Hur orkar man vidare

Ja… jag undrar hur man orkar vidare när livet efter exet bara är tungt…
Det är som att man levt ett liv före uppbrottet. Och ett annat liv nu, efteråt. Och så är det. Familjelivet med allt var det innebär. Och sen… bara poff! Luften ur och så bryskt,hårt och kallt , in i dimman. Det svarta hålet. Alla tankar o känslor som man brottas med efter att ha blivit lämnad. Känslor och saknad som gnager inom en. Det blev så tyst. Och tomt. Och barnet är hos pappan som oftast. Det känns som att jag har så svårt att få ihop det här pusslet. Att få bitarna på plats. Inom mig. Det känns helt hopplöst.
Så… ja… Hur orkar man vidare? Är så trött på mig själv o alla tankar… Det är sommar, och jag ser den inte…

6 gillningar

Hej! Jag har börjat ana denna känsla…Än så länge bor vi i samma hus men snart blir det försäljning och nya bostäder och nya liv för var och en av oss. Jag känner mig delvis stark men också sorgsen men jag vet att när denna stund kommer när jag ska lasta in mina saker och sen ska jag befinna mig i en tom lägenhet kommer det att kännas outhärdligt. Vänner och släkt kan vara till bra hjälp och att tvinga dig till aktiviteter, gå på promenader, träna.
Man måste dock tillåta sig känna sorg och alla jobbiga känslorna, omfamna och uppleva de. Ta en dag i taget.
Tro på att det SKA bli bättre med tiden! Varför är dina barn hos pappa oftare? Styrkekramar!

2 gillningar

Har svårt att träffa och umgås med min familj och vänner, då jag flyttade långt, långt bort i vårt långa land. Med exet. Mitt sociala nätverk här är inte så stort… och de jag känner har åxå fullt upp i sina liv. Och Det är åxå en tung bit för mig. Att inte ha mina gamla vänner nära… de som står en närmst…
Jo… försöker motionera så gott jag kan… har börjat springa. Dock i min takt men ändå. Men märkt att jag tar stryk av asfalt… har haft funderingar på gym… men är helt novis på det området. Men tänker att framåt hösten kanske ta tag i det…
När är det dags för dig med det nya boendet? Snart? Önskar jag hade jättebra råd o ge dig. Men jag har nog inte det… Men en av mina vänner så att jag skulle köpa mig en färgglad blomma att ha på bordet o mötas av varje morgon… vet inte om det hjälpte men jag förstod det goda i tanken.

Har inga bra råd att ge dig. Kan bara bekräfta känslan. Det är fruktansvärt tungt emellanåt. Saknar barnen och familjen så att jag går sönder. Tänker mycket på det som varit. Vet att jag ska tänka positivt, sysselsätta mig, planera mitt nya liv, se möjligheterna. Men det är så mycket lättare att säga än att göra när man fortfarande sörjer så mycket.

1 gillning

Precis så som du skrev…känns det… Du uttryckte det så bra…
Önskar även jag,att jag hade nåt bra råd till dig…
Vi får kämpa på…

Jag är också ny här på forumet och är i samma sits som er men för mig har det gått tre år och jag har fortfarande inte kommit vidare.
Ville bara tipsa om en bra bok som finns att låna på biblioteket där man även kan låna ljudböcker via en app, Biblio
Boken heter Skiljas utan att förlora sig själv av Michael Larsen :+1:t3:

2 gillningar

Tack för tipset, alla goda råd är välkomna. Skall absolut kolla upp den som ljudbok.
Jo… är väldigt ny här… åxå…
Mmm… det är inte så lätt att komma vidare för alla… Vi är nog många som kämpar…

Hej! Vi sätter igång med försäljningen i augusti. Så plågsamt att bo tillsammans med kvinnan jag älskar och veta att det är slut …Jag vill det ska gå så snabbt som möjligt.
Själv springer jag ganska mycket så det blir min räddning.
Idag hade hon sagt att hon sov dåligt de sista nätterna pga allt runt separationen. Det är inte lätt för någon av oss men för henne lite lättare känslomässigt.
Skönt med semester nu på måndag!

Hej… Augusti är ju ganska snart… och man vet ju aldrig hur fort det går att sälja hus heller. Det kan ju gå jättefort att få det sålt… och det kan dra ut på tiden…
Usch ja… jobbigt… så klart känslor inblandade…

Dagen har varit mest tung… känns som att jag hela tiden går och väntar på “det där” positiva sms:et eller samtalet…som gör att jag kan andas igen. Le igen. Minns inte när jag skrattade senast…
.Det är längesedan. Ser mig i spegeln och känner inte igen mej längre. När den andra blicken i spegeln möter min, så ser den bara sorg. Det är läskigt vad sorg kan åstadkomma… och det är inte första gången.
Livet sätter sina spår.

1 gillning

Hej! Tråkigt att höra att du har det tufft. Jag kämpar på också. Jag var på 3 visningar igår för att ett humm om hur det känns. Min fru har också gjort samma sak men hon säger att hon gärna bor med mig och att hon kommer att sakna att laga middag åt familjen. Om hon bara kunde ta hänsyn till dina känslor, våga utforska dem kanske hade vi haft en chans. Nu är hon intresserad i någon annan men jag vet inte på vilket sätt. Sen säger hon ofta hur svårt det blir att sälja huset och flytta ifrån mig så frågan är varför? Är det för att hon inte vill jag ska bli ledsen eller har hon några varma känslor kvar dom hon kunde jobba med och utforska!
Hur som helst vi får tag en dag i taget.
Ha en fin ikväll och skriv eller PM till mig om du vill prata

Skicka gärna pm

Har tyvärr inga råd att ge. Detta forum ger visst hopp. Jag pendlar själv emotionellt. Som tur är lägger jag mest fokus på barnen och praktiska saker för att få vardagen att gå. Är rätt ny i situationen. Funkar rätt bra. Min oro är mer högtider. De vi umgicks mest med under 10 års äktenskap var hennes släkt och vänner. Har tappat kontakt med många och min närmaste familj (borträknat mina barn) är döda.
Jag tror dock att saker löser sig på nått sätt. Vardagsbestyr som laga mat, städa, tvätta, handla och fokus på barnen får tid att gå. Sen får jag energi av att springa och av att ”nörda” ned mig i musik.

Musiken är nog det viktigaste. Har du nån hobby?

1 gillning

Man orkar för det finns inget val. Livet går ju vidare och det är till för att levas.

Emellan varven faller jag fortfarande ner i det svarta hålet. Sorgen över familjen, över tiden som var. Men det blir bättre över tid. Egen bostad är en stor milstolpe. Hoppas det går bra med husförsäljningar och annat.

Hej. Känner igen det här med högtider… Hur man alltid firat tillsammans. Och det har varit så självklart. Påsken,pingsten,midsommar, har jag fått känna på det att vara själv. Även min 50års dag. De kom på besök men känslan var helt borta. Det kändes mest som ett tvång att han kom. Bara för att liksom.
Nu är det sommar och de har varit på semester utan mig. Behöver nog inte tala om hur jobbigt det var .
Så bra att du springer och har musiken. Det sägs att det skall hjälpa… att komma ut menar jag…

1 gillning

Hej… jo. Vet. Det finns inget val. Och det är nog det jag brottas med. Att inse saker. Som Gör ont. Att acceptera.
Jag har själv ny bostad. Men det känns inte som mitt hem. Det är som att komma till någon annan. Har ingen ro här.

1 gillning

Hej på er, samma här men 2.5 år sedan jag blev ensam, jag är inte ny på det här forumet men inte skrivit på länge, jag mådde riktigt bra ett tag trodde jag, men nu är känslan av svindel och overklighet tillbaka. Jag tror mycket det beror på känslan av ensamhet. Snart ska jag ha semester och det känns helt ihåligt, kanske för att alla jag känner är i relationer och åker med familjerna eller vänner på något kul, jag kommer vara hemma ensam med min hund.

1 gillning

Ja, hur orkar man vidare? Den frågan har jag ställt mig många gånger. Det är nästan exakt ett år sedan idag som mitt ex sa “vad ska vi göra med oss…” och det var början på våran separation efter nästan 14 år tillsammans.

Precis som du skriver, då levde man familjelivet. Man hade sina rutiner, egna traditioner, gemensamma vänner och planer för framtiden men också en otrolig trygghet och mening med livet. Nu lever man ett helt annat liv och är tillbaka på ruta ett. Jag känner mig som en avskalad person som börjar om från början och successivt har jag börjat skapa mig ett nytt liv. I vissa stunder är det spännande och kul att kunna forma sitt egna liv och i andra stunder fylls jag bara av en stark existensiell ångest över det faktum att jag faktiskt är ensam och måste ro skutan själv.

Ett sätt för mig att sakta gå vidare är att låta mig falla ner i skiten, att röra runt bland alla jobbiga känslor och stegvis ta mig upp lite starkare för varje gång. Alla jobbiga känslor måste få plats, jag kan inte lämna några utanför. Jag måste göra en omstart men det tar tid, och måste få lov att ta tid. En vän till mig sa “nu är det din tid…” och det är lite så jag försöker tänka. Nu ska jag ta för mig av livet vilket dock skapar ångest för det blir att man hamnar i nån slags identitetskris, men inget är omöjligt försöker jag tänka. Negativa känslor slåss mot positiva känslor. Steg för steg försöker jag skapa nya rutiner för mig själv, ihop med sonen och med vänner. Jag bjuder hem släkt och vänner för att försöka fylla mitt nya hem med nya bra känslor, upplevelser och minnen.

Detta är en del av de bitar som hjälpt mig lite på vägen. Dagarna går såklart upp och ner men jag faller inte lika djupt ner i ångest och sorg längre. Mycket har blivit bättre, men det är en lång väg kvar till att nå någon slags stabil ro och trygghet.

Jag hoppas att du hittar en väg att orka gå vidare. Det är otroligt tufft men tappa inte hoppet!

3 gillningar

"Alla jobbiga känslor måste få plats, jag kan inte lämna några utanför. Jag måste göra en omstart men det tar tid, och måste få lov att ta tid"
Hej… just de orden du skrev läste jag om o om igen. (Ja självklart läste jag även allt du skrev :blush:) de är ord som även jag behöver ta till mig. Och arbeta med. Men fy så himla kämpigt…:pensive: jag känner att jag behöver både stänga in mig… och prata av mig. Med mina allra närmaste. Tyvärr har jag inte min familj i närheten. Så det blir mycket telefon…
För mig är det viktigt att jag inte stänger in alla känslor. De måste upp och bearbetas. Och skittungt är det. :persevere: