Hej du som läser detta!
Mitt liv är förjävligt just nu. Ibland. När jag spenderar tid med mina två barn (1 och 3 år) är allt fantastiskt. Jag känner mig lugn, trygg, glad och harmoniskt. Så länge jag är ensam med dem. När mamman är med är allt, precis allt, en molande smärta. Feberfrossa. Den har smugit sig på allt eftersom vår relation utvecklats. Allt gick fort. Barn, flytt, hus…
Men bara graviditeten är över så lugnar det ner sig. Bara amningen avslutas så lugnar det sig. Bara vi flyttar in i nya huset så lugnar det sig. Bara hon får börja arbeta igen och inte känna sig så isolerad. Så lugnar det sig. Men lugnet kommer aldrig. Och till det bär hon inget ansvar. Inget ansvar alls. Allt kändes så himla konstigt. Vad gör jag för fel? Har jag inte riktigt funnit min roll som pappa? Eller roll i ett vuxet förhållande? Alltid en olustig känsla i kroppen. Rösten på väg att skära sig för absolut ingenting. Varför?
Det var inte förrän härom veckan som verkligheten small till. Bokstavligen när hon skallade mig i ansiktet. Då jag bad henne, som så många gånger förr, att inte prata framför våra barn om vår relation. Varpå jag blir kallad “jävla psykopat” för jag stormar ut ur huset. Varpå hon ifrågasätter hur jag kan lämna henne där så hon behöver hämta vår dotter på förskolan samtidigt som hon behöver ta med vår son. Hur jag kan göra så? Mot henne.
Sen dess har bitarna börjat fall på plats. Kanske var det inte normalt att hon lät mig ligga gråtandes utanför hennes dörr då jag lajkat en bild på Instagram tidigt i vår relation. Eller tvingats hålla för öronen då det inte respekteras att jag vill inte prata just nu. Jag vill inte. Jag vill inte. Men inget respekteras. Någonsin.
Hon säger nu att hon är rädd. Hon säger att vi ska bara vara vänliga. Hon säger att jag inte tänker klart. Hon säger att vi borde hitta på något kul.
Jag måste lämna. Men det är så svårt då jag ser barnen. De ser inte vad jag ser. De är så små. Jag vill bara att de ska må bra. Men jag kan FAN inte ha det förjävligt längre.
Jag blir så berörd av att höra din situation. Har aldrig utsatts själv men har haft vänner som gjort det. Det lilla jag jag kan bidra med i detta är att jag verkligen tycker du ska prata med någon (helst psykolog) om inte, hitta någon i din bekantskap som du har förtroende för och utgå från detta. Se till att din partner inte vet om alls.
Ring socialjour om råd. Likväl som en utsatt kvinna så borde du som man kunna få samma hjälp till stöttning med dina barn (skyddat boende etc)
Dokumentera allt du utsatts för och fortsätt att dokumentera. Läs igenom och stärk dig själv i hur viktigt det är för dig att ta dig ur denna relation för att kunna må bra igen , för detta är inte något någon människa förtjänar att genomlida ens för en sekund.
Kanske är dessa någon sorts hjälp till att du en dag klarar att säga ”nu är det nog” men det är fullt förståeligt att inget sånt här görs över en natt. Du kommer som sagt behöva stöd runt dig. Det är jättebra att du uttryckt dig här, ett steg i processen att börja prata om det till utomstående.
Kom ihåg att du gör inget fel, det du beskriver är omänskligt och oacceptabelt att leva i och acceptera i en relation. Psykisk och fysisk misshandel är aldrig befogat.
Hej! Uppenbarligen så vantrivs du så som ni har det nu. Fullt rimligt! Jag skulle ändå vilja uppmana till lite eftertänksamhet. Prova familjerådgivning! Jag vet ju väldigt lite om hur ni har det, men vågar mig ändå på att vara lite tuff: det är inte en fungerande strategi att storma ut ur huset när det uppstår problem. Inte heller att hålla för öronen. Å andra sidan så behöver ni ju ju komma överens om när ni ska prata om saker och ting. Varken du eller hon kan bestämma det själv.
Kommunikationen mellan er verkar ju inte alls funka, och oavsett hur det går med äktenskapet så kommer ni behöva kommunicera kring barnen, så att få hjälp med kommunikation är ett måste!
Förhoppningsvis är du ingen psykopat och hon ingen fullständig narcissist.
Hej, vilken skit! Rubriken gjorde mig alert, då du undrar hur man lämnar en narcissist. Jag har gått igenom detta för några år sedan. Lås mina inlägg och se om du känner igen dig. Jag hjälper dig gärna med inspel isåfall.