Så. Kanske hamnade jag här av en slump. Kanske var det en mening med att hamna just här? Kanske blir det just det här som får mig att ta steget?
OK. Så här är det. Det här är min historia i korthet, utan omskrivningar. Jag är kvinna på 45 år, jag är driven, framåt och coachar andra i beteendeförändringar. Jag har en stabil ekonomisk situation och utifrån betraktas jag antagligen som både driven och modig. Kanske även som en förebild för många.
Men, det är inte samma sak att ge råd till andra som till sig själv. Det går inte coacha sig själv då som jag coachar andra.
För drygt 2,5 år sedan träffar jag en 8 år yngre man via Tinder. Jag är trött på nätdejtande och har nästan gett upp (jag har då varit singel i ca 2 år). Men, så dyker han upp.Det är något med hans bild och hans utseende. Presentationen är kort, men jag swipar höger och vi matchar. Vi pratar i telefon ca 10 dagar (40 tim) innan vi ses och jag känner mig kär innan vi ens träffats. Allt klickar så bra. Vi har mycket gemensamt med liknade intressen och han bor ca 12 mil från mig och har två döttrar på 6 och 8 år (varannan vecka). Jag har en son på 13 år.
Det blir en resa till himmelriket när vi ses. Han ser bättre ut än på bilden och jag minns att jag efter vårt första möte ringer en väninna och säger ”Det är han, han som jag ska gifta mig med!”.
Aldrig har jag varit så kär och attraherad av någon. Och det är ömsesidigt. Vi pusslar för att kunna ses varannan vecka och det rullar på fint.
Efter 8 månader gifter vi oss (ja, jag vet att det låter galet men vi gick ett infall och gick på känsla). Det känns så rätt. Vi har ett litet Corona-vänligt bröllop på ett slott.
Jag ser inte varningssignalerna. Som i att jag tycker att jag betalar väldigt mycket när vi är tillsammans, eller att jag ibland får en konstig magkänsla. När bröllopet ska betalas (ca 50 000 kr), får han plötsligt en skatteskuld som måste betalas in och efter det har han inga pengar kvar för att betala sin del. Med facit i hand borde vi styrt av bröllopet här, men allt är bokat och gäster inbjudna. Så, jag betalar allt.
Jag tycker fortsatt att jag betalar mycket och vi undviker ämnet ett tag. Vi har det roligt tillsammans och är väldigt kära.
Efter lite mer än ett år känns det som att han drar sig undan från mig. Han agerar inte som vanligt. Efter flera veckor och jobbiga tankar om att han tappat känslor visar det sig att han inte betalt sin elräkning i huset som han hyr. Till slut blev elen avstängd och det gör att han försöker undvika mig eller att jag ska komma dit. Helt plötsligt får jag inte tag på honom och blir orolig. Mitt i natten åker jag dit gör att upptäcka ett torp i ren kaos och utan el. Han är inte hemma. Senare visade sig att han sov i bilen den natten för att kunna ladda mobilen.
I samband med händelsen får jag även reda på att han har skulder (efter konkurs med företag) och att KFM drar pengar på lönen varje månad. Dessutom har han som säljare under pandemin inte fått göra kundbesök på fältet = ingen provision = och ”bara” 92 % av grundlönen under permitteringen (detta berättar han inte). Men, i praktiken innebär det att han har halva sin lön.
Jag noterar att han har ett undvikande beteende. När allt kommer fram drar han sig undan. Hör inte av sig. Och jag betalar inte hans el-räkning på 16 000 kr, utan hänvisar honom till att kontakta sina föräldrar om hjälp. Det gör han.
Av oro hör jag av mig till hans ex. Hon gör en orosanmälan och gör en tid blir han av med sina barn (pga el-räkning-incidenten). Vi hamnar i kris (jag visste ju inget), men hittar tillbaks till varandra.
Efter det här har det undvikande beteendet fortsatt. Han ljuger om små och större saker. Jag kommer på honom, ställer honom mot väggen. Och ibland erkänner han (när jag har bevis). Det sker notoriskt och med jämna mellanrum. Jag börjar må dåligt och undrar vad jag ska tro på. Jag måste värdera allt.
På min ort väljer vi att skaffa en ny och större bostad, eftersom vi är mest där. Vi kommer överens om att han ska betala 2500 kr i månaden (vilket han gjort en gång på ca 15 månader). Han lovade för mycket och har aldrig råd att betala då han var utmätning på sin lön. Detta har satt mig i en jobbig ekonomisk diskussion. Den totala kostnaden för bostaden är 13 000 kr/månad.
I samband med att han följer med mig utomlands för att genomgå en operation (vi blir borta en vecka), hör hans nya chef på det nya jobbet av sig till mig på Messenger. Han undrar var X är och om jag vet? Han har alltså valt att åka utan att ta ledigt eller berätta för sin chef (trots att han vetat om operationen i 6 mån). Och som nyopererad får jag ta ett oerhört jobbigt samtal där jag även pratar med chefen om att jag tror att han har ett undvikande beteende (han hade undvikit att svara på chefens telefonsamtal).
När vi kommer hem och jag är nyopererad mår jag ganska dåligt. Jag har svårt att komma ur sängen och får be min mamma om daglig hjälp. Han åker hem till ”sin” ort och hör inte av sig förrän på måndag kväll. Då berättar han att han inte orkar mer och att han inte vet vad han vill. Och att han inte vill ha med mig på midsommar, utan vara med sin familj. Det känns hemskt och gör mer ont än mina fysiska sår. På 5 dagar hör han inte av sig alls. Inget.
Jag förstår att han är arg gör att jag pratat med hans chef (märk väl att det var chefen som kontaktade mig).
Det går upp och ner. Vi hittar tillbaks. Har roligt. Jag betalar fortfarande mest, men vi har många bra dagar.
Jag åker på semester i några dagar till London med min son. Jag kommer på honom med en lögn igen (ingen stor, men väl en lögn). Och när jag kommer hem igår (på vår bröllopsdag) meddelar han att han ska åka och tälta med dina döttrar. Detta bestämmer han samma dag. Han berättar var han ska tälta och att övriga familjen ska komma dagen efter. Mig frågar han inte och det gör ont.
Jag är sjuk när jag kommer hem från London och han ignorerar vår bröllopsdag.
Han har även haft mörka tankar, tagit bilen alkoholpåverkad och funderat på att ta livet av sig (i december när han inte sa att han inte hade några pengar kvar). Nu stannade det vid en tanke och polisen hittade honom i bilen och han blev inlagd på psyket en vecka. En ny orosanmälan gjordes.
Och när jag en söndag ringer för att säga godnatt (vi hörs alltid samma tid varje kväll). Hör jag att han är full. Jättefull. Alltså redlös och kan inte prata. Dagen efter hävdar han att han fått öl av grannen och att han blev sugen på att dricka upp alla. Bara sådär. Och att det inte skadade någon. Han tycker att jag överreagerar.
Detta är bara ett fåtal händelser som hänt och nu känner jag att jag börjat tappa mig själv. Jag har ständigt ont i magen. Känner ångest och oro. Framför allt när vi inte ses varannan vecka. Jag känner inte tillit och min ekonomi har blivit lidande och ansträngd (han har dock aldrig lånat pengar eller bett om något).
Jag har hjälpt honom att söka hjälp hos psykolog och börjar tro att han har någon diagnos. Det är jag som tagit hand om honom, sprungit hunnit efter, gett honom nya chanser. Inte han.
Men, jag orkar inte mer. Jag känner mig så bortprioriterad och det han gjorde igår (på vår bröllopsdag) gjorde ont.
Jag känner att jag är värd så mycket mer. Att jag är en bra person som varken ljuger eller döljer något. Och jag förstår verkligen inte varför jag så desperat klamrar mig fast?
Jag kan inte rädda honom. Och han hade troligen inte sökt hjälp om det inte vore för mig.
Hur går jag vidare?
