Jag hängde på forumet för ca 7 år sen då jag blev lämnad av min man, hastigt och oväntat efter 15 års förhållande.
Han hade hittat en ny kärlek på jobbet…
Jag har tidigare i livet nästan aldrig varit singel men efter vår skilsmässa var jag det i ca 3,5 år, vilket jag upplevde som fruktansvärt och längtade efter ett förhållande. Efter det så träffade jag en ny man via mitt jobb och efter ett års förhållande flyttade vi ihop.
Nu till min fråga; min ex-man som lämnade mig var mitt livs stora kärlek. Vi passade så perfekt ihop och hela livet var så lättsamt när vi var tillsammans. Vi tyckte lika om det mesta och det blev aldrig något tjafs om någonting.
Som jag kan sakna den enkelheten idag, med min nya sambo.
Det är absolut inte så att sambon och jag bråkar ofta, men när det väl händer är det som om en avgrund öppnar sig för mig. Han kommer då med så konstiga kommentarer och påståenden som jag inte vet hur jag ska bemöta. Han är inte aggressiv fysiskt och jag blir inte rädd på det sättet, men det känns ändå mycket obehagligt när det händer. Som om vi kom från två helt olika världar.
Då jag tidigare på detta forum fått mycket bra input så vänder jag mig till er.
Jag tror att jag valde min sambo, inte så mycket för att jag är rädd för att vara själv, utan för att jag upplevde det som så outsägligt tråkigt. Och nu har jag en relation som inte alls är lika bra som den jag hade innan, med mina mått mätt.
Är det någon som känner igen sig i detta, att man på ett sätt “nöjer sig” med en relation även om den inte riktigt är som man tänkt sig?
Jag tycker inte det är fel att jämföra, vet du att det kan vara bra på ett visst sätt så tycker jag inte att det är orimligt att vilja ha det liknande igen. Sen kan man väl glömma andra jobbigheter som var i en relation som såg annorlunda ut när tiden gått eller när man jämför just den aspekt man är missnöjd över i det nya.
Kan du ge några exempel på vad det är för konstigt han säger?
Så kan jag vara också… att jag lätt kanske bara kommer ihåg det “braiga” …
Samtidigt så känns det ändå nånstans i det du skriver om den nya att det är nåt som ändå inte är helt 100…å det ska det väl trots allt kännas i början iaf…
Är det så du skämsvför saker han säger eller?
Är det en avgrund nu så känns det kanske inte som det blir bättre sen.
Ursäkta om jag låter neg.men så tolkar jag det.
På många sätt är det förstås både bra och rimligt att jämföra. Och antagligen oundvikligt. Jag jämförde också min senaste relation med den första, men då tyckte jag att den andra var överlägsen. Fast jag hade rejält fel. Den visade sig få ungefär samma problem.
Men om du redan nu känner att din nya relation inte alls når samma nivå som den förra, då är det ju ett bekymmer. Det “ska” du inte känna. Då är det något som är fel.
Det behöver egentligen inte vara fel på din partner eller på relationen i sig. Det skulle kunna handla om att du inte har släppt taget än om din förra relation. Vilket skulle kunna leda till att det mesta känns fel i den nya relationen, oavsett hur den funkar.
Men uppenbarligen känner du ju att du inte riktigt kan vara dig själv med din nya sambo och att ni inte är helt kompatibla. Du känner att du “nöjer” dig med honom för att slippa vara ensam och det är ingen bra grund naturligtvis.
Jag behöver bara gå till mig själv. Jag skulle inte vilja vara sambo med någon som känner att jag är ett sämre alternativ jämfört med den förra partnern. Att jag bara är ett lite bättre alternativ än att tvingas vara ensam. Inte så kul.
Att du jämför relationerna är i sig inte problemet, tror jag, utan att du helt enkelt inte trivs i den nuvarande relationen. Det hade du nog inte gjort även om du inte haft din förra relation att jämföra med. Det är ju något annat som skaver tror jag. Du måste försöka ta reda på vad.
Hur pratar du och din nuvarande sambo om det här med hans kommentarer och påståenden som du inte kan bemöta? Kan ni kommunicera på något vettig sätt?
Jag känner inte igen mig i frågeställningen, då jag snarare vill ha mer än jag haft tidigare. Nu har jag precis börjat tänka tanken att kanske börja dejta igen, så jag har inte egna erfarenheter. Men jag tänker att jag inte skulle “nöja” mig. Att gå igenom separation är ju inte en enkel sak och även om det jag hade var bra tidigare så vill jag ju framåt, uppåt. Inte neråt, bakåt.
Att jämföra tror jag är ofrånkomligt, ivf känslan i stort.
Känner du att ni flyttade ihop för fort ändå? Inte tidsmässigt, men i den mängd du faktiskt kände honom då och där? För jag antar att de här tecknen inte fanns innan.
Med det sagt så känns ju inte livet enkelt varje dag, likaså med samboskap och relationer. Men har den här känslan funnits sedan dag 1 skulle jag nog dra öronen åt mig.
Jag tänker att du bör nog öppna upp för din sambo och förklara hur du känner, starta en kommunikation om det här, och se om ni kan nå varandra.
Jag tar fasta på det här.
Jag tänker att du kanske snarare känner att något är fel, men kanske inte har formulerat det fullt ut? Att det är något som inte helt stämmer i er relation eller i hans beteende?
Det är svårt att ge några exempel utan att bli för specifik. Men generellt kan man säga att saker jag har sagt till min sambo har jag i stunden inte förstått att det inte har landat rätt hos honom. Utan allt har verkat vara frid och fröjd.
Utan det är först i efterhand och alltid i samband med att jag har uttryckt mitt missnöje över något som jag liksom får tillbaka “att du är inte så bra du heller, kommer ihåg när du sa eller gjorde si eller så då för länge sen” och då sitter jag med haksläpp och fattar ingenting.
Det känns som om han hittar på saker för att “ge igen”. Om det hade varit så illa som han säger sig ha upplevt det så borde han ju ha sagt ifrån i stunden, när det skedde så att säga.
Vi har varit tillsammans i ca 3,5 år och det är inte ofta som jag upplever honom på det här sättet. Men ändå de gånger det händer så känns det inte bra.
Det är inte så att jag skäms över sånt han säger utan mer att jag inte förstår hur han tolkar mig i vissa lägen. Och det är inte så att han säger ifrån när det händer, utan det kan komma långt senare.
Vi är väldigt olika som personer och det kanske är det som skiljer denna relation från den jag hade med min ex-man. Vi var väldigt lika och det upplevde jag som skönt.
Men en relation behöver ju inte vara dålig bara för att den är utmanande mellan varven, men jag känner ändå en tveksamhet ibland över att det ska behöva vara så knepigt. Jag tycker inte att du låter negativ, jag skulle nog också känna så om jag såg min relation utifrån det jag har beskrivit här
Det ligger mycket i det du skriver. Min sambo är inte så kommunikativ och jag upplever att vi hade en bättre kommunikation i början av vårt förhållande.
Jag tror också att vi är rättså olika i hur vi vill bli bekräftade i relationen, jag uppskattar att få uppskattning via ord, han har inte samma behov av det.
Jag tycker att jag har varit ganska tydlig med hur jag upplever vår situation och vilka förändringar jag skulle vilja ha till. Dock känns det inte som om jag får så stort gensvar. Givetvis kan en person inte ändra sig totalt, men en viss anpassning tycker jag ändå känns rimligt.
Troligen ligger det en hel del på mig också att jobba med, att känna glädje och trygghet med mig själv och inte vara så beroende av omgivningens tyckande och tänkande. Kanske att jag lägger lite för mycket kraft i att anpassa mig till min sambo och blir då missnöjd när han ändå inte blir nöjd.
Jag visste redan innan vi flyttade ihop att det inte skulle bli ett lika smidigt förhållande som jag haft med mitt ex. Exet var den första man jag haft en relation med där det från början var enkelt. Jag minns att jag var förvånad då jag aldrig tidigare hade upplevt det så.
Sen är ju frågan var man drar gränsen mellan smidigt och alldeles för osmidigt. Lite utmaningar är ju inte fel, men de gånger det blir alldeles för mycket utmaningar så kommer jag in i de tankar jag har skrivit om här.
Ett av problemen är nog att jag ofta är i affekt när vi tar upp detta och det vore ju givetvis mycket bättre om vi kunde prata om saken i lugn och ro. Kanske får bli några parterapitimmar?
Ja det är något som inte riktigt stämmer. Sen har det nog både att göra med mig, honom och oss.
Vi är väldigt olika, kanske mer olika än jag först trodde. Jag såg olikheten som spännande i början och kan fortfarande tycka att den är intressant. Men i vissa fall blir det så mycket att jag kan längta efter den känsla jag hade med mitt ex. Lättheten och samförståndet.
Ibland har jag tänkt tanken; om jag av någon anledning skulle bli tillsammans med mitt ex igen; skulle jag då uppleva honom som en tråkig ja-sägare och sakna att ibland ha ett motstånd. Man kan ju även se på mitt ex som en person som jamsade med och inte vågade stå för det han egentligen ville/kände?
Ok, ja det beteendet kan jag iofs förstå och känna igen mig i.
För min del handlar det om att jag dels är hårt upplärd att aldrig visa några negativa känslor och dels överhuvudtaget inte alls litar på att mina känslor är rimliga eller befogade. Vilket gör att jag nästan aldrig ger en direkt respons om en partner säger något som sårar mig till exempel. För att jag känner att jag behöver tid att smälta och processa för att se om mina känslor var befogade och rimliga eller inte och om jag tror att något konstruktivt kan komma ut ur att ta upp det eller inte.
Visserligen skulle jag aldrig avsiktligt gå runt och “spara” på en sån grej för att sen använda som ammuntion i en konflikt. Men däremot är det förstås så att besvikelser och irritation jag bitit ihop om kan komma fram om en konflikt väl uppstått och jag redan tappat humöret. Eller förstås, om jag valt att svälja något som jag uppfattade som sårande av partnern men att den sedan kommer med anklagelser mot mig om ett liknande beteende som han själv ägnat sårat mig med tidigare utan att jag sagt ngt.
Säkert är inte det här alltid ett konstruktivt beteende och jag har försökt att bli bättre på att ta upp saker som sårar mig. Men motsatsen till detta är ju samtidigt att hela tiden bara kasta ur sig allt man känner helt ofiltrerat även när man sedan inser att problemet kanske mer fanns hos en själv eller att bedömningen av partners beteende/motiv var orättvis.
Men såklart, har du tagit upp detta med honom och han inte ens kan/vill prata om det så är det ju ett stort problem för er.
Känner igen det resonemanget! Att man “håller inne” saker för att reda ut med sig själv om man överdriver/överreagerar eller inte… också om det är värt att ta upp. Delvis är ju det klokt om man känner att man reagerar känslomässigt ofta eller inte, men handlar ju också om att man fått höra tidigare att man just överreagerar så man blir osäker… Iaf var det så för min del. Sällan jag höll inne saker för att jävlas senare, men vid något tillfälle blev det för mycket och det kom fram i en smäll då. Och inte alltid konstruktivt i det läget.
Du får inte det gensvar du behöver när du tar upp orosmoment i er relation. Det är en väldigt avgörande faktor, vågar jag påstå. Precis som förmågan att anpassa sig till sin partner när man väljer att ingå i en relation.
Du tycks ha hittat en man som hellre vill sopa problemen under mattan och hoppas på att de försvinner själv. Eller kanske tänker han att det är du som får anpassa dig?
Jag instämmer i att man bör söka trygghet inifrån sig själv i första hand, det underlättar livet på många vis om man inte är beroende av ständig bekräftelse utifrån. Men gör inte som jag, så att du driver den intentionen för långt och börjar acceptera sånt som inte ska accepteras i tron att det betyder att du själv är trygg och stark.
Du ska helt enkelt inte stå ut med att din partner inte lyssnar på dig, inte ger något gensvar eller inte anpassar sig alls efter dina behov. Att acceptera den typen av obalans i sitt förhållande är inget tecken på att man är trygg i sig själv. Tvärtom brukar det stå för att man är väldigt osäker på sig själv, på sitt värde och på vad man kan förvänta sig.
Fråga mig - jag har mångårig erfarenhet!
Nu är det ju svårt för oss här på forumet att tolka nivån på hans oförmåga till anpassning och hans bristande kommunikation. Kanske handlar det mest om att ni inte är så kompatibla. Eller om att han behöver lite tydligare vägledning från dig. Han kanske kan justera sitt beteende tillräckligt mycket om du kan anpassa ditt sätt att framföra synpunkter? Det går kanske att hitta ett sätt för er att nå fram till varandra, t ex via samtalsstöd hos ett proffs. Kanske är det bara små medel som krävs?
Men generellt skulle jag aldrig råda någon att hålla fast i en relation där man känner att man inte får gensvar på det man vill prata om. Man kan prova ett tag att hitta nya vägar att nå fram, eftersom människor ofta har olika sätt att kommunicera. Men tämligen ofta handlar det helt enkelt om ovilja, ointresse och oförmåga från den andra personen. Och sånt kan man aldrig ändra på.
Tja det kan ju vara så att din ex-man var så som Trassel beskriver - tryckte undan sina egna behov, och accepterade och anpassade sig. Så då var det inte så konstigt om du upplevde det som lätt och i samförstånd. Och nu menar jag inte att du var bossig eller orättvis, han kan ha haft det i sig att undvika konflikt. Sen har du nu träffat nån som kanske har lite bättre uppfattning om sina gränser, men ändå har ett kasst sätt att hantera och kommunicera det. Och det är ovant för dig, för det är nytt. Du försöker nå fram men om det kommer ut fel, tolkas fel av din sambo, eller om han inte bryr sig eller kan ta det till sig är svårt för oss att veta. Så ta fasta på det du inte tycker känns rätt, för du ska inte trycka undan dina egna känslor. Sen kan du inte göra mycket mer än att försöka förmedla dem så tydligt så möjligt, för bollen ligger sen hos honom att ta emot det du säger och göra något åt det. Fråga honom gärna efteråt hur han tolkade vad du ville och hur det får dig att känna. För att säkerställa att det gått in, och att det inte feltolkats. Hur han sen beter sig efter det får vara upp till dig att förhålla dig till.Och blir det ingen förändring: Fortsätta vara tydlig, få ett utbrott och skälla ut honom, eller avsluta det hela - upp till dig. Om du inte vill leta upp en jamsig och tillmötesgående karl får du stå upp för dig själv, för jag tror inte det finns något förhållande där båda alltid är överens om allting. Och akta dig för att själv bli den jamsiga och tillmötesgående.
Den visade sig få ungefär samma problem.
