag hamnade på sjukhus igen! Då behövde barnen sin pappa här hemma. Kanske jag kunde härda ut trots allt.

När gav jag upp till slut? Det var nog när jag åkte in akut till sjukhuset och min man valde att vara hos sin älskarinna i stället för att ta hand om barnen. Han tyckte 10- och 15-åringen var tillräckligt stora för att ta hand om sig själva. Annars kunde väl min mamma eller någon rycka in?

Där gav jag alltså upp, men jag tänkte fortfarande att skilsmässan var mitt fel. Om jag bara ansträngt mig mer …

9 gillningar

:heart: du skriver så mkt som är jag så nu rinner mina tårar. :heart:

3 gillningar

När vi var gifta, då var jag liksom för insyltad för att kunna se klart. Jag var så ung när vi träffades, så jag visste inte av att det skulle vara på något annat sätt. Jag förstod inte att vårt äktenskap inte var normalt. Självklart älskade min man mig! Varför skulle han annars vara med mig? Självklart älskade han barnen! Det gör väl alla pappor? Självklart var han en bra man! Det hade jag sett under vår första tid tillsammans. Små omtänksamma presenter, hur han skröt om mig inför sina vänner, hur stolt han var över allt jag gjorde. Den mannen jag blev tillsammans med, det var ju den mannen han egentligen var. Jag måste bara locka fram honom igen.

2 år efter skilsmässan, då hade jag kommit ut ur den där instängda lilla bubblan jag levt i så länge. Då var jag mogen för att se åtminstone en liten del av verkligheten. Jag läste en lista med varningstecken på att man är utsatt för psykisk misshandel, och för varje gång jag läste listan, så sprack några illusioner. Jag kunde pricka av varenda punkt på listan och insåg till slut att min man inte “egentligen” var den man jag sett under vårt första år tillsammans. Han var den man jag levde med i de följande 30 åren.
http://www.varningstecken.n.nu/

5 gillningar

Tycker du ska på ngt sätt övertala honom till det.
Min fru vill skiljas men gått med på parterapi för att kunna säga att hon gav det en chans, måste ju göra vad som kan göras för att rädda det.
På mig låter det som han är narcissist, det finns hjälp att få men kan vara svårt att ändra ett sådant beteende.
Vad vill du?

Det är skrämmande lika liv vi levt/lever. Vi träffades när vi var 17 år och varit tillsammans i 31 år. Gifta i 24 år. Ska läsa länken du skickade.

Först och främst:
Jättebra att du har skaffat samtalskontakt!
Sen om han vill följa med på det eller inte, ja, det får vara hans problem.

I ditt fall verkar denna psykiska misshandel vara ett mönster, och därför skulle jag nog inte ge dig rådet att kämpa något mer.
Alla människor kan ha dåliga dagar eller dåliga perioder (även om det naturligtvis inte ursäkter elaka kommentarer eller kränkande behandling), men om detta blir mer regel än undantag har jag svårt att tro att det kan ändras. Kanske inte ens med parterapi.

Risken är att du själv börjar ta på dig skulden och därmed medvetet eller omedvetet börjar anpassa ditt eget beteende utefter hans labila humör. Och då är det alltför lätt att du kanske tappar bort dig själv?

Tyvärr verkar många stanna alldeles för länge, tills de långsamt bryts ned och till slut saknar ork och styrka att ta sig därifrån.
Så var rädd om dig och ta hand om dig själv och ditt mående

2 gillningar

Jag var i en liknande situation. Känner igen både sarkasmen och elakheterna. Mitt x bad aldrig om ursäkt. Ju större barnen blev desto mer blev även de utsatta för elakheter och sarkasm.
Jag gjorde listor där jag jämförde för och nackdelar där oftast de stora osäkerheterna var det som avgjorde. Det gick liksom alltid en dag till.
För mig var det några saker som till slut fick mig att separera.

  • Vi hade en gemensam dröm om en egen gård som hjälpte mig att släta över hans beteende. Jag tänkte att ingen annan skulle kunna genomföra den drömmen med mig. När vi väl kom till skott visade det sig att det blev värre, både hans elakheter, men också blev det klart att vi inte hade samma dröm om hur vi skulle leva på gården. Hans prioriteringar fick alltid fokus. Det blev allt svårare att släta över hans beteende.
  • Jag lärde känna andra som fick mig att inse att det var många som delade samma dröm som jag om den typen av liv jag ville leva, alltså var han inte enda chansen.
  • Barnen blev allt mer utsatta för hans dåliga humör. Bl.a. äldste barnet skrev vid tillfälle till mig att “Jag är hellre död än lever med pappa”
  • Jag började tänka: Ska inte livet vara mer än så här?
  • En händelse där han skällde på mig var ytterst tydlig. Vi skulle fälla ett träd där han hade gjort allt förarbete och sedan skulle trycka på med en skogsmaskin medan jag gjorde det sista med motorsågen. Trädet gick dock åt mitt håll, så jag gick undan för att rädda mig själv, men motorsågen blev kvar och mosad. Jag fick massor med skäll och kände bara att det här är helt över gränsen. Där började någon slags mental förberedelse för att gå.
  • 1,5 år senare efter ytterligare ett (stort, många mindre) obefogat utbrott tog jag äntligen steget.

I dagarna är det 6 år sedan. Jag lever med en ny man sedan 5 år. En som delar samma drömmar som jag och som aldrig skäller obefogat och dessutom kan be om ursäkt.
Det finns så många mer faktorer, men jag är idag mycket nöjd med mitt liv. Det jag funderar mycket över är varför jag stannade så länge. Svaret jag har funnit är att man växer ihop och vänjer sig. Man vet vad man har och inte vad man får. Eftersom jag trivs med livet idag så får jag acceptera att det tog så lång tid med allt det har lett fram till.

Livet är för kort för sådan skit!

3 gillningar

Åh herregud! Det låter som att jag har skrivit detta! Jag har gått hos samtalskontakt på familjerådgivningen i 1,5 år nu och jag verkar inte komma framåt. Min kontakt har nu senast sagt till mig att anledningen till att jag inte kan släppa taget verkar vara att jag fortfarande hoppas på och kämpar för en förändring, -för en gång i tiden hade vi det ju bra.

Vissa dagar har jag bestämt mig för att gå och andra dagar velar jag… Jag har föreslagit allt från samtalshjälp till separata boenden. När jag sagt till honom att jag vill skiljas så möter han med att han ska han se till att jag aldrig får träffa våra tre barn igen. Han har också under perioder fryst ut mig totalt för att jag inte vill ha sex längre.

Jag tror som någon skrev tidigare att det är svårt att se när man är mitt i det och ärligt talat tror jag att både du och jag skulle må bättre och vara lyckligare om vi faktiskt separerade, för det du skriver om är också psykisk misshandel och efter ett antal år av skiten väntar nog depression och utbrändhet…

2 gillningar

Att bryta upp är att ställa in sig på att börja en ny resa. Du får 50% av tiden med dina barn. Helt andra förutsättningar för framtida relationer med barnbarn och firande av högtider. Du får timmar av ”egentid” att fylla. Du kanske kommer börja söka efter en ny livskamrat. En separation är en arbetsam process. Att motivera sig själv att gå framåt utanför relationen är också det tungt. Finns det en väg emellan du kan prova? Kan du ta avstånd från honom genom att spendera mindre tid ihop? Att relationen inte är perfekt alltid är kanske något som går att jobba sig igenom? Eller är det så att det pågår någon form av missbruk eller kris (sorg, arbetslöshet, känsla av misslyckande) som orsakar den destruktiva stämningen som gör att ni far illa?

1 gillning

Det låter som han har ett enormt självförtroende och är bättre än alla andra men noll i självinsikt.
Frågan är om det inte är ett dåligt självförtroende hos honom som ligger bakom allting. Osäkerhet och rädsla för att bli lämnad men vet inte att han gör det värre.

Tycker du borde ställa ultimatum att han går med till familjerådgivning eller så lämnar du honom, då ska du se att han börjar få andra tankar, inser att han själv är inget utan dig.
Hjälper det inte så finns nog inget annat alternativ.

Jag är inte den som ger upp min familj/hustru utan att kämpa för den. Jag tror som många experter säger att det mesta går att rädda, utom då det förekommit våld och hot, då drar man direkt.

Jag själv kämpar för att hålla ihop mitt äktenskap och är beredd att göra allt som tänkas kan, men båda måste vara beredda att göra jobbet och ge det en chans och inte som min hustru, efter 3 mån framgång kom det en liten bula i vägen då gav hon upp, så står vi där och väntar på familjerådgivning men jag är inte säker på att hon vill för att jag föreslog det, men hon fyllde i ansökan, nu är det bara att vänta.

1 gillning