Många gånger när min 17-åring säger och gör olämpliga saker blir jag så osäker på om det har med skilsmässan att göra eller om det är normalt tonårsuppror.
Hur ska man veta?
Ett exempel från idag;
Hon är hemma och är genomförkyld (inte covid, vi gjorde test igår)
Igår gick allt smidigt, jag servar med vatten, mat och alvedon.
Idag blev jag utskälld -måste du fråga hur jag mår hela tiden. Du ska alltid tjata så mycket. Du är den sämsta mamman. Osv.
Det blev värre under dagen. Hon skulle inte äta varken lunch el middag med mig. Hon stängde in sig på rummet och jag fick inte komma in.
Jag som är själv så mycket tycker det är så roligt med sällskap så jag blev ledsen och började gråta på kvällen. (Ja, jag är känslomänniska)
Då kom nästa urladdning.
-Du tycker bara synd om dig själv hela tiden. Osv.
Jag tog bilen och åkte iväg till havet för att få lite ro i själen.
Jag åkte hem och där står hon i dörren.
Jag behöver pengar.
Öh va? Av mig? Hur tänkte du nu? Var jag inte sämsta idiotmamman nyss?? (Sa jag inte men jag tänkte)
Jag har svårt att växla över så fort och bli som vanligt igen. Jag kände mig sårad och ledsen.
Så jag sa nej. Med motivering; du har betett dig illa och sårat mig idag. Det är fel dag att be mig om pengar.
-aha, då frågar jag pappa istället, jag ska aldrig fråga dig mera.
Men vilken ångest jag fick, borde jag sagt ja?
Tänk om hon mår psykiskt dåligt av skilsmässan? Då borde hon ju få det. Det var ingen stor summa.
Eller är det bra att på det sättet sätta stopp för ett sånt tråkigt beteende hon haft hela dagen?
Jag tycker det låter som att hon är respektlös mot dig och jag tycker absolut inte att det var fel att säga nej till pengar utan snarare att du nog borde sätta gränser ännu mer. Det är nog snarare du som är påverkad av skilsmässan och lätt känner dig värdelös eller rädd att hon ska välja pappan istället, och därför inte vågar stå på dig ordentligt.
Möjligt att jag är fast i gamla tider men jag hade öht inte gett pengar till ett barn utan en mycket bra motivering till varför. Jag tänker att man ger månadspeng (mina barn är yngre och har veckopeng) och sen blir det inget mer/de får jobba för mer, såvida det inte finns en mycket bra anledning. Alltså jag hade inte gett pengar även om det var en bra dag och inte en dålig dag.
Sjuk eller ej, man partar inte med sin förälder på det viset som din 17-åring tilltalade dig på. Jag hade direkt där och då sagt ifrån på skarpen att det är inte okej. Man kan vara hur förkyld som helst men vanligt hyfs får man ha!
Sedan hade jag lämnat det där. Låtit tonåringen få lite betänketid och lugn och ro.
När jag är sjuk vill jag också vara ifred. Men det får man faktiskt kommunicera det och en 17 åring kan göra det också!
Du får vara hur mycket känslomänniska du vill och behöver, det är något som din tonåring får acceptera. Återigen, inte ok beteende att säga så!!
När saker och ting hade lugnat sig hade jag försökt prata med tonåringen för att ta reda på hur hon mår. Jag hade tagit min barn med mig ut på promenader t.ex. och passat på att prata.
Och pengar, ja… jag hade nog gjort likadant som dig. Vill man ha något får man bannemig uppföra sig ordenltigt.
Jag har förstått att tonårstrotset är olika allvarligt mellan olika individer. Som 17-åring borde man dock kommit förbi det man kan skylla på ungdomligt oförstånd.
Jag tror du ska stå på dig och säga ifrån.
-Jag accepterar inte att du säger sådär. Så bär man sig inte åt.
Jag skulle absolut inte ge några pengar under de förutsättningarna
.
Jag tycker inte att du ska ha dåligt samvete och jag tror ni behöver prata om vad som är acceptabelt. Jag är också en strikt mamma och jag säger ifrån direkt: ”så säger inte du till mig” eller ”så pratar inte vi med varandra” för det gäller givetvis åt båda håll.
Sämsta mamman… ja, det må så vara men den enda hon har och som älskar henne. Att sedan ha mage att be om pengar… efter det uppförandet, jag tycker att du skulle ha sagt det du tänkte. Hon är 17 år, ingen trotsig treåring. Hon borde ha både mer vett och omtanke.
Och ja, du tycker kanske synd om dig själv eftersom det blivit som det blivit och att hon dessutom är elak mot dig när hon vet att du är känslig och att hon är viktig för dig och så är hon otrevlig när du bara försöker visa omtanke.
Hon borde ha dåligt samvete, det hade jag när jag visste om att jag varit dum som tonåring. Svårt att be om ursäkt kanske men kanske jag försökte vara extra snäll efteråt…
Ungefär så betedde sig min 14-åring, strax efter skilsmässan. Silent treatment, upprepa att hon bara vill vara med pappa, begära både det ena och det andra, och däremellan tillgiven och gosig. Jag höll verkligen på att gå sönder. Trodde att jag skulle förlora henne, att hon skulle välja pappa på heltid. Jag försökte att hålla hårt på att inte gråta och så inför henne men jösses vad jag kröp och passade upp för att få det att funka.
Fick en hel del råd som du har fått här i tråden, och började sträcka på mig. Fokuserade på att inte reagera på hennes känsloyttringar utan vara lika vänlig, artig och välkomnande hela tiden. Började säga nej. Fick också rådet att leva mitt liv, och visa henne det. Att jag lever vidare och står inte och väntar på henne. Vill hon hänga på så fine. Hon är välkommen. Förberedde mig på att hon skulle segla iväg till pappan ett tag men att hon skulle hitta tillbaka förr eller senare. Det blev inte så, hon behövde inte bryta upp utan efter ett tag vände det. Idag kan hon prata om den där jobbiga tiden då hon var så arg.
Hur man sätter gränser? Jag fick verkligen kämpa, svarade att jag ska fundera när hon begärde något, jag resonerade med mig själv om ATT den här gränsen är rimlig, sedan stålsatte jag mig och meddelade mitt beslut. Och sen hålla ut, genom stormen. Kanske som med riktigt små barn, titta på klockan: varar reaktioner tre timmar? Ett dygn? Nästa gång blir det kortare. Visst är det skillnad på små och stora barn, men en del är helt enkelt mänskligt, funkar oavsett ålder.
Ja, jag är verkligen inte den tuffaste. Men jag har också upptäckt att man inte behöver vara 100% konsekvent. Man kan säga att ja, du fick pengar förra veckan, men jag har tänkt ett varv till och nu, idag, blir det inga pengar. Eller man kan ha sagt nej och ändra sig, så länge man inte gör det för ofta och om det beror på bra resonemang eller att man inser att just i den här situationen var den där regeln inte så bra. Men inte ändra sig pga ojusta påtryckningar.
Kämpa! Det kan bli bättre! 17 år är en utmärkt tid, när hon flyttat hemifrån inbillar jag mig att sånt här blir svårare… än har du lite tid på dig!
Det spelar ingen roll. Behandla henne likadant som du gjorde med storasyskonen.
De första två veckorna efter ett dödsfall eller någon annan stor chock, då tycker jag inte man kan begära särskilt mycket. Alla beter sig konstigt medan de är i chockfasen. Men nu har det gått en tid och du kan ställa precis samma krav på henne som du gjort med de äldre syskonen. Hon har antagligen hamnat i den åldern då hon ska bryta sig loss från mamma, och så blir det extra allt pga skilsmässan.
Får hon sitt studiebidrag? I så fall behöver du inte ge henne några pengar alls. Hon har en stadig inkomst och behöver lära sig att hushålla med pengarna.
Men en sak behöver du tänka på. Visst måste du få visa känslor, men akta dig så du inte ger din dotter intrycket att hon måste ta hand om dig. När föräldrar bryter i hop, så kan barnen ta på sig en del av skulden. Känna att de inte gör tillräckligt för föräldrarna och tro att det är därför de sitter och gråter. Då kan de reagera med att trycka undan sina egna känslor och bara fokusera på sin gråtande förälder - eller så blir de arga för att föräldern får dem att må dåligt själva.
Hej, jag läste ditt inlägg och håller med om det som de andra skriver att du måste säga ifrån när hon går över gränsen. Ibland kan det vara bättre att prata om det efteråt när ni båda har hunnit reflektera lite.
Min erfarenhet av tonåringar är att de vill vara ifred, en välmenande fråga om hur man mår uppfattas som tjat. Curla eller serva inte alls. Låt henne själv be om en alvedon eller ett glas vatten.