Usch vad ledsen jag blir för din skull!
Jag har inte blivit lämnad för någon annan, så vitt jag vet…
Nä, kommer aldrig förstå hur man bara kan kasta bort familjen utan att ens kämpa 
Kram till dig
Fy fasiken vad jag saker min man! Även om det är skönt att fredagsmyset är hos mig ikväll med pojkarna, så är det ju en som fattas, och han fattas mig verkligen, både fysiskt och känslomässigt.
Att inte få sitta i soffa och mysa mer, aldrig får somna och vakna ihop mer, att inte få krama om honom eller sträcka mig upp för en puss när jag ser honom, det är hemskt. Blir fortfarande chockad över hur djup och intensiv den här smärtan är, den tar andan ur en och det känns verkligen som att något gått sönder inom en.
Och alla drömmar, om framtiden, saker vi skulle göra, uppnå, uppleva tillsammans, allt det är bara borta… När vaknar man upp? När börjar det någonsin kännas lite lättare? Hur länge kan man gå omkring med ett stort hål i hjärtat?
4 gillningar
Ush vad det värker i mig att höra. Är så rädd att det är dit vi är påväg. Allt som du räknar upp är sådant jag skulle sakna så mycket. Är så hemskt när man inte är överens om att separera utan en har tagit beslutet och lämnat. 
2 gillningar
Jag hoppas, hoppas verkligen att du inte kommer behöva gå igenom det här. Ja, och tyvärr är det samma för mig som många andra, inte nog med att min man lämnat mig, han vill inte ens försöka reparera det vi haft. Istället är det bollande fram och tillbaka, utlägg om alla mina fel och brister och nu sist anklagade han mig för att ha utsatt honom för psykisk misshandel under alla år 
Här är en till i exakt samma sits
1 gillning
Jag hopps verkligen det 
Jag känner likadant, sitter hemma ensam med hunden och gråter, känner mig så himla ensam och bortkastad. Medans exet och hans nya är ute på middag på våran gamla dejt-restaurang (såg det på instagram) jag vet inte hur man ska orka ta sig igenom allt det här. Gör fysiskt ont, som att någon slitat ur själen ut kroppen.
Men jag tror att det blir lite lite bättre för varje dag, även om man kanske inte märker det i början, förens man en dag inser att man inte tänker på dem lika mkt längre 
1 gillning
Åååh fy fan 
avfölj på sociala medier ️:heart:️:heart:️
Kan vi inte lägga till varann på facebook istället? 
️:heart:️
1 gillning
Åh fy fasiken! Jag hade nog också avföljt… funderar på att avfölja barnens pappa på instagram, kan inte förmå mig att kalla honom x ännu
Kram
Gör det för din egen skull jag vet hur jobbigt det är men man drar bara ut på lidandet ️:heart:️:heart:️
Ja jag förstår det, tror speciellt i början att det bara leder till sorg att se dem gå vidare med sina liv utan oss. Jag har blockat både honom och henne, tyvärr är alla vänner gemensamma vänner, så bilder på dem kommer upp hela tiden ändå
Vill inte behöva ta bort mitt konto/alla gamla vänner, men ibland undrar jag om jag inte borde
Förståeligt, att säga “ex” känns så himla främmande
1 gillning
Absolut! Kan vara kul med lite vänner som vet vad man pratar om 
2 gillningar
Vet inte om jag klarar av at blocka honom, dessutom lägger jag ut mycket på barnen och de är ju hans barn också… ska rådfråga min psykolog till veckan.
Fy vad jobbigt att inte komma undan som gemensamma vänner.
Jaa exakt det jag känner
“de är ju hans barn också”
Visserligen men han behöver inte få se vad du lägger ut. Jag kan inte säga att han inte har med det att göra då barnen är omyndiga och han är vårdnadshavare. Frågar han dig om tillstånd innan han lägger ut bilder på barnen? Om ni har varandras generella tillstånd och använder sunt förnuft på vad ni lägger ut kan jag inte se att han har något med dina inlägg att göra. Blocka honom för allt i världen. Bryt bryt bryt Det är han som misshandlar, kontrollerar och försöker styra dig. Se honom som den dr Jekyll as mr Hyde han är.
1 gillning
Det har du ju rätt i, han har ju ingen aning om vad vi göra ändå när dom är hos mig…
Bara så svårt att se honom som han är nu, också undrar man såklart, har han alltid varit så här? Är det jag som drivit honom till att vara så här? Eller har det bara helt slagit slint? Eller är det trots vad han än säger någon annan i kulisserna som får honom att bete sig så här? Det känns bara så definitivt om jag skulle blocka honom, vet inte om jag klara det än.
Tack och lov behöver jag nog inte avfölja några gemensamma vänner, han är inte den social typen. För mig är det mycket att det känns konstigt att gilla hans bilder, men inte kommentera eller någonsin vara med.
Jag har precis insett att jag inte känner barnens pappa längre. För den man jag var gift med, som jag älskade så det gjorde ont, som jag skaffade barn med, den mannen kunde jag aldrig någonsin tro skulle behandla mig som han har behandlat mig dom senaste månaderna. Vem är han? Det känns som att jag lämnar över mina barn till en främling varannan vecka och det är vidrigt!
Jag saknar min man, hela tiden, men han som lämnade mig, det vet jag inte vem det är… och tyvärr så går jag och hoppas på att min man ska komma tillbaka.
På måndag har vi familjerådgivning igen, och ångesten börjar komma redan nu, vad ska jag få höra nästa gång? Måste försöka säga ifrån, både till honom och behandlaren att det inte är ok att jag ska bli behandlad som en verbal slagpåse där. Ställer in mig på att han kommer presentera pappren för påskrift där i alla fall. Om han inte kunde respektera mig nog för att tala om för mig utan en främmande persons närvaro att vårt äktenskap var över så varför skulle han be mig skriva på utan den personens närvaro?
Hel ärligt så vet jag inte vad jag hade tagit mig till om jag inte haft mina barn.