Hem | Så här skiljer du dig | Skriv bodelningsavtal | Juridik | Sök advokat | Träffa psykolog | Artiklar

Hur vågar man släppa taget?

Det är nog mycket som går enligt gammal vana än så länge.

Idag lyckades jag bättre hålla mig lugn då det blev diskussion.
Det var någon grej han sa att ”jaa men han tycker inte att den passar hos mig så han vet inte vad jag skall med den till.” Jag ignorerade kommentaren helt. Fast jag kunde sagt att det finns mycket i hans liv som jag inte tycker passar in eller några andra välvalda ord. Så lite nöjd över mig själv som inget sa. Och jaa den kanske inte passar in det där alldra bästa men nog jävlar skall jag testa hur det börjar ae ut. Nästan så att den får finnas här oavsett hur illa det ser ut, bara för att liksom.

Sen förstod han bättre idag att vissa grejer behöver vi faktiskt gå igenom gemensamt. Men nog fasen sitter det hårt åt.

Pratade med barnen ikväll (titta vad bra det fungerar så man planerar in det :smiling_imp:). Och ett av barnen skiner upp som en sol då vi pratar. Man riktigt ser hur han är glad av att få göra det. Tom skrattar hjärtligt med ljud. Såå skön känsla att man lyckas få honom glad. Han är ju skeptisk till allt då han är med sin far.

Kramen, det gick så snabbt och var så vant så jag hann nog inte riktit med i vad som hände.

Kontrollbehov. Jo det finns. Kanske mer än vad jag riktigt velat och ännu vill förstå. Jag märker på olika små sätt att det följs upp saker. Tex att barnens platta styrs från mitt konto och att plattan är genomgången då de varit med han. Behöver lösa det.

Jag funderar mycket på vad det egentligen är för match jag vill ge honom. Och konstaterar att jag har inte styrkan att ge den jag skulle vilja. Nu är nästa grej att få namnet på pappren gällande umgänge, underhåll och andra överenskommelser. Samt att få pengarna betalda till mig utan att behöva påminna.

Idag har jag bott i eget 1v. Ingen fest på det precis!
Jag är en känslosam person och har lätt för stt börja gråta. Kan enkelt få tårar om det är en sorlig film eller lyckligt slut osv. Såg om en film idag och då jag såg den första gången rann tårarna på flera ställen. Idag, ingenting. Jag kände absolut ingenting, varken upp eller ner i känsloregistret. Allt är bara ett rakt sträck. Skrämmande insikt för mig som annars är van med att reagera och känna

1 gillning

Matchen du ska ge honom är att han inte kan trampa på dig!
Han har valt att lämna dig o ert gamla liv. Så den gamla vanan han ha att vara den som tar styr o ställer o du rättar dig in in i ledet. Den tiden är förbi.
Du ska se till DITT hus nu.

Det betyder inte att du ska bråka om allt. Det betyder bara att du inte ska fortsätta i gamla vanor o låta honom styra o ställa.
Han får steppa upp o ta ansvar för barnen lika mycket som du. Han får lägga sina fritidsaktiviteter när han ska ha barnen, du ska inte vara en lättsam väg ut då. Du har annat att pyssla med.
Han ska inte göra processen jobbigare för dig genom att kramas.
Du vet vad du behöver, innerst inne. Du måste bara tillåta dig att plocka fram ditt jävlar anamma även när han är med.

Kram på dig Mas!

4 gillningar

Jag markerade tydligt för X att det inte blir fler kramar. Tyckte det kändes förnedrande att bli kramad av honom som gjort mig så illa, som om han kan göra hur som helst med mig, utifrån vad som passar honom. Känns bättre att hålla avstånd när vi ses.

4 gillningar

Vi skall träffas för överlämning av barn och diskutera kommande veckor.
Han meddelade nyss på förhand att han ännu en gång kommer att vara borta 1vecka. Alltså fungerar inte 3 och 3 systemet.
Men jag vet inte hur han då tänker att, blir det då att jag har dem 3 egna, 3 hans och 3 egna och SEN tar han dem. Eller blir det 3 egna och 3 hans och sen tar han dem. Då blir det ju så att varje gång han inte har möjlighet så skall jag ställa om min rytm. Jag Vet att vi här på forumet har ältat dethär hur många gånger som helst men jag känner dåligt samvete hur än jag gör. Jag känner mig elak och att det är jag som krånglar om hur han och barnen kan ses.
Nu har vi bestämt att jag har första tjing om han ej tänker/kan/vill de dagar som är hans. Men tänk om det blir så att om jag håller hårt på systemet så då ändrar han så att barnen är med någon annan där emellan. Jag är så himla rädd för att bli straffad.
Nu är det tredje gången på en månad som han ej har mäjlighet att vara med dem. Jag frågade varför han gör så. Men nää nu är det bara nästa vecka och en gång i september som det blir såhär. Kommer det stämma eller fylld det på?
Jag känner bara att min hjärna är helt söndermosad i kaoset.

Direkt jag såg meddelandet steg pulsen, fick tryck i bröstet, klump i magen, tungt med andan och oro och rastlöshet. Skall det vara då varje gång vid byte (för att jag är rädd att vad skall det komma gällande schemat) så börjar det inte gå i längden.

Jag skrev åt honom att vi får diskutera sen (jag behövde köpa mig tid och stålsätta mig). Men jag skrev även att jag har önskemål som kanske inte går så väl ihop med det att han ändrar på systmet.
Han blev något förvånad och undrar vad jag kan ha för önskemål?

2 gillningar

Jag tänker att det handlar inte bara om dig själv. Att du ska kunna planera dina dagar oavsett om du har barnen eller inte är självklart, det tycker vi alla. Utom möjligen ditt ex.
Men det handlar ju också om barnen och att de ska veta när de är hos mamma eller hos pappa.

Det är fint att du har första tjing och det kanske är så att du inte än är i det läget att du mäktar med att stå på dig och hålla på systemet. Utan att du mår bättre av att hjälpa till och ta barnen och även hjälpa till så att pappan träffar dem.
Fast jag läser om din söndermosade hjärna, så känner jag att du skulle må så mycket bättre av ett schema där inga avsteg görs. Det behöver inte vara skrivet i sten…men just nu i början, så kanske det är det bästa för dig? Och för barnen!

2 gillningar

“Va, har du ett eget liv där du gör saker som inte jag har full koll på?”

2 gillningar

Du ser! Han blev lite paff när du hade önskemål! 1-0 till dig!
Då tänker jag så här. Fundera hur Du vill att dagarna ska delas. Vad passar dig bäst.
Hur flexibel är du villig att vara. För det kan ju jag tycka ändå kan vara bra att vara. Beroende på vilket jobb man har så kan man ju behöva ändra. Men inte hur mycket som helst!

Sen, om han har barnen men lämnar bort dom till farmor o farfar, då får han göra det. Det är hans förlust, det är han som missar tid med sina barn. Han sätter sig själv framför dom.
Mår barnen bra av att vara hos farmor o farfar så är just det ingen skada skedd. Dom märker ju ändå att pappa inte är med dom, vare sig dom är med dig eller lämnas till andra.

Du är absolut inte elak eller omöjlig om hur o när han ska träffa barnen. Det är ju hela tiden han som ändrar sig och det betyder inte att du bara ska acceptera hans ändringar hur som helst.
Som sagt, att vara förälder, det är man inte bara när det passar en själv. Han har varit högst delaktig i tillverkningen o kan inte fly sitt ansvar!

Stå på på dig!

1 gillning

Jag vet att jag skulle nå bäst av ett schema med noll avsteg. Men jag är inte där ännu.
Jag tänker väl även att om jag har dem utöver eget och skriver upp det så sen när det gått en tid så kan jag påvisa hur det blivit och kanske få det till att permanent ha det så. Kanske. Ena stunden är jag så klar i mina tankar vad jag vill och i nästa velar jag.

Jag fick igenom mitt önskemål men känner mig ändå inte nöjd. Nöjd över resultatet ja, men inte över allt runt i kring. Jag blev liksom helt slut av det. Av att behöva fundera ut ett sätt att säga det så att det blir så.

Jag kan vara väldigt flexibel, men blir jag då hans barnvakt? Han får leva och komma och gå som han vill och jag ställer upp, men andra sidan av mig vill inte gå misste om en sekund med barnen. Jag är som två personer i dethär.

Skulle gälla att få namnet på pappren om umgänge så att jag har något att peka på då han inte håller överenskommet. För han har ju så himla dåligt minne… :roll_eyes:

Ett sätt att inte bli tagen för given men ändå få mer tid med barnen, är att alltid vänta med svaret när han vill att du ska ha dem på hans ordinarie dag.

-Jag ska kolla upp det. Jag hör av mig när jag vet.

Låt honom våndas lite. Sen är du ju fri att svara ja så ofta du har lust. Men då lär du i alla fall honom att du inte står till tjänst närhelst det passar honom.

4 gillningar

Det är verkligen inte lätt. Jag provtänker lite, så får vi se om det ”håller”: Generellt så är det väl bra för barnen med 50/50 hos mamma och pappa. Men om inte pappa är så intresserad… Du kan ju inte genom att vara strikt och pådrivande liksom piska fram ett intresse hos honom. Ett intresse som innebär att han ställer om sitt liv. Det kan vara så att det som sker nu är hans försök. Han vill vara pappan som har barnen 50/50, han vill absolut inte säga till dig att han inte vill. Men om det fanns ett sätt som gjorde att ”det bara blev” så att barnen var mest med dig, så kanske han egentligen vore ganska nöjd. Att hålla det lite öppet (även om det är superjobbigt) så att man efter ett tag kan landa i en realistisk uppgörelse. Betyder ju inte att det ska vara så alltid. Efter ett par månader kan du visa honom att du faktiskt har barnen mer än han, och att du blir boförälder.

1 gillning

Jag önskar, verkligen hoppas och ÖNSKAR att du är inne på rätt spår.
Men att klura ut om det är det som är grejjen eller om det är bekvämligheten att inte ställa om sitt liv, DET är en utmaning som heter duga!

Dessa smålögner. Vi har varit inne på dem tidigare.
Åt mig sa x att han skulle hälsa på kompisar ikväll men då sonen frågar vad pappa skall göra nu när han blir ensam så blir svaret att han skall städa.
Eeh, vad var det att små ljuga om?
Och sen när sonen ringer och säger godnatt så ser han ändå att han var hos kompisar.
Ingen aning om sonen reagerade, men jag reagerar på alla smålögner.
Och nej, han hann inte vara hemma och städa innan besök till kompisarna.
Det spelar ingen roll vad han säger för det är inget jag har att göra med men reagerade på smålögnerna som verkar lämna på så att säga.
Han kommer att småljuga sig fram i olika sammanhang tills han blir så insnärjf att han blir tvungen att konfrontera sig själv med det.

4 gillningar

En lögn kommer sällan ensam.
Men täck inte upp för honom, hitta inte på nån eventuell orsak eller anledning till sonen.
Om sonen frågar så får pappan trixa sig ur sig det själv.

2 gillningar

Jag känner igen mig så mycket! Å ena sidan skulle jag nog dö, eller iallafall deppa ihop, om jag inte fick ha barnen hos mig. (Jag är boendeförälder). Å andra sidan blir jag vansinnig på att X har hur mycket egentid som helst, han tränar, träffar kompisar, spelar golf, grejar med sitt hus. Allt som han vill göra, det där vuxenlivet som vi skulle levt tillsammans om bara några år. (Å tredje sidan fattar jag väl att han gör allt det där för att fördriva tid, till viss del.)

Helt plötsligt får han för sig att han vill leka förälder och kommenderar dit barnen och då får jag oväntat egentid. Det har funkat hittills men kommer nog inte göra det så länge, för barnen gillar det inte. Jag å andra sidan skulle gärna vilja veta om min egentid lite i förväg så att jag kan planera den. Nu blir det bara så att jag sitter hemma och känner mig bortglömd. Känner mig på något sätt lite utnyttjad…

2 gillningar

Jag är numera utan barn tre dygn på fjorton dagar, det är fullt hanterbart. Men ovissheten är jobbig. Trots att det inte blivit så många avvikelser det senaste, så finns oron där, att de inte ska komma som bestämt. Så @Mas all respekt för att du vill ha det bestämt och planerat omedelbart. Det här med barnen är liksom en lågintensiv kris. Med skilsmässan så var det så hastigt, men detta… det slutar liksom inte. Ändå känner jag lite mera ro, försöker verkligen ta en dag eller en vecka i taget. Så som det ser ut nu med barnens boende kommer det nog inte göra för evigt, inte för någon av oss. Det kommer väl att stabilisera sig, men vägen dit är… usch, inte rolig.

1 gillning

Det är ju inte ok att Gråtis ska leva loppan o du ska vara nästintill livegen. Din egentid är också viktig. Även om man inte gör något speciellt så kan det vara skönt att tänka på sig själv en stund.

Låter helt bedrövligt. Intressant att läsa om er som har barn. Så synd att det ska bli sådant extra krångel. Ur det där perspektivet är jag tyvärr jäkligt glad över att det aldrig blev några barn med hon som lämnade mig pga annan man och som jag levde i relation med under 14 år.

För många år sedan skulle jag och barnafadern fira jul hos hans föräldrar, trots att vi hade separerat…det var hans jul och jag kände mig absolut välkommen ändå till hans föräldrar. Men så ringde han på morgonen och berättade att en av de små hade blivit magsjuk, så varken han eller de små som var hos honom skulle åka upp till farmor och farfar. Klokt!
Kvar var då äldsta (som bara bodde hos mig) och jag…och jag tänkte naivt att det blir ju lite annorlunda, men kan bli en fin julafton ändå med farmor, farfar, äldsta och jag.
Farfar kom och hämtade…äldsta!
Det var inte tal om att jag skulle följa med…och även om jag blev förvånad, så tog jag inte illa upp.

Men det jag skulle komma till är just det här…att huxflux sitta ensam hemma på julafton var hemskt. Hade jag vetat om det bara kvällen innan, så hade det varit en helt annan sak. Då hade jag kunnat planera in lite gott för mig själv istället för att rafsa ihop något i kylen. Ja, nu blev det pasta med kräftstjärtar…både katten och jag blev nöjda :smiling_face_with_three_hearts:
Och jag betade mig igenom strykhögen till Kalle Anka…

Egenvald (eller iallafall planerad) egentid är fantastisk.
Motsatsen…eller där man plötsligt ställs inför faktum…är det inte.

5 gillningar

Senaste dagarna går min kurva neråt i måendet. Igår och idag rinner tårarna hejdlöst och det är en sådan ångest. samma oavsett om jag har barnen med mig eller ej.

Det känns som att dethär (denhär situationen) inte går. Att jag inte klarar av den. Jag vill bara bort. Inte dö, men bort från situationen. Hur kan det vara värt dethär? Jag får inte in det i min skalle. Det känns som att mitt hjärta går i tusen bitar.

Jag sover sämre och ligger och funderar. Svänger på allt och får inte ihop puzzlet. Då jag känner efter så känns allt helt fel men då jag ignorerar att tänka så går minuterna, timmarna och dagarna. Är det på det viset jag kommer mig framåt?

Träffades igår på tumanhand och packade bort de sista sakerna. Nu är i princip alla mina grejjer flyttade. Har kvar några vintersäsongssaker som han nu plötsligt tyckte att de kunde ju vara kvar. Att det är väl onödigt att jag tar dem. Och fler kramar. Alla på hans initiativ. Jag kramade ej tillbaka men klarade heller inte av att säga nej. Så att han kramar för att visa barnen får strykas. Han kramar bort sitt dåliga samvete. Tror jag. Vi får sluta upp med detta kramande för det drar ner mig. Jag tror inte heller att det är en sådan bra ide för mig att åka till gamla huset. Behöver ge det lite distans. Jag hoppas han kan föra/hämta dem en tid. För att ge mig andrum i dethär.

Bytesdagarna bort från mig är värst. Då kommer ångesten krypande dagen innan och molar sig större och större till de åker. Tårarna rinner och jag känner bara Varför. Å jaa jag vet varför. Men ändå Varför!

5 gillningar