Hem | Så här skiljer du dig | Skriv bodelningsavtal | Juridik | Sök advokat | Få terapi online | Artiklar

Hur ska jag ta reda på vad jag egentligen tycker om min fru

Min fru och jag har varit gift i nu snart 20 år och relationen har väl blivit sämre och sämre med åren. Nu har det varit svajigt ett tag och det är lite oklart hur vi ska gå vidare.
Hur ska jag ta reda på vad jag egentligen tycker om min fru?
Jag tycker hon är vacker och har en kropp som tilltalar mig, hon har fina kläder och tänker på kost och motion. Är smart och social och bra med barnen. Det ser ju väldigt bra ut på när man beskriver det, men det är något som jag söker/saknar som inte finns.

När jag tittar på henne så tänker jag att jag borde väl vara kär eftersom hon är så fin…?

Eftersom jag inte vet vad förhållandet kommer ta vägen så känner jag att jag måste bestämma mig för vad ja tycker.

Är det någon annan som har varit i samma sits och hur har ni hanterat situationen? Eller är det någon som har råd över huvudtaget?

2 gillningar

Med risk för att vara lite för ärlig, men min spontana tanke när jag läste din text var att ni nog är rätt illa ute

När jag på riktigt älskar och uppskattar en människa tänker jag först på dennes egenskaper och hur vi fungerar tillsammans. Jag tänker på hur jag mår när vi är tillsammans, och på vad hos honom som väcker känslor av värme och kärlek hos mig.

Jag börjar inte med att lista hans sexiga kropp eller snygga utseende. Det finns gott om personer som äter rätt och tränar och ser bra ut, men det behöver inte betyda att man kan få djupare känslor för dem. Och det är aldrig en garanti för ett bra förhållande.

Jag tycker alltså inte att det låter särskilt bra, såsom du beskriver det. Jag tycker att det låter som om allt det viktiga saknas.

7 gillningar

Här tror jag det kan vara skillnad mellan män och kvinnor, men inte helt, vanligtvis är män mer visuella, men jag håller med onedaymore. Det låter som att du känner att du borde känna mer.

Men går inte sådant här i vågor? Kan man inte ha sådana här perioder och sedan hitta gnistan på semestern, på en middag, i soffan?
Skulle du kunna se din fru med någon annan utan att bli sårad/ledsen? Eller har du börjat känna pirret för någon annan? Självklart är det en annan spänning om man inte känner varandra.

Det blir vardag med alla. Glöm inte det. Gräset är oftast inte grönare utom om man har varit rent olycklig.

Självklart måste man ha en grundkärlek för varandra på ett djupare plan, känna attraktion.

5 gillningar

Jag tror att man i långa förhållanden kan bli så pass sammanvuxna att den andre i princip upplevs som en förlängning av en själv. Då är det svårt att känna den där innerliga kärleken.

Sedan tycker jag att när man gör listor på plus och minus så blir det på helt fel nivå. Jag tror att du måste ner på nivån känslor. Mår du bra när du är med din fru? Är du stolt över henne? Känner du ömhet för henne? Eller blir du irriterad på henne? Känner du att det är skönt när hon inte är hemma? Känner du dig hindrad av henne?

Om du tänker att det ska vara henne tills döden skiljer er åt, känns det positivt eller negativt?

Har hon egenskaper som du tycker illa om? Som får dig att gå igång?

Jag har min teori att man måste känna att man kan leva med den andre personens alla egenskaper, inte vilja ändra för det är lönlöst och leder bara till negativa utfall. Verkar hon vilja ändra på dig?

Sedan det där med om gräset är grönare. Det är min fasta erfarenhet att det absolut kan vara det. Inte för att det nödvändigtvis är något fel med den partner man har, men att man inte passar ihop. Jag tycker att man ofta binder sig alltför lätt och att det sedan är svårt att bryta. De man väljer när men redan är i ett förhållande dock brukar bli fel då de ofta är bara raka motsatsen till sin partners dåliga sidor…

7 gillningar

Vill bara säga att jag känner igen mig i dina funderingar. Jag och min flyttade ifrån varandra i februari och jag har funderat väldigt mycket kring detta och gör fortfarande då jag velar fram och tillbaka om separationen verkligen var rätt. Går det att hitta tillbaka/börja om med varandra när det gått så långt?

Jag har någon gång sett rådet att tänka bort de år man haft tillsammans och fundera över att om jag hade träffat denna person idag, hade jag då blivit kär i hen? Men jag tycker inte att det riktigt fungerat för mig, för på många sätt tror jag att jag hade fallit för min (ex)man idag för rent teoretiskt är vi lika på många plan, jag tycker fortfarande att han är snygg och vi har del gemensamma intressen. Men det gör ju inte att vi skulle fungera ihop bara för det. En relation handlar ju om mycket mer än om det som ligger på ytan. Och den historia vi har tillsammans går ju inte att bara “tänka bort”.

Har alltså inga direkta råd att ge, men kommer att följa diskussionen här för att se vad andra säger. Kanske kan det hjälpa mig med.

2 gillningar

Håller nog med övriga även om det kan vara en fråga om kön och kanske var man börjar för att reda i sina känslor för någon.

Men när du börjar med utseendet och sen bara ganska vagt kan säga några andra personliga egenskaper så tänker jag att du börjar liksom inte i änden “Varför ska den här personen vara min livspartner?” utan snarare i änden “Varför ska jag inte nöja mig med den här kvinnan?” Att det blir lite av “ja men hon är väl snygg och ganska trevlig ibland så då borde jag väl vilja vara ihop med henne”. Men som några andra skriver så kanske ni egentligen inte är en så bra matchning utan mest bara är ihop för att det kändes rätt en gång i tiden och sen har åren rullat på.

3 gillningar

Mycket bra skrivet! Detta är viktiga frågor.

4 gillningar

Det är lite gungor och karuseller tycker jag, man får lite fördelar och lite nackdelar med alla. Grönare, nje, inte direkt, men annorlunda.

3 gillningar

Allt gräs är inte grönare, det finns både visset och bemängt med tistlar, men det finns också grönt och friskt gräs om man har turen att hitta det!

2 gillningar

Oj! Vilka bra svar! Jag tycker det jättebra att alla skriver så ärligt som möjligt och inte håller igen för det är då det hjälper mig mest i alla fall.

Förutom att min fru är vacker så är hon självsäker och dominant också. Detta gjorde väl att det var svårt att tänka klart när man träffades när vi var unga. Att då tänka på vilka personliga egenskaper jag skulle trivas med fanns ju inte på kartan då… tyvärr. För när jag gräver tillbaka i min känslor, så har jag alltid saknat känslan att hon tycker om mig…Och efter ärliga samtal med min fru så verkar det även stämma hyfsat…
Jag har tidigare( sitter fortfarande kvar mycket) tänkt att alla fel och allt som är dåligt är på grund av mig. Den jag är, det jag gör och hur jag gör saker. Rätt säker på att min fru även tycker att det är på det viset.
Nu när jag håller på ta tag i mig själv och pratar med nära vänner, syskon och psykolog, så har alla de en annan bild av situationen, utefter vad de har sett och upplevt. Jag måste fortsätta att känna efter…
Jag ska nogrannt läsa igenom era kommentarer,. … tänka igenom… och sedan komma fram till svar som kommer vägleda mig vidare…

2 gillningar

Mycket sällan är det bara en person det är fel på. Oftast är det att man inte passar ihop. Jag tror också att det är vanligt genom livet att man förändras så att man inte längre passar ihop med samma person.

Fruktansvärt att inte känna sig älskad!

6 gillningar

Absolut fruktansvärt! Men jag mår mycket bättre av att accepterat att det är så. Nu när jag slutat svansa runt min fru så har jag satt barnen i första fokus och de älskar mig! Och jag dem!

Men hur jag går vidare från detta läge är ovisst…

7 gillningar

Det är viktigt att skilja mellan fakta och upplevelse. Är det så att din fru inte älskar dig eller är det din upplevelse? Ibland tolkas allt negativt, exempel, jag påminner min man av omtanke, han tar det som kritik och blir arg… menar inte att förringa för det är givetvis viktigt att din upplevelse tas på allvar också och att sändare (dvs din fru) kanske måste byta frekvens för att du ska känna detta också, om det faktiskt är så att hon hävdar att hon älskar dig, eller att du ska se vad hon gör för dig osv osv.

Kommunikation!

4 gillningar

@Lisa0987: Mmmm det är sådana tankar jag brottas med. Min fru har erkänt att hennes kärlek till mig inte är så stark, så det vet jag. Hon tror att hon kommer älska mig mer om jag ändrar mig. Har hon sagt.

Däremot när jag nämnt något om att jag mått dåligt av att vår relation har varit dålig, och att det har påverkat mig, så har hon bara blivit arg och tycker att jag bara lägger allt på henne, för att jag då inte ska behöva ändra mig…

Alltså planen(min frus) är att jag ska ändra mig, så blir allt bra och hon behöver inte ändra sig, iallafall inte på något sätt för min skull. Hon har pratat om att hon ska tänka mer på sig själv…

Lite så är förutsättningarna. Och självklart så kommer jag försöka förbättra mig själv som människa på det som är relevant. Det är bara nyttigt!

Jag tycker att dina inlägg förklarar lite bättre varför din inledningstext kändes så känslolös och distanserad.

Oavsett om din fru älskar dig eller inte verkar inte du älska henne. Ditt sätt att beskriva henne låter inte som hur någon - man eller kvinna - skulle beskriva någon de har genuina och djupa känslor för.

Frågan är hur länge ni båda har känt så här? Precis som tidigare skribenter har påpekat är det inte ovanligt att känslor går upp och ned, och att det finns perioder då man kanske funderar på om gräset är grönare någon annanstans.

Men har det här varit något ni båda tänkt under en längre tid? Har ni varit lyckliga tillsammans rent generellt, och har ni båda kunnat ge och ta kärlek tidigare?

Det måste finnas en generell vilja att ge och ta för att ta sig förbi svackor. Jag tror att det blir svårt ifall inte båda är dedikerade att göra förhållandet bättre tillsammans

5 gillningar

Jag har ju trott att jag älskar henne i alla fall. Det är ju det jag måste bena ut…Om det verkligen är så.
VI har gått på partterapi en gång nyligen. Mitt önskemål. Men min fru gillade inte när terapeuten hade åsikter om henne, eftersom hon inte gjort något fel. De blev nästan lite osams.

Och jag kan beskriva massor av positiva sidor hos min fru, men tyvärr väldigt få gentemot mig. Men hon kanske har rätt? Ändrar jag mig, så kanske hon ändrar sig, så blir allt bra. Och man har inte skilt sig i onödan??? Det är sådana tankar jag funderar på också.

Jag tycker det låter som ni har en rätt osund dynamik i er relation. Jag håller egentligen inte med en del på forumet som menar att bägge alltid måste ändras, ibland kan det vara så att det är ena parten som är missnöjd med ett beteende den andra har och då tycker jag inte nödvändigtvis att det alltid är bägge som måste ändra på sig. Men har man en hel dynamik i ett förhållande som måste ändras för att det ska funka så blir ju även motpartens roll naturligt en annan om man ska ändra på rollerna man har gentemot varandra i relationen. Hade mitt ex börjat göra sin del av hushållsarbetet t.ex, så hade ju inte jag behövt tjata på honom eller hålla koll på det längre, och på så vis hade ju även min roll och mitt beteende ändrats.

Men att bara du ska ändras är ju i vilket fall bara rimligt ifall det bara är hon som är missnöjd med förhållandet. Alltså du är jättenöjd men hon är missnöjd med ett beteende hos dig. Om du också är missnöjd med vissa aspekter av relationen så finns det ju ingen rimlighet i att hon ska kunna kräva att du ska ändra dig men inte vice versa.

2 gillningar

Sant att dynamiken är osund. Och nu kommer den ändras, jag har redan kommit en bra bit…
(Som terapeuten sa att min fru kommer bli höjdrädd när hon kommer falla ner från den piedestal som hon sitter på)

Risken är när jag förändrat mig och att min fru tycker att allt känns bra. Då måste jag denna gång VERKLIGEN känna efter så att jag inte blir fast ytterligare en gång där jag inte känner mig älskad.

2 gillningar

Åh, detta är väldigt jobbig insikt, men väldigt viktig!
Så kände jag också i mitt äktenskap, att när det väl kom till kritan, så kände jag inte att den uppriktiga, villkorslösa kärleken fanns där från honom. När det väl kom t knipande lägen, så fanns inte han där. Till slut slutade jag be om hjälp eller omsorg, för jag kände inte att han kunde ge mig det jag behövde. Då gjorde jag det hellre själv. Tills för ett år sedan, när jag verkligen ställde honom mot väggen. Upp till bevis. Då betedde han sig än värre. I nöd och lust fanns inte. Skuldbeläggandet och kritiken mot mig ökade, och till slut bestämde jag mig för att lämna.

Nu får jag all skit för att jag fattade beslutet, men i själva verket var det ju så att jag kände mig sviken långt innan jag fattade beslutet om att lämna, jag kände mig lämnad långt tidigare.

Idag är jag oerhört tacksam, trots allt jobbigt en separation medför, att jag vågade tro på mig själv och fatta beslutet om att lämna.

9 gillningar

Jag är också nervös att det kommer bli liknande för mig. Att det är jag som blir den som bär skulden till skillmässan…
Vad ska jag göra…???

Jag får nog hålla mig kylig och inte lockas tillbaka föränn jag känner ett försök eller embryo till något som liknar villkorslös kärlek. Jag får ha ett artigt trevlig förhållande till min fru och SATSA maximalt på barnen!, Och ta mig tid att träna, träffa vänner, ta egna beslut och val…
Så får jag se vad som händer…

Och just nu bor vi ihop också, och så kan vi inte heller ha det. Att jag ska sova i gästsängen i allrummet hur länge som helst.

3 gillningar