Jag har klantat till det något så fruktansvärt! Tog fel på dagar så äldsta sonen missade antagningsproven till högstadiet 
Ringde i panik pappan i morse när jag insåg mitt misstag, fick noll och inget stöd. Flippade och började skälla över en massa saker bla att det inte känns kul att när det är min vecka så är man helt själv och har inget stöd av den andra föräldern. Det insåg han inte.
Då flippade jag ännu mer och påpekade att han att så mycket elakt på sistone, han kanske borde inse någonstans att det sårar. Sen avslutade jag med “förlåt att jag väckte dig, det var ju meningslöst” Då tog det hus, för tydligen var det såååå elakt av mig, jag borde tänka efter på vad jag säger, jag är så dubbelmoralisk! Han jämnställer alltså det där med allt det han vräkt ur sig till mig på sistone…
Men glad söndag då!
Stod inte ut längre, jag åkte dit och skrev på pappren, inte ett ord ytterligare sa vi till varandra, jag skrev på och gick. Det är så jäkla sorgligt och tragiskt! Kanske en liten, liten lättnad, jag behöver i alla fall inte gå och grubbla över det längre. Men det är en sån sorg.
Visst är det. Men sorgearbetet går lättare när beslutet är fattat och formaliteterna avklarade.
I take your word for it… 
Alltså vad händer??
Vår tid hos familjerådgivningen blev inställd idag. Jag textade att jag inte vet om det är någon ide att fortsätta. Fast det skulle vara ok om vi kan enas om att bara diskutera samarbete kring barnen. Men sen påpekade jag att vi har rätt mycket att reda ut kring det nu, så antingen ta det via meddelande eller faktiskt sätta oss ner och diskutera saken.
Får sen ett lånt meddelande som går ut på att jag tydligen för någon maktkam om vem som haft det värst. Efter påskriften igår skickade jag det brevet jag skrivit om hur jag faktiskt upplevt att jag haft det under vår tid tillsammans, min sanning. Han försöker bara förstå hans liv och hans verklighet och hålla låg profil mot mig. Men jag håller på med psykologis krigsföring, som jag tydligen alltid gjort. Han behövde den trygga platsen för han är så rädd för att prata med mig, han hade suttit och stirrat på det han skrivit i 30 min, för han visste att jag bara skulle vända det mot honom.
Alltså, Vi har båda farit illa i vårt äktenskap och vi har båda handlat fel. Men efter det här briserade och han flyttade ut så har han fått mig att pendla mellan hopp och förtvivlan och han har sagt så hemska saker till mig och han har anklagat mig för psykisk misshandel och bett mig hålla mig borta. Han har sagt att vi inte har någon framtid att han inte vill försöka lösa något. osv. Han har även varit på mig om hur jag är som mamma och faktiskt fått mig att känna mig totalt värdelös både som fru och mamma, fått höra hur jag inte dugt till.
Så jag har försökt acceptera att det är så här han känner och upplever det. Så jag har hållit mig borta, hållit distans och försökt vara respektfull (vilket jag såklart inte alltid lyckats med). Har varit ytterst förvirrande att han ändå velat komma in och fika och äta här och inprincip bjudit in sig själv.
I helgen fick jag nog, efter att jag kände att han inte ens bryr sig om att vara medförälder dom veckor barnen är hos mig. Jag har fått nog!
Också möts jag av det där… han är rädd för mig och jag har förutom psykisk misshandel hållit på och håller på med psykologisk krigsföring. På riktigt vem är han och Vem är det han beskriver? Jag kanske är helt i det blå också men jag känner verkligen inte igen mig, att jag skulle vara sån.
Hittade det här klippet i en gammal tråd, som jag önskar att han hade sett och tagit till sig.
3 gillningar
Jag orkar inte mer, det var först en lättnad att ha skriva på pappren, men nu är det bara tomhet och oändlig sorg. Min totalsituation är så pissig att det jag har att se fram emot är ingen bostad, ingen inkomst och antagligen då inte mina barn. Jag trodde verkligen jag var starkare och att jag hade tagit mig lite framåt, men jag lyckades bara lura mig själv.
Jag önskar alla ni kämpar lycka till!
2 gillningar
Det är ett väldigt bra råd allas vår vän Will ger, @MimmiJ .
Jag läste dina inlägg nu på morgonen. Du vet inte vad som flugit i den man du älskat. Det är som att det är en helt annan människa skriver du.
Vet du, jag tror att du har rätt. Jag tror att den du var kär i har fastnat i en loop av att hitta anledningen till att han inte mår bra. Han söker överallt, utom i sitt inre. "Det är ditt fel. Det är du som bla bla bla. "
Jag vill så gärna att du tar dig kraft att lyssna på vad jag försöker beskriva här.
Den enda du ska ta vara på nu är du själv. Och du måste försöka hitta ett lugn och en förvissning om att det inte är ditt “fel” att han vill ändra sitt liv.
Det kanske på ett sätt är en god gärning han gör er. Istället för att stanna, ljuga, låtsas, vara otrogen, bli elak, bli bitter, så tog han beslutet att det som behövs för att han ska må bättre är att skiljas från dig. Det suger så klart otroligt utifrån ditt perspektiv. Jag menar inte att vara känslokall. Verkligen inte. Men jag tror inte att du blir speciellt hjälpt av att en total främling spär på hinken av uppgivenhet, rädsla, sorg och saknad.
Du kommer klara dig galant! För visst är du mer än någons fru? Visst har du mer att ge livet? Visst kan du, när du inte är konsumerad av tvivel och oro, känna dig så mycket mer värd än ingenting?
Klart du ska ha din sorgetid. Klart något stort i din invanda vardag har försvunnit. Det är ok att sakna.
Och däremellan tycker jag du ska ta tag i inkomst-frågan. se till att skaffa dig ett jobb. Jag tror det är jätteviktigt för din reparation. Att vara behövd i ett annat sammanhang än för dina barn.
Jag vet ju inte alls din situation, men ytterst få människor är helt oförmögna att jobba om de verkligen vill.
Jag har läst många gånger att den som blir lämnad ofta är den som klarar sig bäst. Jag har en känsla av att du kommer klara dig bra.
Livet @MimmiJ. Vi har bara ett.
2 gillningar