Naturens mysterium, som sagt.
Jag vill inget hellre än att känna på samma sätt som han gör, det vill säga en attraktion, ett intresse för honom och vad han har att säga, att vilja umgås, starka kärlekskänslor (och inte på ett syskonliknande sätt)
1 gillning
Jag är inte säker att jag förstår. Dvs du vill bli kåt i honom? Är det inte bara en fråga om att han
- Börjar träna så han får en snygg kropp?
- Fixar några romantiska resor och middagar?
- Ni plockar upp ett helt nytt intresse tillsammans: jag rekommenderar ridning, dans eller karate.
Om jag förstår saken så vill du känna att han jobbar för dig och uppvaktar dig? 
Näst bäst är att han visar ledarskap och projektleder familjen lite? Ok… låter som en klassisk manlig-kvinnlig relation om jag ska vara ärlig. Om han verkligen älskar dig kommer han göra det här, men du måste kanske hand- vifta lite i början. För att signalera så kan du ju ändå flytta ifrån honom om än temporärt för att visa att det är allvar - och det verkar ju som att du behöver vara för dig själv ett tag för att ge dig en chans att se honom och dig med nya ögon om inte annat.
Jag tror att man kan få tillbaka känslan, men då måste man ha en bra plan, jobba på det aktivt för att få till en förändring. 2018 är förvisso länge sedan…
Våra barn går i mellanstadiet.
I mitt fall var det tvärtom. Var det någon gång känslorna blommade upp var det när han utan att bli tillfrågad gjorde något självmant med barnen, i hemmet, trädgården, huset. Eller om han kunde se att jag var trött eller sliten, och därför rycka in, men det hände ju knappt aldrig. Han förmådde inte se det och om man lyfte ett önskemål, var man missnöjd, klagande, petig osv. Till slut känns det verkligen som man bara var där för att passa upp.
Men mycket annat får mig att känna attraktion, att man är trygg i sig själv, med fötterna på jorden, osjälvisk, förmåga att se och förstå även andras behov, inte bara sitt eget.
Ja, det är inte så lätt, och det framgår ju mer tydligt nu vad man värdesätter i en relation än vad det gjorde för 20 år sedan. Så är det ju, med livet får man erfarenheter.
2 gillningar
Det handlar inte om att känna sig kåt. Jag förstår att det inte är på samma sätt efter man varit tillsammans länge och fått barn osv men jag vill iallafall känna att jag är attraherad och tycker om att ha sex när vi har det. Han har en snygg kropp, träna och har det senaste börjat planera romantiska saker för oss efter jag tog upp detta men jag känner ändå såhär. När vi tog en helg på hotell så tycker han det ska bli roligt och mysigt med tid ihop men jag känner bara att jag hellre är själv.
Återigen, jag förstår inte alls vad du menar när du skriver att du hellre vill vara själv men också att du önskar att du skulle känna attraktion till honom.
Du har en man som är: snäll, trygg, snygg, vältränad, kärleksfull och rolig. Dina invändningar är att han är barnslig och saknar ambitioner (tydligen är han sexig).
Betyder det att om han ville ha ett bättre jobb och såg mer allvarlig på världen så skulle han bli attraktiv? Om inte, vet du ens varför han inte är attraktiv längre? Fast du vet inte skriver du. Hmm.
Det finns inte någon annan som uppvaktar dig som förefaller intressantare? 
Jag är rätt säker på att om han älskar dig och du säger att du vill skiljas så kommer han bli väldigt ledsen. Han kommer vilja fixa problemen, men om det inte finns några problem att fixa så kommer han istället att hata dig. Du kommer förlora en vän. Ni kommer inte kunna umgås igen. Förmodligen aldrig igen.
Det är möjligt att det är så för många människor, men jag har aldrig haft det problemet att jag inte kan sätta ord på hur jag känner. Det låter nästan som ett handikapp i mina öron. Jag tycker det är oklart hur du får det till att “stå upp för sig själv”. Känslor är känslor och inte rationella överväganden. Du kan ju lika gärna vara på väg att kasta dig ut för en klippa som att stå upp för sig själv om du inte förstår, med ord, varför du känner som du gör.
Tror det är väldigt vanligt att moderna relationer tar slut på detta vis. Kanske dags för lite kärleksknark
Jag önskar jag förstod vad det här betyder.
Men när så mycket är i potten är det skillnad och man får fråga sig om man inte kan hitta ett sätt att känna mening och attraktion igen.
Ja, det känns som det rationella att faktiskt förstå varför man fattar livsavgörande beslut innan man tar besluten.
Hur man ska känna för sin partner är upp till var och en.
Några kan nöja sig med vänskap och kan stanna länge.
Andra vill ha het passion och lämnar så fort den falnar.
Först måste man fråga sig vad man själv vill ha ut av en relation och sedan hittar en partner som man är kompatibel med ungefär samma syn på vad en relation ska innehålla.
Nu kan det ändras över tid.
Ibland vet vi inte varför vi känner som vi gör.
Varför kan någon man växt upp med kännas som en fullständig främling medan någon man råkar del säte med på tåget efter fem minuter känns som nan känt hela livet?
Varför får vi instinktiv motvilja mot vissa vi träffar första gången medan vi känner sympati för och dras till andra?
Efter tid kan det visa sig att den där som vi upplevde frånstötande är en trofast hedersprick som ställer upp i vått och torrt medan den sympatiska charmknutten visar sig vara en narcissitisk psykopat av rang.
Saken är den att vi inte alltid vet varför vi känner som vi gör. Det kan vara dofter, ljud, beteende eller något annat som omedvetet verkar frånstötande på oss utan att vi kan sätta fingret på det.
Vad du måste bedöma är om relationen ger mer energi än den tar. Kan ni med respekt möta varandras behov? Får ni båda ut av vad ni behöver eller måste någon av er göra våld på er själva så pass så något bryts ner inom en och man mår dåligt i relationen? Så pass dåligt att det påverkar vardagslivet, jobbet, ens eget mående?
Känner man att man inte kan motsvara den andras förväntningar och behov av vad man vill ha ut av relationen och/ eller känner man själv att det inte är värt att stanna för det inte var vad man ville, man mår dåligt i relationen och bättre när partnern är borta, man har försökt jobba på det och kommunicerat det till sin partner och ingen ändring i känslorna sker kan det vara bättre att lämna.
Naturligtvis kan den som blir lämnad ha svårt att förstå och acceptera att bli lämnad hur mycket man än försöker förklara. Ännu svårare blir det när man själv inte vet. Till sist kan man kläcka ur sig något bara för att säga något fast det kanske inte är den grundläggande orsaken för den kanske man inte vet själv mer än att man mår dåligt i relationen.
2 gillningar
Du har ett mycket märkligt perspektiv ikaros. Känslor är ju inte så logiska att bara för att man kommer fram till att “det vore bra om jag ville umgås och ligga med den här personen” så börjar man känna att man vill det.
Tycker man inte om att umgås eller att ligga med personen kan man ju inte tvinga fram sådana känslor för att det vore bekvämt för alla. Man kan förstås fundera på vad som ligger bakom och om det går att göra något åt, men ytterst så känner man ju som man känner.
Och om folk verkligen hade fullständig “rationell” kontroll över alla sina känslor skulle vi väl alla vara fullkomliga golddiggers och lycksökare som rationellt skulle försöka vinstmaximera våra relationer eftersom våra känslor skulle vara helt underordnade andra vinster.
3 gillningar
Känner igen så mycket det du skriver. tycker inte att det är så konstigt att de romantiska känslorna/attraktionen dör om man i praktiken typ blir “mamma” åt sin man. Jag kunde ganska ofta känna att det var som att jag hade tre barn och inte två. Skulle vi iväg någonstans fick jag packa matsäck, göra iordning barnen, kolla upp resväg etc. Exmaken hade bara att typ duscha och klä på sig och ändå fick jag och barnen stå och vänta i hallen på att han skulle bli klar.
1 gillning
@Elle393 Jag tror inte att det finns en enda kvinna som kommer att ha kvar sin lust när man känner att man själv måste ro i land det mesta kring hemmet och familjen.
Det är inte så att jag slänger av mig kläderna och släpar min man i säng för att han har diskat disken. Men chanserna ökar om inte jag behöver stå med allt själv. Han känner likadant.
Samma med det där med att klippa gräset. Applåder för att man drar sitt strå till stacken är inget jag förväntar mig. Däremot blir jag väldigt glad när min man kommer hem från jobb och ser att jag har klippt gräset. Eller när jag kommer hem och middagen står på bordet. Men det är väl ganska stor skillnad på att få applåder för gräsklippningen kontra kommentaren “vilken härlig tomt vi har” när det är “städat” utomhus och man kan uppskatta det.
Jag tror att det var du som skrev i någon kommentar längre upp att parterapi är inget du riktigt förstår när känslorna inte är där. Men det är ju då parterapi kan vara väldigt bra. Att med hjälp av en neutral part kunna prata om det som skaver, som inte funkar och vad som kanske saknas.
Vi har gått i terapi och vi fick väldigt mycket hjälp. Även om jag tyckte att jag berättade allt jag kände så fanns det ett lager av irritation kvar som plockades ner och isär när vi var i terapi.
Och även om ni skulle bestämma er längre fram för att separera så kan terapi vara bra för att hitta en ny grund att stå på. Har man barn tillsammans så måste man kommunicera kring barnen i rätt många år framåt.
3 gillningar
Du har ett mycket märkligt perspektiv ikaros. Känslor är ju inte så logiska att bara för att man kommer fram till att “det vore bra om jag ville umgås och ligga med den här personen” så börjar man känna att man vill det.
Är du säker på att det inte är du som har ett märkligt perspektiv? Min ståndpunkt är ju vidare att känslor inte är logiska. Jag har aldrig påstått att rationellt tänkande leder till att man vill ligga med människor men för all del, frivillig prostitution och porr existerar.
Och om folk verkligen hade fullständig “rationell” kontroll över alla sina känslor skulle vi väl alla vara fullkomliga golddiggers och lycksökare som rationellt skulle försöka vinstmaximera våra relationer eftersom våra känslor skulle vara helt underordnade andra vinster.
Det är skillnad på att ha rationell kontroll på sina känslor och på att förklara sina känslor med ord. Det ska tilläggas att vi också har ett problematiskt språkbruk där “rationaliseradet av känslor” ofta betyder att man felaktigt vänder på implikationspilen och gör en efterhandskonstruktion där man hävdar att ett visst sorts rationellt tänkande ledde till en situation som skapade en känsla.
Angående din hypotes om konsekvensen av att kunna kontrollera sina känslor så föreslår jag att du börjar med “the prisoners dilemma” och jobbar dig vidare. Det är inte så enkelt.
Ja bara för att alla fakta finns på bordet så är det inte så att man känner på ett visst vis.
Absolut. Det finns en möjlighet att ens rationella analys landar i att man inte känner som man borde för att få det man vill. Det man har att välja på då är att antingen 1. fortsätta må dåligt, 2. nöja sig med att inte få exakt det man vill eller 3. jobba med sina känslor för att ändra sitt beteende.
Dock tror jag att det är vanligt att man tänker att det är fult att ifrågasätta sina känslor
Om man är en känslomänniska och inte är så bra på rationellt tänkande är det fullt naturligt att bli irrationellt defensiv när ens känslor är i konflikt med verkligheten.
Intressant tanke det där med fler golddiggers om man kunde kontrollera sina känslor. Tål att funderas på.
Meh. Grundläggande spelteori for the win. 
Det finns absolut ingen som helst implikation att vi blir golddiggers om vi förstår våra känslor.
Kärleksknark LSD
Jag har aldrig prövad LSD. Dock har jag läst att det kan hjälpa mot depression men att det fortfarande är i försöksstadiet. Jag skulle nog undvika att använda det för andra ändamål än rent medicinska.
Exakt så! Det dödar kärlekskänslorna ! Jag kan inte vara den enda som fixar och planerar och ser till att saker blir gjorda hemma och med barnen!
4 gillningar
Jag kan inte vara den enda som fixar och planerar och ser till att saker blir gjorda hemma och med barnen!
Är inte det här ett väldigt enkelt och praktiskt problem som går att lösa med hjälp av planering eller till och med arbetskontrakt?
Låt oss säga att ni skriver ett kontrakt att på söndagar mellan klockan 11 och 15 ska X göra allt på lista Y och om han inte fullföljer sitt kontrakt så kostar det honom 5000 SEK som betalas till barnens fritidskassa. Alla andra relationer av värde stärks av kontrakt så varför inte praktiska frågor om städning och familjeplanering?
Jag uppfattar inte dina inlägg som att du kritiserar hur Elle förklarar sina känslor, utan som att de går ut på att du inte tycker hon har rätt att känna som hon känner, eller att hennes orsaker till att känna som hon känner inte är legitima orsaker att känna så.
Det var den här meningen jag syftade på. Här uppfattar jag det som att du menar att om hon önskar att hon kunde känna attraktion till honom så borde hon inte känna att hon helst vill vara ensam och slippa hans sällskap.
För mig är det glasklart och jag tycker inte alls att hon förklarar känslan dåligt.
1 gillning
Det här är ju ett extremt dåligt förslag. Det innebär ju att hon inte bara erkänner att precis allt ansvar i hushållet egentligen är hennes eftersom det är hon som styr och delegerar det till honom, men att hon dessutom är ansvarig för att styra, kontrollera och bestraffa hans insatser i hushållet. Dvs inte längre bara 100% ansvar för allt i hushållet utan nu även ansvar för honom och hans handlingar. Det skulle ju göra situationen mycket, mycket värre.
Förövrigt tycker jag även att påståendet att relationer stärks av kontrakt är ytterst felaktigt. Det är ju tvärtom, kontrakt används för att ersätta tillit.
2 gillningar
Släpper du in din man att göra saker på sitt sätt, eller tar du planering och hushållsarbete för att han inte gör rätt? Mitt äktenskap sprack, på grund av i stort sett samma orsaker som beskrivs här. Vi var båda olyckliga i hur saker och ting fungerade, men vi kunde inte riktigt se klart. Nu i efterhand ser man allt mycket klarare och man förstår vad som hände.
Hon hade starka åsikter hur saker och ting skulle skötas och vad som var viktigt, och eftersom jag inte hade lika starka åsikter började jag rätta mig efter hennes. Vill hon ha det på sitt sätt låter jag henne, då blir hon lycklig. Första steget.
Mina förslag på aktiviteter, presenter, kläder till barn, semestrar, planer för högtider sas emot, var fel, eller som oftast - ledde till långvarig tystnad. Följden blev att det blev allt mer ångestfyllt. Jag kände att allt jag gjorde var fel så jag tog mindre och mindre initiativ, för att det gjorde mindre ont att göra inget och få veta att det var fel än att anstränga sig och få veta att det var fel. Andra steget.
Jag gjorde allt mindre av vad jag själv tyckte om och gjorde allt mindre planer, på så sätt var jag ia alla fall tillgänglig när hon kom på något hon ville att vi skulle göra. Tredje steget.
Eftersom jag kände mig helt poänglös som pappa, kärlekspartner, och inte jämbördig i hushållet drog jag mig tillbaka till det som jag iaf kunde: Jobba och dra in pengar, samt fixa och greja med hus och bilar. Tänkte att det kanske jag kunde få uppskattning för. Men det blev inte så, jag fick höra att jag jobbade för mycket, att jag bara ägnade mig åt roliga projekt med hus och i verkstaden. De var inte roliga! Jag hade mycket hellre gjort annat, men det var vad jag kunde bidra med och det behövde göras. Men det var också fel. Fjärde steget.
Nånstans här, tillsammans med hennes totala brist på attraktion till mig dog min kärlek.
Men hur såg det ut från hennes håll? Hon måste upplevt sig först frustrerad över att jag drog mig tillbaka allt mer och blev allt mer passiv. Att jag inte tog initiativ och tog tag i mer saker. Måste känts som att jag inte brydde mig. Hon kände sig troligen allt mer ensam hon med. Att jag la allt mer tid på jobb och projekt måste fått henne att känna sig allt mer ensam och utesluten och lämnad ensam med det typiska projektledandet. Hennes attraktion och kärlek dog.
Nu är vi skilda. Jag har levt upp, jag gör planer, hittar på saker med barnen, köper julklappar, ordnar och fixar, köper kläder till barnen, inreder. Har kul ihop med barn, släkt, och vänner, och tar ansvar för mitt numera egna hushåll och hem. Och det är så skönt. Jag kan göra allt detta utan att känna att jag gör fel eller inte räcker till. Hon undrar säkert var detta kommer ifrån, och varför det inte fanns när vi var gifta. Men det var ett resultat av den dynamik som växte fram mellan oss. Och jag tror det är jättevanligt.
Det låter så väldigt igenkännande här, så jag vill lyfta min berättelse för jag tror att det kan vara så att ni båda omedvetet kan ha fastnat i roller som ni båda lider i som inom kort kommer ta död på kärleken. Så prata, se varann som de olika människor ni är, och försök komma fram till hur det kändes när ni var lyckliga och vad ni gjorde då, hur ni agerade mot varandra, och vilka förväntningar ni har på varandra. Fråga din man hur han tror du vill ha det, och berätta för honom hur du upplever att han vill ha det. Det kan vara så att ni missförstått varandra.
9 gillningar
I teorin kan det här låta jättebra och logiskt och funkar ju i arbetslivet, men i en relation är det tyvärr inte lika enkelt. Om jag ska sätta upp ett kontrakt för min make att följa och sedan följa upp om han gör sin uppgift eller inte plus om inte se till att han faktiskt betalar pengarna till den överenskommna kassan, så är jag ju likväl hans “mamma/chef/arbetsledare”. Det är ju inte TS man som kommer att ta initativet till ova utan det blir TS jobb att driva detta.
Min man uttryckte det när jag var frustrerad över vår arbetsfördelningen att jag “kunde ju bara be honom” om att göra X eller Y. Men att jag skulle säga till honom varje gång något skulle göras gjorde ju att ansvaret fortsatt alltid låg hos mig att se vad som behövde göras och att se till att han blev uppmärksammad på att det skulle göras.
Visst handlar om att fördela det praktiska arbetet, men lika mycket om ansvarstagande och det är svårare att råda bot på tyvärr.
6 gillningar