Hur överleva ensamheten och känslan av att svika barnen?

Känner mig som världens mest ensamma människa. Är nyseparerad sedan i somras efter ett 15-årigt samboförhållande. Vi har tre barn mellan 7 och 12 år som vi nu har varannan vecka. Det var min sambo som ville separera, han tyckte att jag ägnade för mycket tid åt barnen och Familjen AB och allt praktiskt (vilket är en hel del med tre barn, allt från läxhjälp till matlagning och skjutsande) och jag ägnade för lite tid åt honom. Han ville att jag skulle sitta och titta honom längtansfullt i ögonen och ha långa romantiska middagar. Vilket inte alltid gick ihop med allt som behövde göras med barn, hus och heltidsjobb.
Så han var för det mesta rätt arg på mig, besviken och tyckte inte att jag gjorde någonting vettigt och jag tyckte att jag slet som ett djur hela dagarna och kvällarna (satt definitivt inte och tittade på tv/dator/mobil utan hanterade alla hemmasysslor eller jobbade om jag var tvungen till det). Ju mer sur/besviken han var på mig desto mindre ville jag ha romantiska middagar eller titta honom längtansfullt i ögonen. När jag påtalade detta så var jag egoistiskt och inte såg till hans behov (eller vad han faktiskt gjorde, han tog hand om båten och han renoverade mkt på huset men det var för ganska många år sen). Han såg dock inte mina behov heller, allt jag ville ha var hjälp i hushållsarbetet, vi var ju faktiskt två föräldrar till barnen, vi var två som ägde huset och vi båda hade heltidsjobb. Hemmauppgifter gick dock inte att jämföra med det romantiska, hemmauppgifterna kunde jag lika gärna dela med någon kompis tyckte han, men att aldrig/mycket sällan få ngn hjälp/avlastning gör ju att man inte direkt känner för/orkar det romantiska… åtminstone var det så för mig.
Någonstans i vintras/våras så bestämde vi oss för att separera, jag mådde jättedåligt och gör fortfarande, inte för att relationen var bra men för att jag skulle tvingas vara utan barnen. Barnen har inte haft någon jättebra relation till sin pappa, mest för att han ofta tyckt de varit högljudda, livade, stökiga och inte gett honom den ro han behövde, men även för att han prioriterat sitt båtintresse långt före intresse för familjen. Han valde att stänga in sig i sovrummet, åka och fixa med båten eller bara åka iväg några timmar.
Ganska direkt efter att vi bestämt oss för att separera (men fortfarande bodde ihop) så började sambon nätdejta, det var väldigt jobbigt att se hur han kunde släppa familjen och ett 15-årigt förhållande så på någon vecka. Man ser så väldigt olika på saker och ting, jag kände att han bara tänkte på sig själv och allt annat kom i andra hand. Själv har jag prioriterat barnen och vill att allt ska funka för dem långt innan jag ens kan tänka mig träffa någon ny. Men det är väl så det varit under alla år, han har sett till sitt bästa och jag har sett till barnens bästa.
Hans halvdåliga relation till barnen håller tyvärr i sig även nu, så fort barnen ska vara med pappa så får de ångest redan några dagar innan. De gråter och säger att de inte vill vara med pappa, att pappa bara är sur och att de får klara sig själva gällande läxor, matlagning etc. Jag mår så dåligt över detta, vill ju finnas till hands för barnen, vill ju att de ska känna värme och trygghet. Även om jag inte vill curla dem så känns de lite små att klara sig på egen hand. Men jag inser också att jag inte kan göra ngt under pappaveckorna, jag pratar med dem när de ringer och ibland gråter och jag försöker hjälpa dem att hantera situationen. Men annars får jag väl bara hoppas att det ordnar till sig, att barnen lär sig hantera dessa veckor med pappa och att pappa kanske inser vad som krävs med tre barn, nu tvingas han i alla fall hantera allt som han inte varit i närheten av tidigare.
Har ni några tips/idéer hur man ska överleva ensamheten och känslan av att svika barnen när de ringer och gråter?

1 gillning

Han verkar ju milt sagt vara, och alltid varit, tämligen ointresserad och oengagerad i sina barn. Har du någonsin funderat på att föreslå att barnen bor mer hos dig, du kan ju kalla det temporärt när du lägger fram det och fokusera mest på hur mkt tid han skulle få för sig och sina intressen så här i inledningsstadiet? Kanske han har varannan helg eller så, om han tror sig orka och hinna med det? Du kan ju försöka få det till att det kan bli bra för alla och honom mest, win win för både honom och barnen och att det inte behöver vara för evigt :sweat_smile:

Men såklart så måste han isf betala underhåll om du tar majoriteten av ansvaret och tiden/boendet med barnen… men hur knepigt det än kan låta så mitt vad det är så blir en sådan pappa som han bara lättad och tycker att det är ett lysande förslag och kanske gärna köper sig fri :ok_hand: :wink:

Om han nu inte är snål oxå till råga på allt annat och vill ha 50/50 för att slippa betala för sina egna barn :see_no_evil:

Ja du har nog helt rätt att han är och alltid varit tämligen ointresserad och oengagerad i barnen. Jag provade föreslå fördelning med ca 4 dagar pappa och 10 dagar mamma tidigare, trodde han skulle nappa och tycka det var ett lysande förslag, men tyvärr fick jag inte den responsen. Han skulle minsann ha 50/50, vet inte om det var av snålhet eller att han definitivt inte själv ser sig som oengagerad och ointresserad, han tycker nog att han gör alla rätt…

Känner igen mig i så mycket. Bl a i hur olika man kan se på relationen. Ler när du skriver ”titta honom längtansfullt i ögonen”. Snacka om utopi. Kan någon tro att en relation ser ut så efter 15 år och med flera barn att ta hand om. Har också blivit lämnad efter 15 år, för att han inte var kär…
Jag har också sett till barnens och familjens bästa, han ville ha passion.

Mina barn har tack o lov en ok relation med sin pappa. Men jag saknar de något oerhört, och ensamheten är jättejobbig. Mina barn är ledsna då och då över separationen, men de får inget gehör från exet på det. De kan inte sörja hos honom, medans de tillåts vara ledsna hos mig. Och då är det mitt fel att barnen är ledsna enligt pappan… Det är svårt att hantera, att bli lämnad, men också vara den som ska bära även barnens sorg.

1 gillning

Har också föreslagit att barnen ska vara mer hos mig, men han vägrar. Han vill förmodligen inte att någon ska kunna säga att han inte tar sitt ansvar som pappa. Så så länge barnen är halva tiden hos honom har han gjort sin del enligt honom… Sen att han inte kan hantera deras känslor, det ser han inte. Han tycker att han gör det han ska.

Låter som om du haft/har det precis lika, mitt ex ville också ha passion och inte fotbollsträningar, luskammningar, tvättberg och läxläsning… man får ju se det komiska i det hela, för det är ju nästan det, hur tänker man med flera barn, ska allt bara fixa sig själv??
Mina barn gråter hos mig också, och ja enligt pappan så är det ju mitt fel att de är ledsna.
Hur länge sen var det ni separerade? Har det blivit bättre med tiden? Just nu känns det som om jag hela tiden måste göra ngt för att döva mina känslor och trycka undan gråtet både när barnen blir ledsna och när jag själv har mina svackor (kommer och går). Jag kan gråta inför barnen och de får se mig ledsen, men helst inte för ofta, jag vill ju inte att de ska känna sorg även över att jag är ledsen när de är med pappan.

1 gillning

Låter som om vi haft samma man :).

1 gillning

Kolla om din kommun har någon sorts familjeenhet. Någonstans dit man kan gå med barnen och träffa kurator, familjeterapeut eller så. Säg att barnen är olyckliga efter skilsmässan och att de har ångest och gråter. Utan att anklaga pappan för något.

Uppmuntra barnen att tala fritt när ni är där. Antingen kan då barnen få hjälp att hantera situationen bättre, eller så får åtminstone familjeenheten upp ögonen för att ditt ex inte behandlar barnen så bra. Win/win hur som helst.

Åh, tycker så synd om dig ( och om barnen).
Låter precis som vårt förhållande! Man blir så arg!!!Gr…,. Klart som f-n att jobbet som förälder tar MYCKET tid, och ännu mera tid om en får göra allt. Var precis som hos oss…jag gjorde allt; handlade, lagade mat, tvätt, disk, läxor, packade väskor, betalade räkningar, skötte allt med familjen och barnen…Han jobbade borta på veckorna och var arg när han kom hem på fredagkväll om jag inte hunnit ”tömma” tvättstugan och om något rum inte var städat. Vi hade då två småbarn, vedeldning och jag jobbade heltid… Sen kommer han och säger att han inte är kär för att jag ägnar för mycket tid åt familjen och allt som det innebär. En ekvation som inte går ihop!!! Mina barn skulle vara hos honom varannan helg men yngsta vill inte vara där alls, var ledsen, grät, fick ångest så efter mycket om och men är han inte alls hos sin pappa. (Pappan introducerade sin ny tjej och hennes barn efter några veckor-det fick bägaren att rinna över för yngsta). Jag tänker att som man bäddar får man ligga… Era barns relation med honom verkar inte så bra och han verkar inte heller intresserad av att ha dem eg. Kanske gör han så här för att straffa dig. I längden tror jag att han kommer tycka att det är för jobbigt att ha barnen på halvtid… Men barnen är också så pass stora att de ska få vara med och tycka till själv, iaf det äldsta barnet. Kan han gå med på att träffa familjerådgivningen? De är bra att gå igenom allt! Där kan du också lyfta barnens känslor.

Jag vet att det är skitjobbigt! Bära sina egna känslor och sin egen sorg men även bära barnens-det är tufft! Men man gör det för att man måste! Du är barnens trygghet. Fortsätt vara det. Plocka upp bitarna, sätt ihop dem på nytt efter de varit hos pappan, försök att stärka dem! Visa att du finns där och att du är deras trygga punkt!

Jag har varit där själv och pratat om situationen, men som du skriver så är det säkert bra att ta med barnen också, få dem att prata om hur de känner.

Även om det kanske låter hemskt så känns det skönt att höra att fler gått igenom samma sak, att man inte är helt ensam om att uppleva denna situation. Ni har ju tagit er igenom det och överlevt, så det borde jag också göra tycker jag.
När man får höra tillräckligt många gånger att man bara gör fel och att man inte gör någonting (fast man då gör “allt”, handlar, tvättar, hämtar/lämnar, lagar mat, påminner om gympapåsar, hjälper till med läxor, skjutsar och även klipper gräs, ordnar däckbyten på bilar, tar ut soptunnor etc samt jobbar heltid), då börjar man ju på riktigt tro att man är psykiskt knäpp, gör jag verkligen ingenting? Vad gör jag då hela dagarna/kvällarna? Drömmer?? Faktiskt rätt läskig känsla…
Tack för det du skrev om barnens trygghet och att försöka stärka dem, det ska jag ha med mig, att försöka göra mina veckor så bra som möjligt för dem och att de vet att jag alltid finns där för dem 365 dagar per år, oavsett mamma- eller pappavecka.

3 gillningar

Jag känner igen detta så väl, det är inte bara män som vill ha allt serverat och utöver det förväntar sig vardagspassion ; )

Förstår att det finns två läger av föräldrar: de som tycker att barn är kul att ha men mest tar tid och inskränker på romantiken, och de som förstår att barn ska ta mycket – mest – tid. Om än i en kort period av ens liv. De sistnämnda är väl mest de som hänger här …

När man kommer hem efter jobbet och ägnar ett par timmar till att återställa hemmet, med matlagning, läxor, gympapåsar, räkningar och tvätt, varje dag. Samtidigt som den andra vill spendera kvällen med sin mobil eller något annat intresse. Då är det svårt att helt plötsligt ställa om och bli värsta superromantikern ovanpå allt annat. Tror inte Brad Pitt och George Clooney brukar vika tvätt med en ros mellan tänderna, samtidigt som deras fruar ligger i soffan och äter glass – som om man har två olika hushåll under samma tak!

@Kazza, det låter som att du har gjort allt vad du har kunnat och mer än så. Du skriver själv att du har sett till barnens bästa, men din man gjorde inte det. Vad mer kan du begära av dig själv? Du verkar vara en jättebra förälder!
Så här tycker jag du ska tänka:

5 gillningar

Så sant.

Tack för era kloka ord :slightly_smiling_face:

Hej,

Jag har inget svar på din fråga men brottas med samma dilemma.
Jag känner igen mig i din beskrivning men skillnaden är att det är jag som vill separera. Egentligen har jag velat det i flera år men det är barnen som hållit mig tillbaka. Jag går sönder bara av tanken på att vara utan dem varannan vecka.

Vi har också tre barn, våra är mellan 6-11 år. Jag har tagit hand om hela hushållet under alla år våra 24 år tillsammans. Jag har skött allt kring barnen vad gäller läxor, skjutsning till aktiviteter och kompisar, klädinköp, föräldramöten mm, jag lagar maten, tvätten, soporna, ekonomin, han kan hjälpa till med disken, och sköter gräsklippning samt snöskottning.

Jag har också alltid fått höra att allt annat går före honom och att jag inte bryr mig om honom och att jag har ett kontrollbehpv när jag utför alla vardagssysslor. Han har även varit elak mot mig mest psykiskt men två gånger har han använt fysiskt våld. Han har även kontrollerat min telefon och mätarställning på bilen och anklagat mig för otrohet, vilket jag inte varit. Vi har varit på familjerådgivning men han var inte mottaglig för vad dom sa. Vi har inte haft det bra på flera år så nu har jag bestämt mig för att lämna.

Det svåra i det hela är att han inte är samarbetsvillig. När jag pratar om hur jag känner och mår så kastar han bara än mer skuld på mig. Han säger att han också skulle ha lämnat mig för flera år sedan om det inte var för barnen. Jag har aldrig sagt det till honom men jag har känt så.

Trots att han också känner så och att vår relation är allt annat än bra, så verkar det inte gå hem hos honom att jag inte vill leva tillsammans med honom. Jag har inte något nytt boende och vi har en gård med en massa halvfärdiga projekt som måste fixas till lite inför en försäljning. Han undviker mig och vill inte prata alternativt så låtsas han som att allt är som vanligt. Jag håller på att bli galen och tankarna snurrar hela tiden.

Har ni sålt huset? Om du har tagit en lägenhet, hur stor är den i så fall? Jag skull vilja hitta en trea men helst en fyra nära barnens skola men det verkar omöjligt.

Jag ville nog det också egentligen, ville inte ha den situationen som vi hade, jag ville inte slita som ett djur och bara få skit. Men som du också känner så fick jag ren panik bara av tanken att vara utan barnen varannan vecka. Så jag bet ihop, gjorde allt och lite till, men kände mig redan då väldigt ensam, fast ensam i en relation. Vilket också var jättejobbigt, men då hade jag ju i alla fall barnen 100%, så jag stod ut för min och för deras skull (trodde jag), dock tror jag inte de hade en jättebra tillvaro då, men en pappa som alltid var missnöjd och sur och en mamma som var ledsen och trött/sliten. Så jag hoppas att tillvaron nu åtminstone ger dem en lugn och harmonisk tillvaro varannan vecka, förhoppningsvis att det även kan fungera under pappaveckorna, att han inser att han måste anstränga sig och engagera sig även i sånt som kanske inte är hans största intressen.

Huset inte sålt än, just nu bor jag lite provisoriskt, det fungerar men är väl ingen långsiktig lösning. Men just nu känns det ok.

Låter som om du har och har haft en värre situation med att han varit elak. Hoppas det ordnar sig för dig och som många skriver så kommer vi säkert starkare ur detta så småningom även om det just nu känns ohanterbart och man ständigt känner sig nära gråtgränsen.
Något som hjälper mig att må lite bättre och sova lite bättre är träning, jag springer och har börjat vara med på pass på gymet, så man kanske även kommer vara i toppform när man tagit sig igenom detta elände…

1 gillning

Jag har också bitit ihop i många år, tagit större och större ansvar. Har länge känt att jag inte mår bra i den här situationen men inte kunnat sätta fingret på vad som är fel. De sista åren har varit en kamp från hand sida, om jag varit trött så här han varit ännu tröttare, om jag haft ont någonstans har han haft ännu ondare osv.

Om jag känt mig trött eller nere har frågorna haglat om varför jag är sur. Han har sagt så många elaka saker till mig och om min familj, han har skapat konflikter mellan honom och de personer som stått mig närmast. När jag inte hållet med honom blir han arg och säger att jag ska stå upp för honom.

Om jag tagit upp något som känns galet tar han det som kritik, anklagelser eller attacker. Han kommer alltid med ett försvar oftast i stil med att jag gör si för att du gör så. Det har blivit en destruktiv relation där han varken inser eller tar ansvar för sitt eget handlande.

Han är en bra pappa om barnen gör sånt som han tycker om, typ spela tv-spel eller fotboll med dom. Han ger annars inte mycket kärlek som kramar eller snälla ord till dem.

Jag har velat gå till familjerådgivn igen just för att vår kommunikation brister. Han har hela tiden haft ståndpunkten att det inte hjälper.

Nu har jag själv gått till kurator och hon säger att min sambo har många narcissistiska drag. När jag har läst om det så är det mycket som stämmer till punkt och pricka.

Jag förstår bara inte hur jag ska klara av att bryta upp. Jag har sagt att jag inte mår bra och eftersom han inte heller gör deg har jag sagt att jag tycker att vi ska gå skilda vägar. Vi har inte kommit till några praktiska detaljer än.

Jag har läst mycket och en sak som gjort att jag nu är på väg att lämna denna dysfunktionella relation är att jag lärt mig att barn mår bättre av en hel förälder än två trasiga. Tänker att du också kan tänka på det när du kämpar för att ge dina barn värme och trygghet❤

Om du inte redan läst Skiljas utan att förlora sig själv så skulle jag rekommendera dig att läsa den. Finns även som ljudbok.

Som du också skrev så känns det skönt att veta att andra befinner sig i samma situation.

Kram

2 gillningar

Intressant… här vill pappan att de ska vara mer med honom för när de är hos mig (som är den som tvingats lämna hus och flyttat till mycket litet) agerar de ut och är ledsna och då de kommer tillbaks till honom märks detta och det är så klart mitt fel… jag är inte helt opåverkad av åkturen i den materiella rutschkanan jag gjort vilket så klart blir synligt för barnen när de är hos mig. Men är det rimligt att dessa processer hos barnen är mitt fel? Är det inte smartare att som förälder stötta barnens processer och göra allt för att barnen ska ha två starka och på sikt nöjda/lyckliga föräldrar?