Min man och jag har levt ihop i 20 år, som gifta i 8, vi har två barn som är 13 och 15. Vi kommer båda från en krånglig uppväxt och jag har väl aldrig riktigt tagit hand om mitt eget mående. Det ledde till att jag har klagat mycket på honom, liksom försökt ändra på honom, vilket är konstigt då jag anser att han är perfekt och fantastisk på alla sätt… han har haft ett stort behov av sex och mycket närhet, något som jag inte kunnat besvara. Det hände något med mig när barnen kom, det låste sig och jag klarade knappt av att han tog i mig eller ens ligga nära i soffan. Detta har gjort att hans känslor såklart sakta men säkert mattats av, under 15 års tid. Sen ca 2 år har han ett jobb och kollegor han älskar, och nu har jag märkt att han har vänt, han har stängt mug ute, är inte lika intresserad längre osv. I somras blev det lite panik från min sida, förstod inte vad som hände och vi kunde inte kommunicera alls, blev mycket bråk. Jag älskar honom så mycket att det gör ont, och har pressat honom mycket senare månaderna på hur han känner. Han har fram tills nu sagt att det är ok. Vi har hittat tillbaka till sex igen även om det är väldigt nytt, men bra. Sen kom bomben. I söndags hade vi ett långt prat som ledde fram till att han nog inte har några känslor kvar för mig. Jag förstår det, såsom jag behandlat honom under så lång tid och det gör mig så fruktansvärt ledsen. Jag vill göra allt för att hitta tillbaka, han vill försöka men är det försent!!! Jag går hos kurator och nu ska vi på parterapi. Vi har bestämt att vi ska prova allt, och att vi ska ge det tid. Men just är det bara fullständig panik och ångest i hela kroppen!! Har någon några tips på hur jag kan hitta ett “normalläge” som ändå går att leva i under tiden? Hur fan kunde jag låta det här hända.
Förstår dig… Liknande sits här. Inte sen barndomen men mått dåligt o inte tagit tag i det. Efter barnen än mer o sista barnet 2018 va droppen typ… Men insåg inte mina problem själv. Vi har aldrig kommunicerat bra. Och ja sen gick det åt helvete! En hemsk höst o vid nyår separerade vi på riktigt… Jag fick panik. Insåg allt som varit o ville ta hjälp. Tagit hjälp för mig själv. Men X ville inte gå i parterapi eller försöka allt tyvärr 
Nu efteråt har vi kommunicerat så bra… Men har liksom tappat honom 
Haft sån panik o ”kvävt” honom med att höra av mig varje dag i 2 månader… Vi har fortsatt ses en del men ja han pratar ena stunden om o hitta tillbaka sen i andra stunden om att det aldrig kommer hända… Hur som vet jag att vi behöver utrymmet nu o hitta oss själva men är så tungt för jag är rädd han aldrig kommer vilja vara med mig igen Har släppt taget nu äntligen men hoppet o rädslan finns ju… Nu när jag slutat höra av mig hör han av sig, inte mycket men lite o konstaterar typ att jag inte hört av mig, småpratar osv. Vill ändå tro vi har något och att han inser det. Han har själv sagt fler ggr att det finns känslor men han orkar inte känna eller försöka… Gör så ont!!! Vi har små barn osv. Fan! Din verkar i alla fall vilja försöka, hoppas det går vägen för er! Så ledsen att min bara gav upp… Utan en chans att försöka… Men vill som sagt tro att han tycker det är skönt nu ett tag men sen inser vad som är det viktiga att kämpa för 
Men jag vet fan inte…
Jag lever på hoppet om att det kan leda till en nystart, vi kommer nog inte kunna hitta “tillbaka” men det kanske kan bli något nytt. Det svåraste är som du säger att man lätt kväver den andre, jag vill ha svar nu som inte kan ge och då får jag panik och pressar ännu mer…Det är så svårt att bara låta det vara, men jag vet att det är vår enda chans, att få tid att tänka och andas. Jag är glad att han vill försöka, men det kommer bli svårt.
Exakt o jag har tyvärr gjort det för länge… Ville ha svar. Krävde svar. För han ville ha paus. Men jag kunde inte leva med det. Han kysste mig kramade mig men kunde inte svara på ngt sen osv. Ett spel som förstörde mig totalt. Ist har han ”ledsnat” tyvärr nu då fast han hör ändå av sig men… Inte som innan. Samtidigt tror jag det kvittar. Vi kommer inte hitta tillbaka o vi måste bryta helt men som du säger - kanske kan hitta ngt nytt. Och det har han själv sagt senast för 1,5v sen… Och flera ggr innan det. Men jag vet inte… Måste bara vänta o se men det är så tungt!
Ja usch vad jobbigt det är. Min man tycker det är jobbigt att ta i mig, krama mig osv, det blir för mycket press. Det gör att jag känner mig ännu mer ensam och övergiven. Vet inte hur jag ska klara det här, allt är så nytt nu, bara två dagar har gått. Kanske lägger sug den värsta paniken, men hur lång tid kan det ta?
Förstår… Önskr jag fick göra om o göra rätt… Vi hade redan flyttat isär innan men för o va särbo o jobba på oss. Men en månad senare ville han ha paus/göra slut. Gått dryga 2 mån nu…
@NinBre
Tyvärr, men han är INTE perfekt. Inte alls perfekt. Du är i panikläge och gärna vill fixa så att allt kan bli bra igen. MEN allt kan inte var ditt fel från 15år tillbaka. Det är nodvändligt att ni båda tar era ansvar i detta och det är bra att ni båda vill försöker.
Vad gjorde han för att hjälpa dig att för tillbaka din sex lust efter gravititet? Hjälpte han tillräcklig när barnen var små? Han kan har väl varit en kanonbra man och pappa, vad veta jag? Detta är bara frågor och funderingar du kan reflektera över som kan ändå får dig att sätta saker o ting i perspektiv.
Lycka till!
Nej, såklart har han sin del i det här också, vilket han säger själv. Men han har försökt så mycket och jag har bara sagt nej, kan såren som det skapat läkas? Jag kan bara vänta, och hoppas.
Jag kan säga att efter 10 år med avvisande (olika sexlust jag hade högre och hon lägre, sex ca varannan månad) så älskade jag fortfarande henne men jag hade noll självförtroende i slutet.
Den jag älskar ville knappt ta i mig och det gjorde ont.
Ja det är ju så han har haft det och det förstår jag nu, jag kan verkligen se på det med hans ögon, det har jag inte gjort tidigare. Jag vill bara få en andra chans, att få visa honom all den kärlek han förtjänar, och börja liksom från början. Men jag är så rädd för att det ska vara försent. Kan han få tillbaka känslorna för mig???
Jag är precis där du är nu… bomben har precis hänt, han vill försöka " men hur hittar man nått som är borta" . Vill inte kramas ect , rädd att ge mej falska förhoppningar. … hela jag äts upp av ångest
Det har tagit år att komma dit ni är, det löser ni inte på en natt. Ni är båda engagerade och kärleken verkar fortfarande stark mellan er så fortsätt att gå på parterapin och gör det bästa ni kan för er själva, med varandra, för varandra.
Finns inget magiskt att säga eller göra för att lösa det, försök bara inte att falla tillbaka i gamla vanor som gjorde att ni gled isär.
Ja det är så fruktansvärt jobbigt. Jag går hos en jättebra kurator som har hjälpt mig mycket. Jag överlever på en gnutta hopp just nu.
Jag är ju villig att göra allt och jag har också “vaknat” och förstår nu allt på ett sätt jag inte gjort tidigare. Men rädslan är så stor att det är försent. Han verkar likgiltig och tycker inte att det är så jobbigt. Men han vill ändå försöka.
Maila gärna mej om du vill 
Såå nyfiken hur det har gått?? 