Jag ville lämna. Eller vill lämna. Jag vet inte, fast jag vet. Mestadels av dagarna känns det rätt att ha flyttat ut. Jag har starka skäl. Samtidigt kommer dagarna då jag gråter för att han inte håller kvar i mig. För att han inte tycks värdera mig. Han är så bitter på mig som ställt till det. Rört till det och tvingar oss pussla kring våra tre barn. I två månader har vi bott på skilda håll. Upplägget var inte helt uttalat och är väl fortfarande inte. Jag har försökt lösa allt i relationen, men tröttnat. Tröttnat på att vara den enda som anstränger sig och som vågar erkänna mina egna brister. Den enda som säger förlåt. Den enda som bekräftar min partners känslor. Men i hans ögon är det jag och ingen annan som är problemet.
Idag kom han för att hämta barnen. Jag blev så ledsen av hans suckar. Han vet inte att jag tänkte på honom hela kvällen igår, han var ute med sina vänner. Jag saknade honom och hoppades nästan på att han skulle skicka något sms på fyllan. Skriva hur han saknade mig. Jag tänkte på honom och allt vi gjort ihop. När vi träffades för snart 15 år sedan och var så där galet passionerade. Han var så vacker. Så perfekt.
Nu ser han på mig med något slags förakt, mina tårar och sorg över att det blivit såhär bryr han sig inte om. ”Det är ju vad du ville, skyll dig själv” tycker jag hans blick säger.
Är så in i själen ensam, varför är han så kall? Vi har tre barn tillsammans. Jag har slagit knut på mig själv för att han ska må bra, för att vara en duktig fru och mamma. Jag vet att jag är älskvärd, rolig, begåvad och smart. Jag vet att jag är värd kärlek, men varför vill han inte ens försöka se sin del i allt?!
Kan tillägga att det finns en överkonsumtion av alkohol från hans sida, och däri ligger mitt största krav. Sök hjälp. Vet hur missbrukspersonligheter fungerar kring förnekelse etc. Men ändå. Jag är ju hans fru! Han fick ju mig, jag gav honom tre barn!
Hur länge ska det göra såhär ont, ni som har erfarenhet? Hur länge ska jag vackla? Är min upplevelse av saknad konstruerad eller saknar jag verkligen honom? Är det mitt ego som gör mig ledsen, att smärtan kommer för att han uppenbarligen inte tycks älska mig tillräckligt? Trots att jag själv intalar mig att han ”borde”?
Förlåt för rörigt inlägg. Känner känslor jag aldrig känt tidigare i livet. Detta vacklande. Ena dagen är allt glasklart. Andra dagen går jag sönder pga sorg och vill bara bli tröstad av Honom.
Skönt att skriva av sig.
1 gillning
Har ni testat parterapi? Det kan vara skönt att höra någon utomstående sätta ord på ens egna känslor och kanske kan hen vara en sorts tolk mellan er.
Det är klart du vill känna dig älskad och sedd.
Det är inte konstigt eller egoistiskt. Det är svårt att ge upp något som varit en så stor del av ens liv.
Det kan vara skönt att prata med en psykolog också. Ett slags bollplank.
Ja, vi har gått i parterapi. För att jag ”krävde” det. Men för att det ska fungera måste ju båda inse att man behöver förändras. Det blev några sessioner och sedan föll det för att han inte ansåg att vi hade råd längre. Det var när vi närmade oss hans dryckesvanor och han blev erbjuden att gå på ett par samtal ensam hos terapeuten. Där tog det stopp. Står i kö till kommunens familjerådgivning nu men lär väl vara en ganska lång tids väntan.
Jag lämnade min dåvarande man för 4 år sen och känner igen mycket om hur du beskriver din man. Mitt X hade också alkoholproblem som han inte erkände, eller han kunde gå så långt som att säga att det ju var ett problem att jag tyckte det var ett problem. Vi gick en gång i parterapi, men när terapeuten ville prata mer om X:ets alkoholproblem så ville inte X:et gå dit längre eftersom han inte tyckte det gav något. Det var betydligt fler problem i vårt förhållande och eftersom jag inte såg någon möjlighet till förändring (efter att ha påtalat problemen väldigt tydligt i flera år) så drev jag igenom skilsmässan. Nu har jag inte pratat med honom sedan han flyttade och bodelningen gick igenom, men jag hör på omvägar att han är bitter och tycker allt är mitt fel och att jag svek honom. Det var också ett genomgående tema i vårt förhållande. När det blev fel mellan oss så var det alltid mitt fel och jag var den som bad om ursäkt till slut för att få ett slut på konflikten. Han bad mig uppriktigt om ursäkt 2 gånger på 28 år.
Det var ett tufft första år efter skilsmässan, men jag har inte ångrat mig en dag att jag tog steget. Jag slipper våndas över hans alkoholmissbruk och allt det medförde och hans generellt dåliga humör som spillde över på resten av familjen.
Jag tror att nollkontakten har gjort att jag kunnat läka fortare och jag mår idag jättebra och har skapat ett liv som jag är nöjd med.
Men processen du är inne i är tuff, det är jobbigt att lämna någon som inte vill oavsett hur goda skäl en har. Hoppas du har bra stöd omkring dig och gå gärna och prata med någon mer neutral part där du kan berätta fritt utan att behöva tänka på vad du säger.
2 gillningar
Oj, jag känner igen mig så väl i hur du beskriver ert äktenskap. Exakt på pricken så som jag upplever vårt. Tack för fina rader. Behövde läsa dem just idag.
3 gillningar