Tenker på dere begge 2, og kjenner noe igjen fra mitt forholdet til mine barns pappa. Den eneste trøsten er at det blekner etterhvert, hvis man ikke gir næring til “dyrkelsen” av eks’en, selvsagt. Man får alt på avstand, da kommer man seg videre. Det er nå noen år siden for min del. Les brevet for deg selv, rediger det hvis det trengs etterhvert som du kommer på ting å si ham, og “les det høyt” for eks’en, kan være god terapi 
Alt godt til dere 2 
Klemmer 
Jaaaa exakt alltså det är ju komiskt egentligen när man skriver o läser vad vi skriver 
men varför är man inte bara lättad att man är fri nu?? Något som gör att jag känner mig mer besatt är när han har sin kalla attityd mot mig och behandlar mig som en främling men dom gångerna som HAN hör av sig o inte är kall dåååå har jag inte lika mkt panik utan då är det jag som känner mig lite tuffare. Jag får mest panik o saknad när han ignorerar mig
Känner igen mig så väl, det är som om hjärnan är inprogrammerad på att bara komma ihåg de bra, romantiska och passionerade stunderna, även om det bara var en liten procent av vardagen 
. Ibland går jag tillbaka och läser alla knepiga och komplicerade och skuldbeläggande sms/Mail från mitt X som kommit efter separationen - det kan få mig att tänka ”Neeej, vad skönt att slippa honom”. Och försöka tänka tillbaka på känslan jag hade under äktenskapet när jag retade mig på olika saker hos honom, liksom han retade sig på mig och de känslor som uppstod då. Ilskan är bra ibland 
!
Jaa samma här men den sköna känslan stannar inte länge förren hjärnan ställer om sig pådom fåååå bra stunderna:crazy_face:
Jag hoppas ilskan ska komma, den hälsade på en lite sväng förra veckan, det var inte helt bra eftersom jag bara ville bråka. Men det var så skönt att inte bara vara ledsen och nedbruten.
Förstår precis vad du menar, paniken när dom är helt känslokalla och avvisande 
Jag vet känslan och det är så hemskt, har nog själv fastnat i den också 
undrar om det bara är tid som kan ta en ur det?
Jag vet rent logiskt vad han gjort, och att jag inte vill ha honom åter egentligen, men samtidigt känns det som att jag går sönder utan honom och jag ser tillbaka på vårt förhållande som fantastiskt (vilket det inte var) det var bra på många sätt, men han behandlade mig även fruktansvärt illa i perioder. Antar att man blivit beroende av det hela, min psykolog sa något om “att bryta ett medberoende är som att helt plötsligt sluta med heroin” man kommer ha abstinens och vilja göra allt för att få tillbaka det, tills det dag för dag lugnar sig 
Vilken jäkla berg och dalbana livet är just nu.
Min hjärna vill inte stänga av, vad jag än gör så snurrar den på i 180 (snurrar mycket i vanliga fall) om vårt liv tillsammans, jag minns, reflekterar, analyserar och försöker förstå. Om, och om och om igen. Jag hittar många saker och händelser som talar för att vi kanske tom borde ha gått isär för länge sen, men sen så hittar jag något annat som får mig att minnas precis hur mycket jag älskar den här mannen.
Vår yngsta är 3,5 i samband med att han föddes så upplevde jag en lycka som jag aldrig trodde var möjlig. Min barndom och uppväxt var hemsk, krasst sagt, så när vi fick våra större pojkar hamnade jag i en djup depression av alla undanträngda minnen etc. Många, många års jobb och medicinering, men vi tog oss igenom det, tillsammans och jag mådde tillslut så bra att vi kunde skaffa ett till barn, vårt lilla kärleksbarn, början på härifrån till evig lycka liksom.
Tyvärr kraschade lyckan efter bara ett halvår, pga yttre omständigheter, hans familjs inblandning och ingen av oss återhämtade oss nog någonsin från det. Istället gick det utför, sakta med säkert. Fast jag såg det inte, eller ville inte se det. Istället inbillade jag mig att vi var påväg åt rätt håll, äntligen. Revansch igen. Och då rasade världen samman totalt och nu är vi här…
På tre år från höjden av lycka till djupaste sorgen, hur är det möjligt??
Jaaa det ger mig fruktansvärd ångest 🥴
Exaaaakt man orkar inte ha sån abstinens 24/7 och vill bara få höra av han för o lindra smärtan men det känslan håller ju inte länge o sen blir de jobbigt igen
Var till psykologen idag, det var ett bra möte. Känns som att hon kan hjälpa mig med sorgearbetet och att förhoppningsvis komma framåt. Bland annat så ska jag träna på att acceptera mina känslor, inte fly ifrån dom och trycka undan som jag gör nu, vill ju bara fly och är rädd för att jag ska fastna i mörkret om jag tillåter det komma fram.
Ska försöka acceptera att jag trots allt älskar min man och har ett hopp kvar i hjärtat, hur ont det än gör och hur dum jag än känner mig.
Det har gått ganska bra att hålla distansen i veckan och det verkar som att det är det som krävs för att jag inte ska bryta ihop fullständig.
På måndag har vi nästa tid hos familjerådgivningen, får se om han drar fram pappren då…
Vad skönt 
️:heart:️:heart:️ Jag har varit tyst o inte kontaktat honom och kännt mig stolt men igår från ingenstanns skickar han ett sms: hej vad gör du? Alltså han är ju alltid iskall o hård mot mig när jag kontaktar honom men nu till helgen ska han ha vår son och det är oftast då som han är mildare mot mig o nu mår jag ju sämre igen
Kram! Och stå på dig! Svara inte, håll din utstakade kurs och plan! Du fixar det här, du behöver inte honom och det han ger dig just nu, du är värd så mycket bättre!
️:heart:️:heart:️
Fy fasiken jag kräks åt all reklam för alla hjärtans dag som ploppar upp! Gillar det inte i vanliga fall men nu är det som ett hån som trycks upp ansiktet på en
Åh det är så jävla tungt Svarade du något? Jag fick ett sms av min exman imorse där han skrev att han “var ledsen att vårt förhållande tog slut” gör så jävla ont, och jag blir så arg och förvirrad, han valde ju att lämna mig för någon annan, hur kan man då vara ledsen? Man kommer nog aldrig förstå sig på vad som går igenom deras huvuden är jag rädd.
Angående alla hjärtans dag, jag känner likadant, fruktansvärt jobbigt. Men du har ingen vän eller familjemedlen du kan fira med ist? En middag, drink, eller bara en fika kanske 
Känner igen det där…min fru lämnade också för ngn annan och var iskall. Efter ca 8månader fick jag ett meddelande där hon bad om ursäkt för att ha förstört vårt liv…så mycket för den lyckan i den nya relationen…men hon är fortf ihop med honom. Efter 9 månader fick jag muntligt till mig att jag var den bästa och finaste och att hon visste precis vad hon slängde bort…detta samtidigt som hon ju är med ngn annan. Hur kan man lämna sin man (efter 15år), splittra sin familj, bli tillsammans med en ny och ändå vara djupt olycklig…tragiskt.
Ååh fyfan, förutom könet låter det som att vi var gifta med samma person!
Jag kommer aldrig heller förstå det, vilket slags liv lever man ens då? Tror de är så rädda för att vara ensam, så när de väl inser vad de gjort klänger de fast vid den nya för kung och fosterland, annars blir de ju helt ensamma och måste ta konsekvenserna av sina handlingar, det kan nog inte vara kul
Min man är likadan, kastade bort 15 år och ett äktenskap, verkar ångra sig rejält och ser eländig ut varje gång vi ses, sover dåligt, stressad osv. Men ändå är han med henne? Helt galet.
Hur fick du veta att hon hade en ny?
Ja hon är extremt svag i sig själv så ensam kan hon definitivt inte vara…hon hade känslor för honom innan hon lämnade mig och det visste jag om. När hon lämnat mig tog det inte lång tid innan dom började träffas. Jag önskar dom lycka till då hon aldrig är välkommen tillbaka till mig!
Fy fasiken! Förstår att ett sånt meddelande bara gör ännu ondare
Tyvärr inte, men det är som det är, bara att vänja sig antar jag 