Jätteintressant trådstart som jag känner igen mig själv i mycket. I grunden vet jag att jag duger men är oerhört känslig för vad andra tycker och försöker alltid vara tillags vilket inte alltid är det bästa för mig själv. Fock så har det blivit mycket bättre med åldern. När det kommer till att dejta så tvekar jag något oerhört för tycker inte att jag ser tillräckligt bra ut och vill inte göra någon besviken. Egentligen tror jag att lösningen är att bli medveten om sina egna tankar och stoppa på engång man får en negativ tanke i huvudet. Ersätt med positiva tankar även om det känns jättekonstigt först. Bara fu bestämmer hur du ska prata med dig själv.
4 gillningar
Det här låter jätteklokt, jag önskar att det skulle gå fort att lära sig dessa tankar så att de blir automatiserade i mitt sätt att tänka och därmed leva 
Det här skulle ju kunna knäcka den starkaste!
Egentligen är det helt normalt att påverkas av hur andra behandlingar en. Om det används på rätt sätt är det även en bra egenskap, eftersom jag tror att dessa personer är mer öppna för att vara analyserande och reflekterande kring sig själv och andra. Men det sorgliga är att det för din del verkar ha slagit över i att du istället slår och sparkar på dig själv.
Jag var själv väldigt bitter ett tag efter mitt senaste uppbrott. Jag var inte bara arg på exet, utan på hela världen. Jag kände att det kunde räcka med djävulskap i livet, och att jag bara ville få vara utan problem och sorg en endaste stund.
Men det som hjälpte mig var känslan av att ha det så mycket bättre utan exet. Lättnaden och friheten tog över sorgen och besvikelsen. Det var som att ta av sig den kvarnsten som hängt över halsen, och utifrån den känslan gick det att bygga upp ett liv och ett självförtroende igen.
För Guess what, jag fick som jag ville - nu lever jag utan problem och sorg! Men kanske inte på det sätt jag först hade tänkt mig 
Och just det sista vill jag verkligen framhålla. För livet blir sällan eller aldrig som vi tänkt oss. Man knuffas alltid tillbaka till startrutan med jämna mellanrum. Men även om det inte blir som vi tänkt oss kan det bli bra ändå. Det finns många vägar till lycka, så mitt personliga tips är att inte hänga upp sig på enbart en väg.
6 gillningar
Tack för väldigt kloka tips @onedaymore 
Jag läser ofta dina kommentarer i andra trådar och du får mig ofta att tänka till både en och två gånger.
2 gillningar
Den där offerkoftan kan vara lite bekväm, man får sympati från vissa.
Men under min KBT fick jag upp ögonen för self-compassion. Hur man blir sin egen bäste vän.
Kolla på den här: Self-Compassion with Dr Kristin Neff - YouTube
6 gillningar
Ibland får man börja fake it til you make it till en början för att skapa nya, mer fungerande vanor. Le mot dig själv i spegeln varje morgon, tänk inte samma tankar som brukar komma (men herregud ser jag så gammal/rynkig/trött ut) osv. Le, och säg: Godmorgon Solis, jag hoppas att du får en bra dag idag.
Sträck på dig och ha huvudet rakt när du är ute bland folk. Även de ggr du vill dra offerkoftan hårdare runt dig och krypa ihop för att inte synas. Gör det bara! Och så tänker du inne i ditt huvud: Ha, tänk vad ni vill om mig. Jag är stolt över mig själv.
Fundera på vad du vill ha ut av livet. Lär känna dig själv på djupet och bli stark genom det. Att du står för ditt liv och dina värderingar.
Jag tänker också att stänga in sig själv en del efter en separation kan vara sunt. Det finns mycket att bearbeta, mycket att vara trött efter. Istället för att slänga sig in i en annans famn så är jag övertygad om att du kommer ut mer läkt på andra sidan om du hittar tryggheten i dig själv först.
8 gillningar
Tack för väldigt goda och sunda råd. Idag är jag knäppt koftan ända upp i halsen och den sitter alldeles för tajt. Imorgon är en ny dag och då ska jag försöka handla efter dina tips.
4 gillningar
Då får den göra det idag. Det är ju helt okej.
Jag skickar över ett par kramar 
och imorgon är en annan dag.
3 gillningar
Om man klarar det kan jag rekommendera att ibland le och hälsa på folk spontant. Oftast får man ett leende och hej tillbaka. Det är fint. Ibland tex i en kö råkar man fånga nåns blick. Man kan le då med. Små små saker som ger självkänsla. Längre fram kan man kansle utöver ett leende blinka lite 
. Om man gillar vad man ser alltså 
6 gillningar
Det här att stoppa de automatiska negativa tankarna är inte gjort i en handvändning, men det går. Man föddes ju inte med dem, utan man har lärt in dem under årens lopp. På samma sätt får man lära in nya, mer positiva tankar. 
För mig har det funkat bra att göra konkreta småsaker för mig själv. Sånt som jag ofta önskade att mina exmän hade kunnat göra för mig någon gång ibland.
De var båda rätt kass på att uppmärksamma min födelsedag, köpa julklappar etc. Gav oftast tusan i det helt och hållet. Och jag svalde det och skapade negativa offerkoftetankar till det. “De bryr sig inte, jag är väl inte värd det”. Den tanken satte sig kvickt.
Men genom att se till att alltid köpa present och julklapp till mig själv och koppla ihop det med medvetet positiva tankar har jag planterat en helt annan syn på mig själv. “Jag fyller år, jag är värd en genomtänkt present!”
Det må låta krystat, men för mig har det gett resultat på flera plan. Dels har det bidragit till att ändra syn på mig själv, dels har det bidragit till att ändra syn på mina ex. Främst det senaste exet då, eftersom det är honom jag har haft svårt att komma över.
Idag tänker jag inte att jag inte var värd något firande. Istället tänker jag att han var en rejält patetisk partner som inte ens kunde klämma fram en jäkla födelsdagspresent, trots att han hade fyra tillfällen på sig under våra år tillsammans.
Så mitt konkreta tips för att komma bort från offertänket är att skapa nya viktiga rutiner till dig själv som betonar ditt eget värde i dina egna ögon, och koppla dessa till nya, positiva tankar om dig själv.
Man behöver ju inte börja med just gåvor kring storhelger, utan det går lika bra att börja med frukostvanor, klädinköp, träningen eller vilket område som helst där man känner att man har fått en massa negativ energi på grund av någon annans åsikter.
5 gillningar
Jag tror på dig och håller alla tummar för dig
2 gillningar
Även fast koftan är varm och trygg så tycker jag att vi äventyrar oss med att ta på den lilla svarta ikväll och firar in ett nytt BÄTTRE (förhoppningsvis) år. För mig kommer den bara att vara på i tanken, men fasen vad snygg jag kommer vara för några minuter iaf 
GOTT NYTT ÅR 
2 gillningar
Hej!
Här kommer en lista på några tankar som den intressanta tråden väckte:
-
Offerkoftan är underskattad, vi är livrädda för den på samma vis som vi oxå är rädda för bitterheten. Tycker offerkoftan ska få finnas, eftersom vi ibland faktiskt är tilltufsade offer av omständigheter vi inte kunnat påverka. Att genast gå vidare och låtsas vara starkare än vi är kan leda oss vilse rakt in i härvor av livslögner.
-
Jämför offerkoftan med vissa framgångsteologer och influencers. Som i detta typiska citat:
…såhär skulle ju t ex en 80-åring aldrig skriva. Just för att den här framgångssagan - helt utan offerkofta - inte går att applicera på livet då. Om man inte rent konkret sitter i framsätet i sitt liv och energiskt gasar vidare mot döden, som om döden var en milstolpe i den personliga utvecklingen och karriären. Allt i livet går inte framåt, uppåt. Det finns oxå nedbrytningsfaser som man måste få finnas i utan att tro att det är ”offerkoftans fel”. Vissa skeden av livet består faktiskt av saker som är skit. Och det kan finnas en befrielse i det, att våga vara där en stund utan ständig strävan framåt.
- Sen till sist ändå lite hoppfullt tänkande kring offerkoftan som kanske hjälper en att klä den av sig ifall den tynger för mycket i onödan, här i citat hämtade från psykologen i Bonusfamiljen: ”Du berättar om alla inblandade och vad de tänker och gör mot dig. Men din egen del i det säger du inte mycket om. Du är en del av det som händer.”
Därmed inte sagt att det är ditt fel att vissa saker händer. Ibland blir mänskor utsatta oxå för naturkatastrofer, och kanske det skulle hjälpa att se de privata förorättelserna likadant ibland - som en orkan eller tsunami man helt enkelt drabbats av. Ett kraftigt fenomen, där man i allra högsta grad var med om det som hände, men där man aldrig skulle dra på sig en offerkofta inför t ex tsunamin och bara stå och peka på den: ”Hur kunde den göra så - mot mig?” Tsunamin var tsunamin och den gjorde vad den gjorde och ens egen uppgift i livet är att erkänna katastrofen och sen väldigt tilltufsad gå vidare i livet. Med alla känslor som det innebär, obefogade skuldkänslor, förvirring och så småningom oxå kanske en del stolthet.
10 gillningar
Ovärderliga nyanser och perspektiv, beskrivna på ett föredömligt pedagogiskt och charmerande sätt… du är klok du @christina 
Gott Nytt År 
5 gillningar
Det är så sant det du skriver @christina
Man måste våga vara kvar i känslan och iaktta den en tag. Det svåra för mig är att släppa känslan (nu ett drygt år senare) och försöka få drivet och livslusten tillbaka.
Du skriver otroligt bra. Tack
4 gillningar
Jag håller med dig, tänker ibland att koftan åker av när man inte orkar bära skiten längre. Ingen blir hjälpt av idiotiska, käcka citat eller råd av människor som oftast inte vart med om något ”traumatiserande” i sitt liv.
Vi har alla olika erfarenheter i livet som hjälper eller stjälper oss när vi hamnar i kris dessutom. Det är ju inte farligt på något sätt att vara ledsen eller för den delen helt golvad av tex en skitig skilsmässa och det är så livet är. Det går upp och ner och emellanåt så är man jävligt långt ner men jag brukar tänka på att lika långt ner som jag är lika högt kan jag nå/känna mig.
För mig tog det ca 1 år innan jag kunde förhålla mig och faktiskt acceptera min ovälkomna gäst ”ångesten”. Vi är på intet sätt vänner utan jag hade helst velat bli av med honom (japp det är en hane) men jag har accepterat att han besöker mig titt som tätt men jag är övertygad att han kommer självdö när tiden är inne. Jag måste bara få bli klar med min sorg och ledsenhet först och det tar lite tid och det får det göra. När det är gjort så är koftan utsliten och dags för sopen.
8 gillningar
Så bra skrivet. Heja oss och GOTT NYTT ÅR till oss som kämpar
1 gillning
@christina och @Kaotisk
Väl beskrivet. Och kloka tankar att ta med sig in i det nya året
2 gillningar
!