Hur reagerade era barn när ni sa det?

Vi ska separera, men ska ordna allt först innan vi berättar för barnen.

Men det går aldrig som planerat. Min snart 4 åring sa till mig härom kvällen:

  • Mamma, jag vill inte att du flyttar. För då kommer jag inte ha nån mamma.

Hur i helsike visste han, vi har inte pratat infär barnen alls. Jag låg och tittade på Hemnet när han såg men han är ju så liten.

Jag förklarade att han alltid kommer ha mig och att det blir en extra lägenhet utöver huset med två barnrum till och när jag hämtar så kommer de sova hos mig och viceversa. Han blev ganska nöjd med förklaringen.

Men jag vet inte. Hur reagerar de när de är så små, sen när det händer. Jag tror 8 åringen kommer bli helt knäckt. Han är extremt beroende av rutiner (misstanke släng av asberger av olika anledningar) så det känns så svårt. Har nån separerat med väldigt känsliga barn i samma ålder?

Vad exakt sa ni när ni berättade och hur blev det sen?

2 gillningar

Min yngsta var 10 år. Nu är hon utredd och har fått en Asperger-diagnos, men då visste jag bara att hon var väldigt känslig.
Tyvärr lät jag pappan berätta. Vår skilsmässa berodde på att jag upptäckt att han hade en älskarinna sedan länge. Därför ville jag att han skulle berätta själv för barnen, för jag var lite för arg för att kunna hålla tyst om vad jag tyckte och tänkte.
Pappan var brutalt rak på sak. Sade att han skulle flytta till en kvinna han träffat. Sade också att vi naturligtvis måste sälja huset och flytta, eftersom jag inte skulle ha råd att bo kvar. Där började dottern gråta och fick sitta i mitt knä. Hon slutade lyssna och gick till sitt rum och började städa. Just då trodde jag att hon städade för pappans skull, för att han alltid skällde på henne om städningen. Långt senare berättade hon att hon städade för att inte jag också skulle bli arg och flytta.

Pappan lämnade i alla fall barnen med alla deras frågor och talade om att han måste sova för att han skulle upp tidigt och jobba. Jag lovade då barnen att vi inte skulle flytta från huset, utan att jag skulle lösa det på något sätt.

Separationen gick hyfsat för 10-åringen. Hon blev ännu mer beroende av rutiner och ville alltid veta var jag var. Jag fick börja lämna en lapp på köksbordet så fort jag gick någonstans, och så fick dottern en enkel mobiltelefon med knappar och en telefonlista med mitt och storasyskonens nummer. Hon började också komma till min säng på nätterna och fortsatte med det ganska länge.

Jag lärde mig att aldrig berätta något för henne som var minsta lilla känsligt, eftersom hon kunde berätta det för vem som helst. Hon saknade den där spärren som andra barn har.

1 gillning

Oj vilken historia. Vad tufft av dig att hålla ihop allt. Kunde pappan anpassa sig till hennes behov? Kan verkligen tänka mig att det kan bli så med vår 8 åring. Om jag inte har sagt att jag ska iväg så blir det katasteof, han måste typ veta allt och då funkar det.

Nej, han var inte en särskilt bra pappa och hade inget intresse av att anpassa sig. Han tror inte heller riktigt på att hon har Aspergers, utan han tror mer att jag har “skämt bort” henne. Varit för snäll helt enkelt.
Det som hänt är att han träffar henne så sällan som möjligt. Han kommer förbi en stund varannan månad ungefär.

1 gillning

Låter ledsamt. Tur att hon har en bra mamma<3

2 gillningar

Mina killar var 8 och 11 när vi berättade. Det är över 2 år sen nu. Vi sa att vi skulle skiljas och flytta isär. Att de fortfarande var det viktigaste i världen och skulle få två ställen att bo på. De tog det väldigt bra. Jag tror faktiskt att barnen tog det bättre än oss vuxna.

Jag var fruktansvärt nervös när vi skulle berätta. De blev väldigt förvånade, satt mer eller mindre och gapade först. Sen kom min lille kille och satte sig i mitt knä en stund men sen gick de båda till sitt.

Idag är de halvtid hos mig, de har sin mamma 5 min bort med cykel. Vi kör varannan vecka men de kommer och går lite som de vill ibland. Den lille har lite mer behov av flexibilitet.

1 gillning

Hur gjorde ni med packandet och själva flytten, när en förälder flyttar? Var barnen med och packade och flyttade?

Jag kommer flytta men vet inte om de ska involveras i det praktiska kring flytten eller inte. De är 12 o 15.

1 gillning

Flyttade en ut eller sålde ni? Det kommer bli så konstigt när “mamma flyttar ut”. De måste ju vara med och flytta tänker jag och att alla 4 sover över i min nya lägenhet. Lite i taget… jag kanske tänker helt galet.

Vad bra att de ändå accepterade det på nåt sätt. Man vet ju aldrig, har ju hört att vissa barn reagera ett halvår senare. Min minsting påtalar hela tiden nu att jag inte får dö. Det gör ont.

Killarna var inte med och packade. De hade dessutom kommit upp i den åldern att de inte använder så många saker utan det är kläder, dator/tv-spel och några få saker till. Kan väl vara bra att engagera dem i flytten i alla fall när det gäller deras grejer tänker jag.

Vi hade båda möjlighet att behålla huset och båda ville det. Jag fick dock ge mig och flyttade, hon stannade. Idag känns det bra att jag fick flytta till ett nytt ställe och inte vara kvar i “det gamla” även om hon gjorde en bättre affär än vad jag gjorde och att jag hade haft större användning för det stora garaget och tomten.

I början var det rätt tomt i nya huset och sen följde olika renoveringsprojekt. Killarna var väl inte alltid supernöjda med boendet i början, de klagade väldigt lite dock. Nu funkar det bra.

Jag hade redan köpt ett hus. I det fanns matgrupp soffgrupp, tv och lite till. Annars var det tomt.

Jag och mitt x bestämde dag och samlade barnen och sa ”vi ska berätta nåt för er”. Barnen log lite och tittade på oss men vi var allvarliga. ”Vi har kommit på att vi inte älskar varandra mer och det är bättre att vi skiljs, men vi är fortfarande vänner”
Minsta började tokgråta och jag satte mig vid honom och höll om honom. De andra två äldre barnen började fråga och vi pratade en stund men sedan sa jag ”jag har faktiskt köpt ett hus”. DÅ sken alla upp och blev ivriga ”Får vi se, kan vi åka till det?”
Så vi alla åkte till huset och jag visade dem deras rum och sedan åkte vi hem och det var inget mer med det.

Så orolig som jag varit att berätta för barnen och det blev så lätt.

Men allt som jag fantiserat om och orat mig för har inte blivit så. Däremot har heeelt andra saker utvecklats som är helt absurt och går ut över barnen men det hoppas jag du/ni slipper.
Lycka till
:hibiscus:

3 gillningar