Precis. Min 13-åring har någon kompis hemma då och då. Min fosterdotter tittar in på besök och mina vuxna barn hälsar ofta på. Men oftast är det jag, 13-åringen och 18-åringen. Ingen annan. Jag har aldrig besök utan jag sitter här medan tonåringarna sitter vid sina datorer eller böcker.
3 gillningar
Jag har besök ibland, men ganska sällan. Jag är i grunden inte jättesocial, och därför har tvåsamhet varit lagom mycket umgänge för mig, utöver sånt som kommer med jobb och släktingar ändå. Jag har ett par nära vänner men vi umgås sällan hemma utan går på museum, fikar osv.
Ibland känns mitt hem ändå som en centralstation där jag är den minst viktiga detaljen. Barnen, deras kompisar och deras pappor går och kommer och saker hämtas och lämnas. Alla vet var nyckeln finns. Mina föräldrar bor i närheten och kommer förbi för att hjälpa till (snällt, även om jag ibland blir arg för att jag känner mig som ett barn som fortfarande är beroende av dem). Jag har låtit en ensamkommande flyktingpojke från Afghanistan flytta in när vårt närmaste asylboende stängde eftersom jag bor i hus och har ett rum över. Han är som en inneboende och sköter sig ganska mycket själv, men han är ju väldigt mycket hemma eftersom han, precis som jag, är lite utkastad i tillvaron. Allt detta liv kretsar kring mig som vuxen eftersom jag förväntas ställa fram mat, vattna blommor och hålla ihop allt. Men det är ju ingen som har fokus på mig som människa, utöver mammarollen. Jag är glad för att barnen har det så bra och jag minns själv att jag behandlade mina föräldrar som en fondtapet, men de var ändå två och kände sig säkert som subjekt för varandra!
Ibland flyr jag till badhuset för att få vara ensam i flera timmar, utan krav på markservice. Det är den mest kravlösa platsen jag har hittat, det närmaste ett retreat jag kan komma utan övernattning.
4 gillningar
Usch känner också så har levt med en man i 35 år och jag/ vi ? Har varit med om tuffa saker 1988 fick vi tvillingtjejer men en dog efter 2 dygn.Jag har alltid stöttat min man/ex men nu när jag skulle behöva stöttning p.g.a. En neurologisk sjukdom så väljer han att vara otrogen i ett halvår och planera att flytta ihop med en 23 år yngre frisk tjej lika gammal som vårt Äldsta barn.
1 gillning
Jag har läst din historia @gittan6308 och känner verkligen med dig. Och visst önskar man att någon skulle vilja finnas där för en när man blir försvagad av sjukdom. När jag var yngre hade jag så svårt för bitterhet, kunde inte förstå att någon inte valde konstruktiva tankar och handlingar istället för att “klaga” som jag såg det då. Och nu förstår jag precis vad som händer, även den starkaste och mest konstruktiva bryts ned av svek och andra motgångar. Jag försöker låta bli att vara bitter utåt, men inut känner jag, om inte exakt bitterhet, så åtminstone en stark besvikelse över hur de män som sagt sig älska mig har behandlat mig. Kram till dig!
3 gillningar
Tack för det känner också med dig när jag läst din historia.Bitterhet eller mer ilska känner jag trodde att i nöd o lust skulle gälla men det var tydligen bara åt ett håll. Kram
1 gillning
Det korta svaret är nog nej. Men sen finns det förstås nyanser. Med min första man har jag nu levt som skild i 14 år och han har gått igenom flera kriser som har gjort även honom mer ödmjuk. Jag märker på honom att han har insett hur mycket han har behövt mig under alla år trots skilsmässan och vi har ju blivit en slags vänner som ställer upp för varandra med barnen i fokus, båda två. Han har en gång skrivit till mig att han ångrar otroheten och att den var “onödig” och att han borde ha varit tydligare med sina känslor. Men det är väl just det här som är vårt dilemma - allt handlar hela tiden om hans känslor. Och de varierar väldigt mycket. Han har, som jag ser det, en väldigt stor oförmåga att sätta sig in i andras situation, han är helt enkelt väldigt egofixerad. Det märks inte först, eftersom han har en inkännande approach, han har inte svårt för att prata om känslor som många andra män har och han är väldigt trevlig. Han är mycket lätt att tycka om och får lätt nya vänner, nya kvinnor och nya kollegor. Men han har själv svårt att stanna kvar, både på jobb och i relationer. Han hittar lätt fel på allt och alla. Och det var ju det som hände oss också. Eftersom han har det här draget så tror jag inte att han riktigt kan se sitt eget svek. För honom var det han gjorde rätt, han “följde sitt hjärta”. Och eftersom han själv är en rastlös natur som inte har så stora problem med att allt ändras hela tiden så kan han inte se eller förstå att jag är en helt annan sort. Jag uppskattar stabilitet även om jag tvingats till en enorm flexibilitet av allt som hänt mig i livet.
Och just det här att han egentligen aldrig ser eller har sett mig som den människa jag är, med mina egenskaper och behov, trots att han har delat så mycket tid med mig och har sina två barn med mig, det har sårat mig djupt. Men också fått mig att ge upp om att vi någonsin ska nå fram till någon större gemensam förståelse för vad som hände och hur det drabbade mig. Jag har istället använt terapeuter till detta, har i stort sett pratat sönder två stycken vid det här laget 
Min andra man är också väldigt självupptagen visade det sig, och här får jag nog ta på mig rätt mycket ansvar eftersom jag “kisade” lite när vi träffades. Jag ville inte se hela bilden, jag var så utmattad och längtande (ungefär som jag är nu, men yngre och mer omogen) så jag fokuserade bara på hans bra sidor och hans stora entusiasm för att bli ihop med mig och bilda familj. Det var så otroligt skönt att träffa någon som bekräftade mig, som var jättesnäll mot barnen och som trots sin ålder (närmare 60) var beredd att skaffa ett barn till med mig, jag längtade mycket efter ett barn till. Men när han så småningom krisade rejält så blev det synligt hur dålig självkänsla han hade och hur mycket av det där trygga, stabila, entusiastiska som hade varit en slags fasad, även om den onekligen fungerat länge. Han var på många sätt ett stort barn med en knepig barndom, som aldrig gått i terapi utan bara kört på. Och han valde den enklaste och kanske mest manliga flyktvägen av dem alla, alkohol. Så småningom fick han också en rejäl psykos och hade en tid diagnosen mano-depressiv, men med ett frågetecken eftersom han var så pass gammal när den uppstod och inte följde alla symtom. Och nu, ett par år senare, verkar han faktiskt vara helt frisk. Han tar inte mediciner längre och har inga skov. Han lever ett tryggt liv med en ny, mycket stabil kvinna och vår son som är 11 är hos dem varannan vecka. Det visar sig alltså att det faktiskt till och med går att ha barn med en man som under en lång period missbrukar alkohol och sedan läggs in för psykisk sjukdom utan att det ger barnet stora men. För faderskärleken har alltid funnits där, och jag har tänkt att det är viktigare att inte beröva min son sin pappa än att “spela ut” mina kort och försöka få restriktioner i vårdnad osv. Min fd man däremot har varit väldigt hotfull mot mig när han mådde dåligt, hotat att anmäla mig till sociala myndigheterna osv. Jag har fått lov att sätta allt det där beteendet på hans sjukdomskonto för att kunna lägga det bakom mig. Han är fortfarande en lite för barnslig och “rädd” man för att jag ska kunna förvänta mig en äkta ursäkt. Han skäms nog för mycket och han väljer att se det som att jag stötte bort honom, han hade inget val, det var synd om honom osv. Vi har haft en genomgång med en terapeut efter sjukdomsperioden då jag talade ut om allt som han utsatt mig för med alkoholen mm, men då pratade vi egentligen inte om skilsmässan. Min känsla är att han någonstans vet att han betedde sig fel, men han är en person som har väldigt svårt att erkänna ens ett litet misstag, och detta är så stort att det blir omöjligt att tala om, kanske också att tänka på. Men däremot visar han ofta i praktisk handling att han tycker om mig och har respekt för mig, han hjälper mig med olika saker osv. Även när det gäller honom har jag nog faktiskt gett upp tanken på att han någonsin ska uttrycka äkta förståelse för mig, vi är på något sätt på helt olika plan.
Vet inte om det här var till någon hjälp för dig? Jag har länge längtat efter upprättelse, och även till stora delar fått den, men aldrig från den som svikit mig. Det går kanske inte? När jag träffade min andre man gav han mig viss upprättelse från den förste. Mina vänner, mina föräldrar och mina terapeuter har gett mig mycket upprättelse. Jag kan se och känna att det inte är något större fel på mig och att jag verkligen har fått lida mycket på grund av mina kärleksrelationer. Min största smärtpunkt har länge varit att det trots allt ÄR något fel på mig, genom att jag väljer helt fel män. Men det har verkligen inte varit möjligt att ana vad som skulle hända med någon av de tre jag har haft seriösa förhållanden med och jag har inte varit mer aningslös eller korkad än någon annan. Jag inser det nu efter all terapi och efter att ha sett hur mina vänners äktenskap har utvecklats över tiden. Vissa har mer tur än andra helt enkelt. Jag har haft väldigt mycket otur. Sen måste jag ändå ta ansvar för mig själv och mitt eget beteende, och det försöker jag göra. Men det finns ett stort mått av tur och otur som spelar in i kärlek, det har jag i alla fall kommit fram till. Och det är väl därför det är en så stor risktagning att våga älska.
9 gillningar
Oh ja! Tack så jättemycket för dina insiktsfulla beskrivningar av dig själv, dina x och hur du förhåller dig till allt. Trots dina besvärliga x och utan “full upprättelse”, känns det som du kommit till ro med dessa relationer i alla fall och idag tar dem för vad de är. Känns som att jag har fått “något att hålla mig i” genom ditt svar.
Jag berörs mycket av att du efter allt kämpande blir lämnad så vårdslöst. Du är värd så mycket mer med ditt stora hjärta. Livet är verkligen inte rättvist. 
2 gillningar
Nu har jag läst hela den här tråden.
På din fråga hur smällar man får i livet har jag inget svar. En del tycks helt enkelt få fler än andra…
Finns några käckta citat att man får inte mer än vad man kan bära eller man får dessa prövningar för Gud vet att man kan ta dem. Bullshit säger jag.
Ibland är det bara orimligt och finns ingen rättvisa.
Men vet du, jag läser mellan dina rader att du är stark och att du har en grund i positivt tänkande.
Känner igen mig i att ha själ som en 75 åring, funderar mycket på hur omgivningen uppfattar mig?
Känner igen mig i såmycket av dina tankar. Spot on att använda tvättstugan som plats för rekreation 
2 gillningar
Jag har använt mig av en självhjälpsmetod som förkortas ACT - acceptance and commitment therapy - och tycker att den känns helt rätt för mig. Den utlovar ingen quick fix och kräver inte att man ska tro på förenklade mantran. En sak som sägs inom ACT och som jag brukar tänka inom mig i mina många ledsna stunder är “det är lika mycket liv i en stund av llidande som i en stund av lycka”. Visst vill man helst ha lyckan, men livet är lika äkta, lika mycket liv, i en plågsam stund. På så sätt känns det iallafall inte som om man missar livet i en enda lång väntan på att det ska förändras och bli bättre.
4 gillningar
Tvättstugan funkar för mig med! 
Igår tillät jag mig att släppa fram all längtan jag fortfarande bär inom mig efter mannen som jag älskade och som lämnade mig för 2,5 år sedan. Jag har ägnat mycket tid åt andra känslor denna sommar; sorg, ensamhet, mina kroppsliga krämpor som gjort mig begränsad och fått mig att tänka på åldrandet. Försökt tänka på mig själv och mitt liv som helhet, inte på honom. Men igår natt behövde längtan komma fram. Jag lät känslan skölja över mig och den var som en varm, omslutande vind som fyllde mitt sargade hjärta och hela mitt värkande inre. Det gick att andas djupare, smärtan minskade, och jag snuddade vid den som jag var i kärleken, den som vaknade varje dag med en känsla av lycka inombords och den som kände sig hel. Det var som att längta efter någon som är borta men som kommer tillbaka, en vemodig men i grunden lycklig känsla. Jag var förstås rädd för bakslaget efteråt, hugget i magen, insikten om att vi aldrig mer kommer att ses eller vara nära. Men det kom inte denna gång, jag gled bara tillbaka i den vanliga sorgsna känslan som är mitt liv just nu. Det var ändå skönt att kroppen och själen en stund fick bada i det som sorgen och alll smärta bottnar i - en djup känsla av kärlek.
4 gillningar
Åh @Honungspaj så vackert du skriver…
Jag känner igen mig i det där, att ha vaknat lycklig med min sambo och mitt barn hos mig. Känslan av helhet.
Och den saknad och tomhet som finns nu istället.
Jag är så rädd för att aldrig bli hel, trygg eller glad någonsin igen. Att det här var mina ögonblick av lycka och att det är över nu, för mig.
Varm kram till dig!
3 gillningar
Otroligt fint skrivet av dig @Honungspaj
Jag kollar på filmerna vi hade, innan barn och de vi hade med barn. Ibland känns det som om det är vi igen, vi mot världen som det alltid var. När man var hel, lycklig och glad. När känslan av ett “vi” motade bort alla motgångar man hade i livet, så länge vi hade stöd och kärlek från varandra. När en kram eller en puss tog bort all sorg och smärta.
Efteråt, efteråt inser jag, att det är inte jag längre. Så är ingenting längre…
Kram till dig
3 gillningar
Åh, kram, det är så det precis är. Att ännu älska, men någon du käner väl som inte är kvar, men kanske någon som komma ska? underbara känsla. Jag hoppas ! och för dig åxå !
Jag försöker hitta ett nytt liv för mig själv, ett liv som ensamstående 50+. Jag vill ta ansvar för mitt liv fullt ut, oavsett vad andra har utsatt mig för. Jag har vissa begränsningar; fysiska, ekonomiska, bindning till barn - sånt som alla kämpar med i olika grad. Jag har också många goda förutsättningar, som att leva i ett välfärdsland, en grundtrygghet i mig själv och en god relation till barnen, med mera.
Det viktigaste och svåraste för mig att lösa är hur jag ska förhålla mig till min önskan om kärlek, sex och närhet och hur jag ska forma ett liv utan det om det är svårt att nå. Jag har provat att ha kravlöst sex efter att ha blivit lämnad, försökt “isolera” den delen eftersom den är enklast att hitta. Men det har inte gett mig så mycket. I början var det mest som ångestdämpare och som bekräftelse på min förmåga att attrahera någon överhuvudtaget, och det hjälpte under den värsta ångestfasen. Men nu när jag är lugnare i mig själv får jag inte ut så mycket. Det känns så otroligt långt från det fantastiska sex jag hade med mannen som lämnade mig. Jag får ut mer av att minnas stunderna med honom än ansträngningen för att få till de där lite taffliga fysiska stunderna med främmande män som aldrig heller ska blir mer än främlingar, det är ju vad som ligger i kravlösheten.
Och när det gäller att dejta lite mer seriöst så har jag inte heller lyckats träffa någon som det känns värt att gå vidare med. När han och jag träffades första gången kände jag att det var något speciellt, och sen växte det snabbt, för oss båda, men jag var den av oss som vågade/ville/hade förutsättningar för att bejaka det fullt ut. Jag kan absolut inse att det kan krävas en annan typ av möte nästa gång, ett mer försiktigt närmande. Men jag har alltid haft svårt för att bli kär, och det blir inte enklare med åldern. Så chanserna minskar.
Kvarstår alltså att leva ensam och skapa sitt liv efter det utan att helt ge upp möjligheten att träffa någon av en slump. Alternativt att faktiskt ge upp och komma ända fram i acceptansen av det. Eller att orka ha det lite meningslösa dejtandet som en lågintensiv aktivitet, för att chansen ska finnas. Men det är svårt, för det är trots allt ganska tidskrävande att skapa profiler, hålla bilder aktuella, skriva, boka in dejter, bli besviken, göra någon annan besviken, börja om osv osv. Jag tror jag ska försöka satsa på det första alternativet. Jag är redan mycket närmare acceptans av att aldrig mer få möta kärlek och inte heller få ha bra sex igen att jag nästan kan stänga dörren, men jag ska försöka hålla en liten glipa öppen för slumpen. Däremot tror jag inte att jag orkar plottra bort min energi på dejtande. Jag skulle göra det om jag var man, för det finns så många fler vettiga kvinnor än män i singelvärlden. (Min fd man som också är singel nu håller med mig om detta, ha ha).
Jag ska försöka skapa en vilsam och äkta tillvaro för mig själv utan pusselbiten kärlek/sex. Ett liv som är livet, inte “i väntan på att livet ska börja igen”. I mitt fall handlar det om att hitta en balans mellan det hurtfriskt förljugna “jag njuuuter av livet” och det närmast depressiva “allt är kört och jag ska bara överleva för mina barns skull”. Jag har svårt för det förstnämnda, men lite för lätt att hamna i det sistnämda. Så jag behöver öva mig i att hitta den där skärningen mellan mina begränsningar och mina förutsättningar. Hur tänker ni andra 50+ om det här?
2 gillningar
Du är så otroligt bra på att verbalisera saker @Honungspaj. Det är fantastiskt att få ta del av.
Jag känner igen mig i varenda ord hur du skriver kring önskan om kärlek. Nu är ju inte jag närmare 50 utan snarare 40 men känner ändå att resonemanget och tankarna går på precis samma sätt.
Även jag har testat att dejta, något som blev mer seriöst men vi var tyvärr inte i fas med varandra och även något försök till det kravlösa sexet men som du säger så funkar liksom inte. Även jag har kommit till det där “avstängda” modet där man liksom inte orkar ge/försöka/hålla dörren öppen för det kostar också.
Nä du - jag förstår till fullo vad du menar och vill bara säga att även jag är precis där du är…skriver under på varenda ord. Men visst är det sorgligt om vi släpper tanken att man ska leva i en tvåsamhet igen…
2 gillningar
Jag landade i det där med att allt är kört och jag överlever för barnens skull. Att träffa en ny man finns inte på kartan. Jag ryser av motvilja bara av tanken. Min dröm är väl snarare att hitta ett liv som lycklig singel, men det är en önskedröm som jag aldrig tror blir sann.
Min man lämnade mig för drygt två och ett halvt år sedan. Jag har kommut över honom och mitt tidigare liv men jag håller fortfarande på att anpassa mig till min nya livssituation. Jag är glad igen men kommer att må ännu bättre längre fram tror jag.
Sedan skilsmässan har jag haft två fem-månaders-relationer. Båda med män jag kände sedan tidigare. De var bra för mig och gjorde mig lugnare. Jag var aldrig kär, bara lite förälskad. Nu har jag riktat in mig på den lyckliga slumpen. Om det dyker upp en passande man kommer jag att slå klorna i honom men just nu orkar jag inte dejta eftersom det tar så mycket energi. Jag kanske gör ett nytt försök i höst igen.
Visst saknar jag sex och närhet ibland men jag är väldigt rädd om min nyvunna frihet och självständighet. Jag betraktar mig som “bara” 53 och gör precis bara det jag vill. Så länge det känns bra så är jag singel. Jag försöker leva i nuet och inte måla upp några dystra framtidsscenarion. Om jag träffar nån är det kul. Om inte så är det helt ok det också. Men man måste vara öppen och våga ta chanserna som dyker upp!
8 gillningar
Tack @Mamma79. Skönt att vi är flera som kan bolla detta svåra, för det är svårt att skapa sig en tillvaro själv och inte kunna förlita sig på tvåsamhet. Men jag hoppas för din skull att du snubblar över någon eller får mer kraft i höst till att orka dejta och leta lite mer. Åldern spelar roll tycker jag. 50 känns lite väl ungt att ge upp också, men 40 innebär ju ännu fler år att fylla ensam. Så se det som en paus tycker jag och ge det en ny chans lite senare.
För mig är det svårt också för att jag faktiskt har träffat en så stor ny kärlek i vuxen ålder, jag var 46. Det känns svårt att tro att det ska hända igen. Men jag ska försöka ha den där lilla glipan av hopp kvar ett tag till, utan att behöva agera på den.
1 gillning
Förstod inte helt hur du tänker @Leaf, tänker du att alla män är som din fd man och därför svekfulla? Eller ryser du för att du inte vill vara med någon annan än honom? Själv har jag ju kunnat älska tre gånger i vuxenlivet, alla tre rätt olika personligheter, så jag vet ju att det går att komma nära och få något tillbaka. Men det var så hemskt att förlora kärleken den här senaste gången att jag inte tror jag klarar att utsätta mig för den risken igen. Och jag vill heller inte bara ha “sällskap”, något ljummet. Män tar för mycket plats för att det ska vara värt det. Jag har nog tidigare haft en naiv tro på att ett äkta möte ska vara möjligt, men nu känner jag mig mer krass.
Sen tycker jag inte man måste sträva efter att vara lycklig singel, lika lite som många är lyckliga i sina äktenskap. Det kanske räcker med att finna lite frid, att inte ätas upp inifrån och att inte slitas ut fullständigt. Att kunna se lite av den skönhet som finns i världen och bara få existera i den utan att ständigt prestera, innan man ska lämna den. Svårt nog ibland. Det är nog vad jag ska försöka ge mig själv i framtiden, lite mer utrymme för reflektion, meditation och frid. Lite mindre av att grubbla och sörja. Om det går.
5 gillningar