- Träna. Endorfinerna gör dig gladare.
- Träna hårdare. Nu är du både snygg och glad.
- Köp fina kläder. Nu är du ett kap.
- Lär dig ta selfies. Nu vet alla att du är ett kap.
- Skaffa Tinder, Köttmarknad eller dylik app. Because payback.
- Fuck, fuck, fuck.
@christina
Bra poäng. Vi ska inte glömma våra ex, för det vore samma sak som att glömma våra erfarenheter och lärdomar. Men vi ska sluta tänka att våra ex håller nyckeln till vårt värde eller vår framtid eller vår förmåga att älska och älskas.
Du har en underbar humor❤️
Tänk att du är en vän skulle du tycka att den vännen inte var ngt värd för att den har levt m en partner där det tagit slut? Allt du säger om dej själv skulle du säga så om en vän?
@Anine där fick du in en ögonöppnare
Jag skulle ALDRIG säga något dylik till någon annan än mig själv. Alla andra måste förstå sitt värde för den person de är
@christina den där texten satt som en fläskläpp på min kofta
Då ha det gått nästan tre veckor sedan förra inlägget och jag måste säga att offerkoftan inte varit på särskilt mycket. Tyvärr drabbades jag för en vecka sedan av covid och har varit rätt dåligt, nu är jag på bättringsvägen men igår och idag har koftan kommit på och jag har varit så otroligt ledsen och nere.
Funderingarna på att x har helt rätt i sina åsikter om mig som människa är nog helt rätt och jag funderar om det finns någon chans för mig att visa den person jag tror och hoppas att jag verkligen är. Eller är jag för alltid den person som har målats upp av mig?
Jag vågar inte röra mig ute bland allmänheten utifall jag skulle stöta på x eller någon av hans bekantskapskrets för jag skäms att jag inte dög och var tillräcklig.
Ni förstår att jag är djupt nere idag men jag vet att jag i flera veckor faktiskt har varit positivt inställd i sinnet, så jag hoppas att det blir många fler och längre sådana episoder i mitt fortsatta liv.
Var går gränsen att ha en offerkofta?
Efter tiden med psykologen hann vi bara prata kort om det - han sa : den som har destruktiva tankar bär på offerkaftan.
Det samtalet går jag ta nästa gång: två st har sagt till mig - att jag har det. Men tycker inte att jag har såna destruktiva tankar. Detta är ”normalt” efter en skilsmässa.
Det där är en fas bara. Var snäll mot digsjälv.
Och, jag kan faktiskt ställa mig till skaran som talar av egen erfarenhet. Efter lååååååång tid har jag börjat, om än mycket mycket sakta, acceptera att jag lämnat en hel livsstil. Det dåliga samvetet förhåller jag mig till lite annorlunda. Jag har börjat se att det jag har nu och framöver är resultatet av det jag bygger upp endast med min egna händer. Det är ju supercoolt ju, att vi är sådana skapare!!!
Kryp in i koftan om det behövs, men gör annat också. Särskilt sådant positivt som tar emot. Det handlar om att vända trenden efter kraschen. Att återfinna lusten att upptäcka hur kul, mysigt och trevligt du kan ha med digsjälv när du upptäcker livet. Plocka fram barnasinnet igen. Det sinnliga, trygga.
Ja, banden till dåtiden är kapade. Det är tomt och läskigt och hjärnan mal på och tycker det är ”ditt fel” osv. Men det spelar ingen roll. Nu ska du ta hand om dig som din egna bästa kompis. Gå och köp badskum. Sätt på musik. Gråt en skvätt. Ring en kompis. Anteckna tankar och planer för framtiden. Ladda ner en dejtingapp. Måla naglarna. Säg hej till en granne. Träna. Låt dagen gå. Samla kraft för att resa dig på nytt imorgon.
Sticka en ny kofta, med nya paljetter att tycka synd om. Häng den gamla i garderoben eller fundera på vilken du vill bära idag. Skapa vanor av att skapa distans till dina negativa tankar och distrahera dig. Kämpa på!!!
Tack för massor av tips
Jag vet ju nu att det finns många fina dagar då livet känns helt ok och att jag nästan kan känna lycka i mitt inre
Men när de mörka låga dagarna kommer känner jag sån ångest och all livslust vrids ur mig som en gammal disktrasa.
Tänk att EN människa kan få mig att fundera om livet är värd att leva medan jag har massor med fina människor runt mig som visar sin uppskattning om mig som vän, dotter, syster och medmänniska. EN person får mig att tvivla på mitt väsen och om jag är denna hemska människa som EN person (iofs har han sagt att många i sin bekantskapskrets tycker lika som han) anser att jag är.
Det gäller att vända tankarna men det är otroligt svårt, så TACK för tipsen ovan
Kanske klen tröst men jag vaknade med betonghjärna och håglöshet. Alla livsmål så långt bort. Men jag hade ändå planerat och hängt upp dagen på några aktiviteter, så jag ägnade mycket tid åt att följa migsjälv lugnt i görandet av morgonens bestyr, med sikte på att komma ut genom dörren och rulla ikapp med dagen. Så, nu är det jag och datorn på ett fik. Podd i öronen, distraktion runtom, jobb. Mina tankar om dåtid och framtid snurrar så klart. Jag ser drömmar om upplevelser jag haft som jag nu vet är väldigt omöjliga att få vara med om. Ett farväl till livet pågår. Och samtidigt, med myrsteg väljer jag ut små perfekta unika barr, ett i taget, till min nya fantastiska stack jag kommer njuta av nu och i framtiden.
Jag tränar min hjärna som en häst som ska dresseras. Jag ska styra vilka piruetter som ska göras, och hur jag snabbt ska komma på banan om jag snubblar. Jag är mitt egna djur, min egna slav, min egna källa till glädje, min egna chef. Sedan har jag roller i förhållande till andra mer eller mindre utvalda. Jag bygger min karaktär av en oändlig mängd unika legoklossar jag har tillgång till, genom min omgivning jag kan spegla mig i och härma. Jag testar konceptet först ett önskat beteende, sedan känslan. Så välj vilka beteenden du ska ha idag och gör! När dagen är slut kan du utvärdera och känna efter!
Svarar utifrån mig själv. För att det är just den personen jag investerat väldigt mycket i och valt att leva med, valt att tro och lita på alltid skulle finnas där. Investerat mina drömmar och framtid med, där vi trots allt som hände byggde ett liv tillsammans under många år. Det var ju vi som var teamet, vi som förstod varandra som ingen annan kunde.
Det är skillnad mellan just denna EN människa och alla de andra förutom oss själva, som vi nu egentligen borde lyssna till. För vi har nog valt denna människa i alla lägen och det bandet, den vanan kan vara svår att bryta.
Det där är en lögn. Det är jag helt säker på. Det låter bara som en ynklig ursäkt. Jag gissar att han helt enkelt vet att han har fel, och att han därför måste försöka hitta lite trovärdighet genom att få dig att tro att även fler personer tänker som han.
Men du kan vara helt lugn för att hans brister bara är hans brister, och de har noll och intet med dig att göra
Då var det dags att skriva av sig lite igen. Tiden går men som många andra här inne på forumet säger att ”det blir bättre med tiden” verkar inte gälla mig och min offerkofta.
Snarare tvärtom, jag känner mig mer och mer misslyckad och jag finner verkligen INGEN ljusning i mitt mörker.
Jag vill inte behöva skämmas mer över mitt eviga misslyckande och det största misslyckandet är att inte vara tillräckligt intressant så någon skulle vilja vara en del av mitt liv och bli gammal tillsammans med mig.
Är jag dömd till evig ensamhet och därmed en evig skam att jag borde veta bättre än att ha hoppet kvar att träffa någon som vill klura ut livet tillsammans med mig?
Funderingar som värker i hela min kropp så här 1 1/2år efter det sista uppbrottet
Jag har inte så mycket tid ikväll, men ville ge dig en blomma för jag vet att det är jobbiga tankar.
Det jag lärde mig var att de ljusa dagarna fanns, men och deppiga dagarna, och de har ett slut.
När jag tänker tillbaka på vad du skrivit så finns det dagar med guldkorn även för dig.
Tillåt dig vara deppig och ledsen för i morgon är en ny dag, och i övermorgon kanske mycket bättre. Vem kommer vi träffa då tex?
Jag har varit/är småkär i en ny efter skilsmässan men hon ville inte dansa med mig. Det är fler som vet hur det känns, samtidit så tror jag det bara är så att vi inte hittat rätt ännu.
Tack för fin pepp. Tråkigt att hon inte ville dansa med dej. Det hade nog blivit en eldig och passionerad tango tror jag
Alla har sin tid för sina dippar efter sin x.
Som sagt du har humor ialla fall o det är ju ett bra tecken…
Du tänker fortfarande på ditt x fortfarande?
Kan du vända på tankarna o bara se de dåliga sidorna - skulle du vilja ha tillbaka ditt x då?
Det finns en sak som slår mig när jag läser många inlägg här på forumet, och inte minst från dig, @Solis, och det är att vi ofta verkar låta de värsta människorna få störst plats i våra liv. Det är av någon anledning deras åsikter och deras beteende som vi ältar och tar åt oss av. Sen om en mängd andra personer älskar oss eller uppskattar oss verkar inte spela lika stor roll.
Varför är det så, tro?
Om en person smeker oss på den ena armen och en annan person nyper oss i den andra armen är det den nypta armen som upptar vår uppmärksamhet, inte den smekta.
@Gittan1 jag tänker på mitt x varje dag fortfarande, inte för att jag vill ha honom tillbaka (men skulle jag få chansen skulle jag inte säga nej) utan för att jag inte ens dög till honom och att det nu är en annan kvinna som han vill bli/göra lycklig med.
@onedaymore du har helt rätt i det du skriver och jag frågar mig själv varje dag varför jag tillåter mig älta och älta. Men faktum är att han måste ju ha haft rätt i sina åsikter om om mig eftersom han har gått vidare med en annan och jag står kvar ensam. Jag har mina barn och min släkt och dom värdesätter jag högt, men det är att vara ensam i vardagen och måsta bli gammal ensam som skrämmer mig.