Hur orkar man andas?

Hur fan tar man sig igenom det här? Hur fan ska man orka.

Jag är en tjej på 25 år som har levt med min sambo i ett par år. Han har alltid haft mer vänner än mig, spenderat mer tid ute, druckit mer etc etc. Jag har tyckt att det har varit okej, fram tills för dryga året sen. Han har börjat dricka mer, lagt mindre och mindre energi på oss, vårt hem och våra djur, tack och lov så är det inga barn inblandade.

Han kommer hem efter jobbet, somnar i soffan. Jag studerar och är således nästan jämt hemma. Jag städar och sköter hemmet under dagarna, lagar mat 9 av 10 gånger när han kommer hem och försöker skapa ett drägligt liv för oss båda. När fredagen kommer så är hans trötthet från jobbet helt bortblåst, då ska han ut och “festa” eller ja, umgås med vänner och snacka skit. Kan inte ens räkna hur många gånger han inte har kommit hem eller när jag har klivit upp vid 6-7 på morgonen för att hämta honom, tyvärr.

Senaste månaderna har vi bråkat konstant. Jag lider av diverse psykiska svårigheter så som panikångest och annat, så många gånger så blir det bara en fullkomlig kortslutning när jag har planerat att följa med någonstans, och jag blir sittandes hemma. Inte nog med det så hämtade vi en hundvalp för några månader sen som jag har tagit 300% ansvar över. Eller som jag har blivit tvungen att göra snarare.

Förra julen så stack han ut på kvällen efter att vi hade firat med våra familjer på varsitt håll, och kom inte hem förens klockan fem på morgonen. Jag bad honom i år att inte göra samma sak igen, för att det sårar mig så enormt. Men samma sak sker, och på juldagen så ska han återigen ut och festa. Vi bråkar, han struntar i att komma hem och jag hämtar honom återigen sent på morgonen för att jag vill ju självklart att ha än ska komma hem, jag älskar ju honom trots allt.

Han har packat sina grejer en gång tidigare och kommit tillbaka hem samma kväll för att han ångrade sig. Idag åkte han och köpte en ny bil, kom hem för att hämta en tröja och sen skulle han åka och sova hos sin mamma för att imorgon fira nyår med sin pappa. Tanken var att vi båda skulle dit, men pga omständigheterna så blev det lite ändrade planer.

Nu slutade det med att han tog sina kläder i en säck och åkte. Ser på sociala medier att han inte är hos sin mamma utan snarare en kompis. Är till 99% säker på att han svängde förbi systembolaget innan han åkte dit dessutom.

Jag orkar inte bli lämnad hela tiden. Jag orkar inte hot om att bli lämnad och jag orkar inte leva med någon som stänger av sin telefon och vägrar svara när jag ringer för att fråga så att allt är okej och fråga när han kommer hem.

Här sitter jag nu, med alla hans grejer kvar här hemma. Med en hundvalp och ett hushåll som måste rulla, och han kan bara dra, utan vidare. Vore jag klok så hade jag stängt dörren och bett om nyckeln för länge sen, men jag älskar honom något så fruktansvärt, och det gör det här så innerligt jobbigt.

Han blir arg på mig för att jag inte följer med när saker är planerade, och det förstår jag. Jag har sökt hjälp för min psykiska ohälsa och ber honom om förståelse. Men istället får jag någon som lämnar mig och sticker för att det är den enkla vägen ut.

Förbannade jävla kärlek säger jag. Helvete.

1 gillning

Hej,

När jag läser det du skrivit så får jag en klar bild av att du älskar honom och att han står som centrum i ditt liv. Men var står du själv i ditt liv?

Du skriver om din psykiska ohälsa som påverkar dig enormt såklart, borde du inte isåfall ha en partner vid din sida som stöttar dig genom detta och inte istället blir ännu en börda och belastning?

Jag tycker att du ska vara tacksam för att ni inte har barn. Du är även ung! Du är värd så mycket bättre och det tror jag du vet om. Ibland är det bara bättre att leva ensam än att vara tillsammans med en person och känna sig ensam.

Antingen skulle jag ge dig råd om att prata igenom detta med honom (om du inte redan gjort det) för att försöka finna lösning eller välj dig själv och lämna honom. Du har ett långt liv framför dig. Omgiv dig med positiva människor som bryr sig om dig och vill vara med dig och inte sina ”polare” för att festa. Han kanske heller inte ”växt upp” riktigt och ni behöver bra tid ifrån varandra?

3 gillningar

Tack. Verkligen!

Vi har pratat så många gånger. Har suttit i hallen och gråtit och bett honom att inte gå så många gånger så jag vet inte ens.

Har tyvärr en tendens att prioritera andra människors välmående framför mitt eget, det har liksom varit ett återkommande tema i varenda förhållande jag har haft tidigare. Hela två stycken innan detta (uh…).

Har påtalat det här med att han inte har “växt upp”, men då får jag skiten kastad i ansiktet och han ifrågasätter varför jag har så få vänner som jag umgås med. Han menar att om han inte prioriterar sina vänner så förlorar han dom, och då har jag försökt att förklara att han är på väg att förlora mig.

Känns nog så otroligt tungt just på grund av att jag aldrig har känt så starkt för någon tidigare, och när saker och ting är bra så är det verkligen fantastiskt. Han har aldrig varit fysisk mot mig och skulle aldrig, men börjar mer och mer identifiera mig med ett destruktivt förhållande och psykisk misshandel. Förmodligen så är det enda rätta att stänga dörren och sluta vänta på någon som aldrig kommer hem.

1 gillning

Skriver kort.
Det enda vettiga du kan göra här är att avsluta detta förhållandet.
Ni är inte på samma våglängd och du kommer få ett så mycket bättre liv utan honom när du väl landat i att vara själv och hitta nya vägar.

Så som jag mådde för ett år sedan vs idag trodde jag inte var möjligt så även om man är nere i ett totalt mörker så vänder det med tiden.

Du är ung och har framtiden och många ljusa stunder att se fram emot.

2 gillningar

En destruktiv relation måste man stänga dörren för direkt. Det kommer inte bli bättre utan du förlorar bara dig själv alltmer och slösar bort din tid på honom. Han kommer inte att ändra på sig. Jag har haft en liknande relation och det kommer bli bättre med tiden. Och du kommer bli så stark!

2 gillningar

Jag håller med @Brokenhearted i allt hon skriver och skulle vilja addera en fråga om du får någon behandling/träning/samtalsstöd för din psykiska ohälsa?

Om inte så tror jag att det skulle vara din bästa livsinvestering att påbörja. Klarar du inte att avbryta det här förhållandet i nuläget, så börja då asap med att ta professionell hjälp för att bygga upp och stärka dig själv psykiskt. För min tanke blir, när du gång på gång likt ett mantra, skriver hur mycket du älskar honom… om det verkligen är honom och er nuvarande relation som du älskar, eller om det inte egentligen mer handlar om behov och din rädsla för att vara ensam osv.?!

Det låter som att ni två har kommit till vägs ände med er relation och att ni är båda alldeles för unga och för olika för att få det hela att fungera. Ingenting blir bättre av att du ytterligare slår knut på dig i dina försök att vara till lags, bönar, ber, gråter, tigger och sedan ger dig iväg att hämta honom för att du till varje pris vill att han ska komma hem så fort som möjligt. En relation som landat i de förutsättningarna är svår att reparera och du kan rimligen inte ägna din ungdom åt att tigga någon att vilja vara med dig. Både självrespekt och respekt från partnern sjunker som en sten när den typen av reaktioner/aktioner har blivit legio.

Tack och lov har ni inga gemensamma barn och den dagen då du har byggt upp dig själv psykiskt så kommer du få barn med en man som du inte måste tigga om att ska vilja vara med dig, spendera tid med dig osv. Men det kräver att du måste försöka komma till rätta med din panikångest, sociala fobi (?) etc. som gör dig väldigt isolerad i ditt eget hem och därmed oxå väldigt utlämnad till en enda människas sällskap och omsorger.

Lycka Till :revolving_hearts:

4 gillningar

Jag står på väntelista till psykiatrin för eventuell bipolär sjukdom, men går även regelbundet hos kurator, har dessutom ytterligare en läkartid inom snar framtid inbokad för att få lite medicinsk hjälp på traven med min panikångest. Tack för omtanken :heart:

Rädsla för att vara ensam ligger långt in, handlar till stor del om rädsla för övergivenhet pga blivit övergiven att nära anhörig på grund av alkohol och missbruk. Så ja, det sitter tyvärr väldigt långt in.

Är så tacksam för att få ventilera, men även att få omtanken från någon helt okänd? Ouppfyllt bekräftelsebehov kanske, vet inte. Tack hur som helst, det klarnar mer och mer för mig :heart:

5 gillningar

Usch vad det låter kämpigt för dig! Det kan ju vara så att han är en bidragande orsak till att du mår dåligt eller i alla fall sämre? Det kan kännas extremt svårt att göra slut på en relation där man bor ihop och dessutom har ett djur tillsammans, men det kan också vara så att helt andra (fantastiska) saker väntar på dig runt hörnet?

Tänker att om rädslan och sorgen av att bli övergiven är så svår för dig, men ändå är det just detta han gång efter annan utsätter dig för så måste det göra din psykiska hälsa betydligt sämre?

3 gillningar