Hej! Jag är separerad sen februari & har 3 barn under 13 år. Barnen är hos mig varannan vecka.
Som mamma har jag under småbarnsåren vigt mitt liv till att vara hemma med dem för att inte missa någon del av deras liv & enbart jobba extra. Vi hade ekonomisk möjlighet till det & inser att alla inte har haft det så lyxigt.
Men idag då. Från att kunna vara så mycket med barnen dagligen, varit den som tagit störst ansvar för för dem, kunnat följa dem i allt medan mannen arbetat i chefsposition till att NU bara ha dem varannan vecka…Det är så tomt, ensamt & gör ont. Jag saknar dem så & man vill ju aldrig skiljas från sina barn.
2 dagar är det lite skönt att pusta ut & rå om sig själv, sedan blir jag oerhört rastlös och det känns lite meningslöst att gå från jobbet till en tom lägenhet. Jag har ett bra socialt nätverk, stöttning, vänner & släkt. Tränar, har djur, fotograferar, ideelt verksam, intressen m.m.
Men ingen kan ju ersätta min lilla dotter & två grabbar. Och tomheten & smärtan i hjärtat av deras frånvaro i mitt liv. Var ju inte detta man önskade när man lyckligt skaffade dem till världen.
Rent ego vill jag ha dem själv & bara “låna ut dem till pappan” & jag vet att min lilla dotter saknar mig & gråter efter mig, räknar dagarna tills vi ses. Pojkarna hanterar det bättre. Men alla 3 behöver ju sin pappa oxå och han dem…
Vad gör ni för att inte gå i bitar varje vecka ni skiljs från era barn? +Hur hanterar ni saknaden?? Hur tänker ni??
Jag tampas med samma känslor som dig.
2 månader sedan flytt. Vi kör ännu 3+3 men övergår snart till 5+5 innan det slutligen blir vecka vecka.
Dagarna utan barnen är verkligen ett helvete. På något sätt får jag tiden att gå men jag tänker på barnen så ofta, ibland med tårarna rinnandes och ibland med sådan ilska inom mig (mot x).
Känslan av att ätas upp inifrån. Jag går sönder bokstavligen vissa stunder.
Jag har varit som dig, satsat all tid på familjen. Varit hemma med barn och karln har haft chefsjobb. Vi har bott utomlands och jag satte jobbet på paus. Sista åren jobbat men ändå drivit projekt familjen.
Så för mig är det verkligen ovant att ha tiden. Jag vill inte ha den heller. Jag vill ha mina barn. Närheten till barnen. Till att läsa av dem. Kolla att allt är okej. Fundera vad de gjort under dagen och vilka funderingar de har osv. Jag saknar mina barn så det gör ont. Sä ont så ont.
Jag jobbar extralånga dagar de veckor jag inte har barnen, tränar sedan varje kväll (gym/promenad/springa), bokar in minst en kompisträff under veckan och till helgen har jag fokus på att planera veckans mat, veckohandla, städa, tvätta, träna extra, träffa någon vän/aw med kollegor/bjuda in vänner på middag, spelar piano samt fixa saker såsom balkongen, bort med sommarkläder, rensa på vinden osv. Med andra ord så håller jag mig aktiv. Sedan är det helt ok om jag är ledsen och bara vill kolla på Netflix och tycka synd om mig. Men jag mår bäst av att ha den här strukturen och just träningen har gjort mig gladare och lyckligare än jag någonsin varit
Känner igen mig. Separerade också i februari och har barnen varannan vecka.
Jag tänker lite som @Buenita men ska samtidigt erkänna att jag inte helt är där än. Jag försöker så gott jag kan, bokar in kompisträffar och annat som jag har svårare att få till när barnen är här. Men det har bara gått några månader och det är kort tid i det här sammanhanget. Jag hoppas att jag kommer att känna sen att den barnfria veckan kan vara min för sånt som ger mig energi.
Såg först nu när jag postat att det var förra året i februari som du separerat @MalinC och att posten var några år gammal. Hoppas att du känner att varannanveckalivet rullar på nu!
