Tips på hur man kommunicerar med någon som svarar på kritik såhär: (Dvs om någon säger till dig att du var otrevlig så svarar du):
Det var jag inte
Om jag var otrevlig så var det i så fall extremt lite och dessutom är jag VÄLDIGT sällan otrevlig
Du överdriver
Ingen annan än du skulle tycka att det där är otrevligt
Du säger att jag var otrevlig men DU brukar minsann aldrig städa och det tycker jag är mycket värre än om jag möjligtvis kanske var extremt lite otrevlig nu
Dvs någon som aldrig förstår att de gör fel, säger att man överdriver och börjar prata om något helt annat fel den andra gör som är mycket värre. Sjukt frustrerande att vara med någon som aldrig kan be om ursäkt.
Det hade varit så lätt att säga ”jag menade inte att låta otrevlig om jag gjorde det, jag kanske är lite stressad”. Eller något liknande. Otrevligheten har då berott på något som inte jag varit inblandad i, personen har varit sur på jobbet/barnen eller något annat och tar ut det på mig.
”Nu handlade inte det här om mig eller vad jag har gjort, utan om att DU sa något otrevligt till mig.
Om jag var otrevlig i förrgår kan vi prata om det sedan, men nu pratar vi först om vad DU gjorde.”
/Caro, överlevare från äktenskap med en man med narcissistiska drag
Jag skulle nog nästan vilja veta vad det är du hoppas uppnå av kommunikationen för att svara på frågan. När du vill tala om för din partner att du tyckte han eller hon var otrevlig, vart vill du komma? Vill du ha en ursäkt? En förklaring? Vill du att ni ska prata om hur ni kan undvika att det ska hända igen? Vill du prata om vilka känslor det väckte hos dig att du upplevde personen som otrevlig?
Att bara säga åt någon att den var otrevlig är väl egentligen inte kommunikation det heller i någon större utsträckning. Det är kritik. Vilket inte nödvändigtvis är fel i alla lägen, men jag tänker att för att kritik ska vara konstruktiv behöver den fylla ett syfte bortom kritiken i sig.
Tack. Har försökt med den taktiken men då är vi tillbaka till ”men jag gjorde ju inget fel. Det var ju DU som började gnälla på mig trots att jag inte gjorde något”
Ja, det där var mer ett exempel. Det gäller i alla situationer när partnern gör något taskigt.
Målet är väl i exemplet att partnern i fortsättningen inte ska ta ut sin stress på familjen i form av otrevligheter utan istället säga ”jag behöver vara ifred en stund, det var jobbigt på jobbet idag” eller ”jag är lite trött” eller ”kan du hjälpa mig med ….”.
Och be om hjälp/förståelse istället för att den andra ska tankeläsa orsaken till otrevligheterna.
.
Mtp ditt svar till mig i din andra tråd så verkar du varken orka, våga eller ha råd att skilja dig förrän om ett antal år vilket ju med automatik placerar dig i ett dåligt läge när det gäller att “ställa krav”… och iom att din man tydligen aldrig kan be om ursäkt så är nog problemet lite komplicerat.
Antingen tycker han inte att han riskerar något han värderar speciellt högt i sin relation med dig genom sitt beteende, eller så är det fråga om mer djupgående problem inom honom som berör hans förmåga att hantera känslor av skuld/skam. Kanske tom. en kombination
Är det läge för FR kanske?
Du kan googla “skuldkompassen” och läsa på lite när det gäller en persons problem/förmåga att hantera mänsklighetens svåraste känslor, dvs skuld och skam.
Okej. Ja jag får lov att säga att jag nog lätt hamnat på defensiven om en partner helt plötsligt sa åt mig att “Nu var du otrevlig/taskig” och jag inte hade avsett att vara otrevlig eller taskig, och inte höll med om att jag varit det. Jag hade INTE tyckt att det var lätt eller ens kanske särskilt bra att bara pudla och be om ursäkt för något jag inte själv tyckte jag gjort. Jag skulle nog inte säga att jag tycker att det är superb kommunikation att helt enkelt bara be om ursäkt för allt man anklagas för även om man inte håller med om anklagelsen.
Om man själv håller med om att man var otrevlig är det en annan sak, då bör man givetvis be om ursäkt och helst utan att behöva bli ombedd om det också. Men att vara otrevlig/taskig är ju förutom i extremfall lite av en tolkningsfråga snarare än ett faktum.
Så om det är så du försöker inleda kommunikation så tycker jag ändå det finns rätt stort utrymme för förbättring där. Sen kanske han är helt omöjlig ändå och det inte spelar någon roll hur du lägger upp det och formulerar dig.
Men som svar så tycker jag att du bör lägga upp det så att du fokuserar på vad du tycker utgör problemet, förklarar varför du tycker det är ett problem och ger förslag på hur du tycker han borde ha betett sig istället. Gärna från så mycket “jag” budskap som möjligt dvs inte “vad otrevlig du är…” utan “när du uttrycker dig såhär och såhär så känner jag att bla bla och därför skulle det kännas mycket bättre om du kunde formulera dig såhär istället nästa gång”
