Hem | Så här skiljer du dig | Skriv bodelningsavtal | Juridik | Sök advokat | Träffa psykolog | Artiklar

Hur skiljer man sig från en destruktiv person?

Här är min historia om att ha fastnat med en manipulativ, narcissistisk och psykiskt misshandlande man. Hoppas att någon som varit i liknande sits kan ge mig hopp och råd om hur man skiljer sig från en sån person.

Har varit ihop med en man sen 12 år, gifta sedan 8 år. Precis som det brukar se ut i destruktiva förhållanden, så började vår kärlekshistoria bra. Han skiljde sig från tidigare killar med sin enorma charm, humor, hjälpsamhet och värme. Men gradvis började hans ”riktiga jag” sippra fram. Detta har varit en långsam och smygande process, så pass att jag inte fattade allvaret. Min familj fattade inget heller, dom fick bara se den charmiga sidan. Med facit i hand så är han raka motsatsen av det intryck han ger. Han manipulerar och hotar för att få sin vilja igenom. När man inte gör som han vill, blir han aggressiv & skyller det på mig. Detta medför knuffar eller att han grabbar tag utan att släppa. Saker får vingar och flyger in i väggen. Han svärtar ner alla jag känner och pratar illa om hela min familj. Listan kan göras oändlig…

För några år sen blev en granne lämnad av sin man. Jag & maken bestämde oss för att försöka stötta henne. Med en gång märkte jag att hon sökte min mans uppmärksamhet på ett gränsöverskridande sätt. Sa därför åt honom att hålla avstånd till henne. Detta sket han i. I stället tog han det som sin livsuppgift att spela hennes hjälte. Han kom med böcker, musik, filmer mm till henne. Det blev till slut så att bara dom 2 umgicks. När jag till slut såg med egna ögon att hon kladdade på honom, sa jag ifrån till både henne och maken. Efter det blev det lugnt ett tag. Sen började dom gradvis umgås på nytt, fast bakom min rygg. Fick säga till igen. Samma sak igen. Lugnt ett tag, sen återgick ”bekantskapen”. Han hävdar varje gång att dom bara är vänner… Nu några år senare har hon flyttat, men min man fortsätter träffa henne i smyg. Han kan va borta en hel helg och hitta på att han träffat kompisar. Sen kikar man på hennes Facebook och ser att hon är med min man. Hon lägger bla upp bilder på honom och skriver ”jag älskar dig” eller ”du är magisk”. Denna helg har jag hittat bilder på att dom är på kryssning…

Jag har egentligen alla bevis man kan ha för att han vänstrar. Och det råder heller inga tvivel om att han är en riktigt dålig människa. Jag har gått från att vara ledsen och deprimerad till att nu enbart känna förakt för denna man. Jag vågar äntligen se honom för den han är. En liten osäker man som måste trycka ner andra för att känna att han har nåt värde. En person som är så bra på att ljuga, att han inte ens blinkar. En man som lägger rökridåer och anklagar en för att vara ”galen”. En småaktig man som missunnar en lycka. Trots allt detta, så sitter jag fast.

Jag drömmer om ett liv utan honom och med lugn och ro. Jag behöver läka och bygga upp mig själv igen. Vill skilja mig, men vågar inte ta steget. Känns så fruktansvärt hopplöst. Jag är rädd för honom och hans nyckfullhet. Vi har inga barn, men en hund som jag älskar över allt annat. Detta vet han och har hotat flera gånger med att han ska ta den ifrån mig.

Han letar upp saker som han vet att jag bryr mig om & sen använder han det till utpressning av olika slag. Så jag är livrädd för vad han skulle kunna hitta på om jag vill skiljas. Mitt enda lilla hopp är att vi vid några tillfällen faktiskt har konstaterat att vårt äktenskap inte är bra. Så jag hoppas att han innerst inne vill skiljas och att han drar till den andra kvinnan. Jag vet bara inte om jag vågar ta steget. Är i övrigt inte rädd att bli ensam.

Hur fasen gör man för att komma över denna rädsla & våga skilja sig?! Mitt liv rinner iväg med denna förjävliga man & ändå blir jag helt fastfrusen.

1 gillning

@Flinta

Packa hans kläder å lite annat i säck/låda och ställ det i garaget, släng ut den jäveln.

Byt lås
Beställ p.bevis
Beställ skillsmässopapper

Inte fan ska du vara kvar i ert partnerskap

Börja med att kontakta Kvinnojouren. De är antagligen de enda som genast tror på din historia. Din man kan ha sagt vad som helst om dig till andra, och du vet inte vilka som tror honom (kanske de flesta?).
Sedan hittar du någon som kan ta hand om hunden en vecka. En vän eller kanske ett hundpensionat. Nästa gång din man försvinner över en helg, så packar du allt du är rädd om, tar hunden dit du får lämna den och så ber du Kvinnojouren om att få hjälp till ett boende några dagar.

Skicka in skilsmässopapperen (förbered genom att beställa personbevis från Skatteverket). När du sedan pratar med din man - i telefon! - så säger du att hunden sprungit bort, om han frågar efter den. Du ska bara dela vårdnad om hunden om du är säker på att din man bryr sig om den på riktigt och inte är elak mot den.

2 gillningar

Ja det är så jag egentligen skulle vilja göra…

Det är nog ingen dum idé att lämna bort hunden och röja undan saker jag är rädd om.
Har dragit mig för att ringa kvinnojouren, då jag tänkt att det är för kvinnor med ”riktiga” problem. Men jag måste nog inse att jag faktiskt har ett riktigt problem.

Välkommen hit! Vi är flera här som stöttar varandra, berättelserna är olika men mycket har vi gemensamt.

Jag vill bara säga att det här gör mig så imponerad! Trots att du lever mitt i en sån fruktansvärd situation så har du lyckats, vågat, se detta! Håll fast i det, när det kommer tuffare dagar.

Du har fått jättebra råd av @Leaf. Jag tror absolut att du behöver kontakt med en kvinnojour. Vem står som ägare för hunden? Varför skulle han ha mer rätt än du till hunden?

Jag har inte alls en sådan berättelse som din, men jag har ändå haft det riktigt jobbigt mentalt med att ha kontakt med min make (snart skilda även juridiskt!). En sak jag har lärt mig är att man behöver inte ha särskilt mycket kontakt alls. Man behöver inte förklara varför man vill skiljas för den andre. Man skriver inte på något tillsammans. Vi har fantastiska lagar i Sverige som inte bygger på att man måste mötas. Du kan ansöka om skilsmässa och bifoga ditt personbevis. Om du inte kommer åt hans personbevis så får tingsrätten sköta det.

Den dag som tingsrätten registrerar ansökan räknas som brytdatum för bodelningen. Då ansvarar var och en för sin ekonomi, vilket kanske kan bli viktigt. Jag vet inte hur mycket koll du har på er ekonomi och även om det inte är primärt så kan det vara en hjälp att veta sina förutsättningar. Om ni äger hus och har diverse skulder kanske du kan räkna på hur din ekonomi skulle kunna se ut som ensamstående? Jag tror att många blir överraskade att det blir bättre än man tror. Ta hjälp av någon. Om du har någon förtrogen, eller ringa banken och boka ett möte.

Även här kan man få hjälp så att man knappt behöver mötas. Men som @leaf skrev: ta med dig det viktigaste med en gång! Kanske också ta foton av vad som finns i hemmet, dokumentera så mycket som möjligt.

Steg ett att ta sig därifrån, och sedan steg två att få till bodelning så snart som möjligt innan han hinner hitta på några knep. (Ja, han låter som en person som kan hitta på lite vad som helst.) med jurist förstås.

Och du, man behöver inte vara skild för att titta på ny bostad. Helt ok att göra i smyg.

Ta hjälp av alla möjliga. Bygg ett nätverk, bankman, jurist, kvinnojour, en vän som hundvakt. Forumet för att skriva av sig och få hejarop!
Du verkar redan ha så mycket klart för dig, vad du vill och var du står. Du kommer att klara detta! :muscle:

2 gillningar

Stick fort som fan för vad som än händer kan det inte vara värre än att vara med honom!.

Sånna människor ska man akta sig för

Alternativet är att vänta ut och hoppas han dumpar dig för en ny men räkna inte med det

Tack för ett fint svar och många vettiga idéer!
Har börjat fota saker av värde ikväll. Har även pratat med en granne som sagt att jag kan lämna värdefulla grejer hos dom om det behövs. Gällande boende så har vi hyresrätt. Har turen att ha advokater i familjen, så jag har fått direktiv om hur jag ska försöka få bort honom juridiskt. En fördel för mig är att maken är lat, bekväm och arbetslös. Han har inte mycket att komma med, annat än sina hot.
Det känns som att allt hänger på att jag måste våga ta klivet! Jag har absolut noll känslor kvar och är inte sentimental heller. Känner enbart förakt och äckel för honom. Och rädsla tyvärr…
Han kom hem nu kväll efter att ha varit borta på sin hemliga kryssning hela helgen. Jag frågade vart han varit, men han skämtade bara bort det. När jag pressade honom så brast det. Då kom det bara massa elakheter och ömkande om att han inte får vara ifred och att jag borde åka iväg nånstans så att han får lugn och ro… Narcissism i ett nötskal. Kände bara hur luften och modet gick ur mig. Ville egentligen bara säga ”nu räcker det” och ta fram skilsmässopapprena. Men vid det laget hade han hunnit hetsa upp humöret ännu mer och jag kände mig otrygg. Och så här blir det varje gång jag tänker att jag ska ta upp skilsmässa. För varje misslyckat försök så sjunker självkänslan ännu mer, när jag egentligen behöver rusta upp.

2 gillningar

Du behöver inte ens det. Du behöver inte göra den jobbiga biten att ta fram papper där framför näsan på honom. Du kan söka helt enskilt. Visst är det snyggt och lämpligt på en massa sätt att prata om relationen först, och visst är det mer respektfullt att berätta öga mot öga att man vill skiljas och kommer att ansöka om skilsmässa. Generellt sett. Men i er relation?? Varför?

Min make var den som ville skiljas. Han hade betett sig konstigt i en månad och sen kom beskedet. Fanns inget att diskutera. Han ville att vi skulle söka gemensamt men jag vägrade. Det var helt och hållet hans idé att skiljas så då tycker jag inte att det är mer än rätt att han får driva hela projekt skilsmässa. Man kan inte tvinga någon att begära skilsmässa, lika lite som man kan tvinga någon att vara gift. Så finurliga och bra regelverk har vi! Med detta vill jag säga - varför ska din make söka skilsmässa? Han kanske inte vill? Det är ett annat perspektiv på detta att söka enskilt. Det är ditt beslut, så sök själv! (Nu kanske man kan tro att jag är en sån där hemsk tyrann, men jag kan lugna dig med att maken inte direkt mådde dåligt. Han bodde kvar ytterligare fem månader i ett hus han inte ville ha med en fru han inte ville ha…)

1 gillning

Känner igen hur det är tyvärr (narcissismen alltså) … och hur det briserar när man pressar dem.
Dialog finns inte :confused: direkt massa hot bara

Förstår att det vore skönt att slänga i ansiktet på honom, men precis som @Uppochner säger är nog det bästa att inte säga ett enda knyst om det förrän tingsrätten har tagit del av det. Annars är risken att han hinner ställa till med elände för dig :frowning_face:

Du verkar superstark och motiverad. Du kommer att klara det här galant! :muscle:

1 gillning