Vi flyttade hem efter två år utomlands i november 2018, en vecka senare lämnade han mig och min värld rasade samman totalt! Det började med ett tjafs, blev ett missförstånd och nu ska vi skiljas. Allt är så overkligt! Till saken hör att han i början sa att han inte ens visst om han ville försöka, jag var desperat och sa flera gånger att jag inte ville separera eller skiljas. Vi fick tid hos familjerådgivningen och första mötet var sådär. Under tiden så försökte jag både nå honom och förstå, skickade många meddelande och mail. Fick ett långt mail tillbaka om mina fel och brister. Men hur som så lyckades vi i alla fall prata lite och det gick framåt så på andra mötet den 10 dec så säger han att han inte är osäker längre utan att han vill försöka och att han älskar mig. På min födelsedag den 19 dec får jag ett kort där han skrivit att vi ska åka till paris i vår hela familjen, vi har tre killar 12,10 och 3 och att han älskade mig. Han bad mig också att följa med upp till hans föräldrar över ju och nyår. Jag valde att följa med, och det var det störta misstaget jag gjort!
Min relation med hans familj har inte altid varit den bästa och jag har aldrig riktigt känt mig välkommen. Men jag ville så gärna vara med honom och killarna så jag åkte med ändå och tänkte att det kunde vara bra för oss. Väl där så var vi väldigt fysiska med varandra, kramar, pussar, sitta nära, hålla handen och ha sex. Men jag märkte att han drog sig undan och min osäkerhet och det faktum att vi bodde hos hans föräldrar i två veckor tog ut sin rätt på mig, jag sov jättedåligt, så jag sov länge på mornarna, och jag satt en hel del med min telefon för att försöka slappna av.
Efter nyår så ville jag prata med honom, det blev helt fel! Gjorde ett nytt försök dagen efter och då kom den första stora smällen. Han säger att jag inte har levt upp till förväntningarna, att han bara bad mig följa med för barnens skull. Att han har ångrat sig och inte vet om han vill försöka längre. Kramarna, pussarna och sexet hade varit mest för att han trodde jag ville ha det och för att jag tjatade. Sen säger han också “tja man kan ju se det som att jag inte vill ha dig tillräckligt mycket för att orka”. Och min värld rasade samman igen! Jag kunde inte ta mig därifrån, så fick stå ut ytterligare 1,5 dygn innan vi åkte hemmet. Vi pratade lite mer, jag ville se om han verkligen bestämt sig och då var han väldigt aggressiv och tyckte att jag misstolkade allt och fick honom att framstå som en skitstövel vilket var orättvist av mig eftersom han inte gjort något, eller menar något illa.
Väl hemma så häll jag mig borta som vi hade kommit överens om. Han undrade om vi skulle följa planen, jag undrade vilken plan. Den vi hade när vi fortfarande skulle försöka, att träffas och prata. Men jag sa att han hade ju redan skippat planen så var det för ide? Också frågade jag honom om han förstod hur ledsen och sårad jag var, det gjorde han inte. Han var helt oförstående. Två veckor efter att vi kom tillbaka så hade vi tid hos familjerådgivningen igen, i måndags. Där släpper han bomb nr2 och jag sjönk djupare och krossades mer än jag någonsin trodde var möjligt. Han är aggressiv, och säger att det jag upplevde hände över jul och nyår knappt hade hänt och enligt honom hade han inte alls bestämt sig då. När jag frågade hur jag skulle tolka dom sakerna ha sa på något annat sätt så svarade han inte. Istället slänger han fram att han minsann har fått nog, för han hade varit in på 1177 och insett att han utsatts för psykisk misshandel under alla våra år ihop!
Jag fick en chock! Visste inte vad jag skulle säga, kunde inte försvara mig men försökte och sa att jag inte kunde förstå hur det var möjligt, jag skulle aldrig göra så mot någon, absolut inte medveten och hade något sagt till mig att jag höll på så så hade jag självklart ändrat mig. Jag var väldigt sjuk, psykiskt i fler, fler år, barndomstrauma som kom fram när vi fick vårt första barn. Så jo visst har jag varit jobba att leva med och det har varit väldigt tufft för honom. Och han sa faktiskt att han inte trodde jag gjort det med vilje och höll med om att han inte sagt något. Jag påpekade också att jag också kunde klassa vissa saker i vårt förhållande som psykisk misshandel, men att jag insett att han inte gjort så med flit för att såra mig, så jag hade accepterat det. Men hur som helst så finns det såklart ingen framtid för oss och han vill inte ha något med mig att göra, förutom vad gäller barnen.
Jag förstår ingenting! Jag förstår inte hur det kan ha gått så snabbt utför, hur jag och vårt liv ihop kan ha reducerats till det här! Och hur allt är mitt fel, och har han ev gjort något fel så är det ju på grund av det han utsatt för, av mig och hur han blev ett sånt offer. Och det gör så jäkla ont, att jag knappt kan andas, för inte nog med att han inte vill ha mig längre, och inte ens vill försöka och jag har inte ens fått en chans, så är ju nu någon som utsatt den jag älskar för psykisk misshandel.
