Hur fan tar man sig igenom det här? Hur fan ska man orka.
Jag är en tjej på 25 år som har levt med min sambo i ett par år. Han har alltid haft mer vänner än mig, spenderat mer tid ute, druckit mer etc etc. Jag har tyckt att det har varit okej, fram tills för dryga året sen. Han har börjat dricka mer, lagt mindre och mindre energi på oss, vårt hem och våra djur, tack och lov så är det inga barn inblandade.
Han kommer hem efter jobbet, somnar i soffan. Jag studerar och är således nästan jämt hemma. Jag städar och sköter hemmet under dagarna, lagar mat 9 av 10 gånger när han kommer hem och försöker skapa ett drägligt liv för oss båda. När fredagen kommer så är hans trötthet från jobbet helt bortblåst, då ska han ut och “festa” eller ja, umgås med vänner och snacka skit. Kan inte ens räkna hur många gånger han inte har kommit hem eller när jag har klivit upp vid 6-7 på morgonen för att hämta honom, tyvärr.
Senaste månaderna har vi bråkat konstant. Jag lider av diverse psykiska svårigheter så som panikångest och annat, så många gånger så blir det bara en fullkomlig kortslutning när jag har planerat att följa med någonstans, och jag blir sittandes hemma. Inte nog med det så hämtade vi en hundvalp för några månader sen som jag har tagit 300% ansvar över. Eller som jag har blivit tvungen att göra snarare.
Förra julen så stack han ut på kvällen efter att vi hade firat med våra familjer på varsitt håll, och kom inte hem förens klockan fem på morgonen. Jag bad honom i år att inte göra samma sak igen, för att det sårar mig så enormt. Men samma sak sker, och på juldagen så ska han återigen ut och festa. Vi bråkar, han struntar i att komma hem och jag hämtar honom återigen sent på morgonen för att jag vill ju självklart att ha än ska komma hem, jag älskar ju honom trots allt.
Han har packat sina grejer en gång tidigare och kommit tillbaka hem samma kväll för att han ångrade sig. Idag åkte han och köpte en ny bil, kom hem för att hämta en tröja och sen skulle han åka och sova hos sin mamma för att imorgon fira nyår med sin pappa. Tanken var att vi båda skulle dit, men pga omständigheterna så blev det lite ändrade planer.
Nu slutade det med att han tog sina kläder i en säck och åkte. Ser på sociala medier att han inte är hos sin mamma utan snarare en kompis. Är till 99% säker på att han svängde förbi systembolaget innan han åkte dit dessutom.
Jag orkar inte bli lämnad hela tiden. Jag orkar inte hot om att bli lämnad och jag orkar inte leva med någon som stänger av sin telefon och vägrar svara när jag ringer för att fråga så att allt är okej och fråga när han kommer hem.
Här sitter jag nu, med alla hans grejer kvar här hemma. Med en hundvalp och ett hushåll som måste rulla, och han kan bara dra, utan vidare. Vore jag klok så hade jag stängt dörren och bett om nyckeln för länge sen, men jag älskar honom något så fruktansvärt, och det gör det här så innerligt jobbigt.
Han blir arg på mig för att jag inte följer med när saker är planerade, och det förstår jag. Jag har sökt hjälp för min psykiska ohälsa och ber honom om förståelse. Men istället får jag någon som lämnar mig och sticker för att det är den enkla vägen ut.
Förbannade jävla kärlek säger jag. Helvete.