Hur komma över otrohet?

Jag lever i något slags vakuum just nu. Lite kortfattat om min situation. Min livskamrat har varit otrogen mot mig och i samma veva fick han för sig att han ville skiljas. Sen har vi sakta men säkert påbörjat parterapi och olika försök att hitta tillbaka. Han erkände aldrig otroheten utan jag avslöjade honom. Han undviker gärna ämnet och hatar att jag ältar. Han vill gärna skjuta över ansvaret på att vi har haft en konfliktfylld relation sedan tidigare och därav behövde bekräftelse :face_with_monocle::face_with_monocle:. Och jag vet varken ut eller in. Att stanna gör ont, att gå gör ont. Rädslan för att det ska hända igen. Jag kan verkligen inte se hur en otrohet ska leda till en bättre relation och ett uppvaknande?

Hur har ni andra kommit över sådant här? Blir det verkligen bättre? Vad har ni andra för tips? Svårast är ju även att lämna det liv man har runt om med hus och barn. Hela ens tillvaro rivs upp om man väljer att gå då jag älskar vårt liv, fast älskar jag honom fortfarande efter det här? Jag kan samtidigt inte lita på honom och stör mig enormt på honom ibland. Känner mig miserabel och oattraktiv som just nu bara kan växla mellan extremt ilska och sorg. Vad har ni andra för Feel Good tips på hur man kan bygga upp sig själv igen? Solskenshistorier?? Ge mig hopp!

2 gillningar

Jag känner verkligen med dig :cry:

Jag är inte rätt person att svara, för min situation ser inte ut som din.

MEN min tanke är denna:
Att lämna någon man älskar gör obeskrivligt ont och är omvittnat tuff och lång väg.
Att försöka komma över ett oförlåtligt svek och leva med den personen igen gör obeskrivligt ont och är en omvittnat tuff och lång väg.

Skillnaden för mig är dock att vid ett uppbrott har man själv tagit kontroll över situationen och kan ändå, trots allt, känna sig rätt så säker att det tillslut finns en bättre och ljusare framtid.
Men att stanna i ett svek innebär ändå att det alltid, någonstans i bakhuvudet, kommer att vara svårt (om inte omöjligt) att helt lita på sin partner igen. Och det kommer att vara svårt (om inte omöjligt) att helt se på honom med samma ögon igen.

Och om jag måste välja smärta, så väljer jag den smärta som troligast kommer att leda till en ljusare framtid för mig.

Flera andra användare på detta forum har skrivit att de valt att separera och bygga upp sig själva igen, utan att för den skull helt stänga dörren.

Skulle det kunna vara ett alternativ för dig, tror du?
Hur skulle det kännas om ni faktiskt separerade ett tag där du använder tiden till att få ett andningshål och kan samla ihop dig och dina tankar i lugn och ro? Och han får använda den tiden till att bli en bättre människa och bevisa för dig att han är värd att satsas på igen.

3 gillningar

Oj oj @Skarven

Så du avslöjade han och han vill att du ska ta på offerkoftan för han har inte gjort nått fel, ho ho… Vilken skithög och ynkrygg till karl du har, smärtsamt som fan för dig med denna skithög.

Jag tror dåligt om han i en framtida relation, du bör nog frigöra dig från han, återfall kan säkert ske från hans sida.

2 gillningar

Ja jag har också funderat på det. Det är så mycket mer skit som hänt i vår relation som jag behöver ta ställning till hur jag ska hantera, men otroheten kom som en atombomb som trasade sönder allt.

Jag har själv påbörjat terapi och försöker att inte
Tänka på det så mycket. Jag vill liksom hitta tillbaka till mig själv.

1 gillning

Min man var otrogen. Jag kom på honom. Det fanns inga känslor för apan eller planer på att lämna mig. Efter att jag hade avslöjat honom valde han dock en annn väg än din man. Han tog ansvar för sina handlingar. La sig platt och sa att han gör vad som helst för att rädda oss. Jag ja ställt krav och han har gjort allt. Ett av kraven var terapi och vi går tillsammans.

Din man försöker lägga ansvaret på dig och det är fel! Hjr dålig relationen än är så är det aldrig partnerns ansvar att npgkn väljer att vara otrogen! Det är 100% eget ansvar och det måste han ta!!

Värt äktenskap (20 år ihop!) har alltid känts bra. Vi älskar varandra, har alltid gjort. Men något gick åt skogen. Han fick en ålderskris och en mildare depression eller psykisk ohälsa. Han kunde inte hantera det för han skulle vara macho och ta hand om familjen. Sen dök det upp ett fanskap som visste vilka knappar hon skulle trycka på.
På vägen hade vi gått in i en slentrian och börjat glida ifrån varandra, ta varandra för givet.
DEN delen får jag också ta ansvar för, vi var två om att börja ta varandra för givet! Men otroheten får han ta själv!

Det har gått ungefär 6 månader nu sedan jag avslöjade honom. Senast igår låg jag i fosterställning och grät. Mådde så dåligt att jag önskade att jag själv varit otrogen så att han kunnat få känna på ordentligt hur jag lider nu. Samtidigt så kämpar vi för att rädda oss. Jag tänker låta det ta tid. Göra mitt bästa för att läka. Men det är inget som kan stressas fram!

Ni måste prata! Ta tid för varandra och prata!
Beklagar verkligen att du har hamnat bland oss som lider helvetets kval. Jag hoppas att ditt hjärta läker och att du väljer att fatta beslutet att stanna utifrån dig själv och inte för det liv ni lever eller barnens skull

8 gillningar

Min Partner hade också någon fix idé om att han mådde ”psykiskt” dåligt. Jag tror det är ett svepskäl att ta till och att man nog mår väldigt dåligt av att leva dubbelliv med alla lögner osv, speciellt också om ens partner börjar misstänka något. Då vill man nog gärna ha något att skylla på. Som tex psykisk ohälsa, för mycket på jobbet, avsaknad av bekräftelse, det är ditt ditt fel osv. Jag har bara behövt renovera osv och vår relation har ju varit sååå dålig ändå och bla, bla, bla.

Om man lägger ansvaret utanför sig själv blir det ju lättare och mindre dåligt samvete att behöva möta, allt för att man ska klara av att göra dessa sorters onda handlingar. Man rättfärdigar! Inte helt ovanligt. Jag menar alla som har psykisk ohälsa är ju inte otrogna? Så problemet är något annat och ligger oftast hos personerna själva. Oftast i vilka tankar och attityder vi har. Om man inte ändrar dessa finns det ju stor risk att man återfaller i samma mönster och beteenden eftersom tankar styr våra beteenden. Saker och ting händer inte bara utan startar med en tanke.

5 gillningar

Håller med totalt @Skarven

1 gillning

Jag tror att du har helt rätt. Klokt inlägg.

2 gillningar

Jag fick ju det här kastat i ansiktet också. Hon träffade någon annan, knullade bredvid utan att visa ens en uns av skam eller ånger.

Jag trodde läääänge att det här kan vi lösa! Och kan i svaga ögonblick tro det även idag.

Dom där svaga ögonblicken blir mer och mer sällan. Jag tror inte på att hon kommer ändra sig. Hon har gjort såhär förrut. Och hon gör likadant nu. Jag ser det.

Väljer man att vara otrogen så är man svag. Man är inte tillräckligt stark för att stå upp för hur det är egentligen. Utan man använder en annan person som nån dålig väg ut.

Är det en sån person man vill ha vid sin sida?

Nej det vill man inte. Så släpp skithögen och hitta någon som vet vad lojalitet, empati och ärlighet är!

11 gillningar

Bra @SleePy

Ser att du förstått till fullo hennes handlingar, DU kommer starkare ur denna skit

Till dig :sparkling_heart::sparkling_heart::sparkling_heart:

1 gillning

@nuggen

Förstått hennes handlingar ja! Men att man krossat målsnöret… nej!

Jag är jävligt försiktig med att ta ut nåt i förskott…

2 gillningar

Lider med dig. Han får ta ansvar för sin otrohet, inte lasta över det på dig. Jättebra du går i terapi. Jag förlät mitt barns pappa när han var otrogen, vilket han aldrig erkände. Men med klamydia och gonorre som följd så fanns det inga tveksamheter. Detta var på glada 80 talet. Men otroheten gnagde i mig hela tiden, jag kunde inte släppa den. Vi separera efter 21 år men av andra anledningar. Det jag vill få fram är att det är tufft att förlåta, glömma nej.
Lycka till med vad du än kommer fram till.
Kram❤

4 gillningar

Hej skarven förstår vad du går Igenom!!
Med facit i hand så önskar jag att jag hade lämnat efter makens otrohet,jag kom också på makens otrohet som du.Alla dessa lögner som man blev matad med gör inte att man litar på den personen idag tyvärr.20år gifta och nu verkligen i nöd och lust mest nöd.Jag har ingen tillit till maken utan lever med klump i magen att man kan bli utbytt närsom helst.Jag kan säga att vårat äktenskap är inte alls som innan otroheten.Vi är som två vänner under samma tak , funderar starkt på att skilja mig jag har offrat 9år på att tro att allt löser sig med kärlek men det gör det inte.det är inte äkta kärlek när någon är otrogen i den stunden har hen valt den andra personen.Det gör ont att bli sviken av den man älskar. jag blev bara vald tillbaks för att vi har barn tillsammans. Det är oerhört grymt att neka sin partner närhet och kärlek och ljuga att man älskar hen,det är bättre att gå vidare och hitta någon som är ärlig och kan ge kärlek.

6 gillningar

Fast det här var ingen fixide. I min mans fall var det en depression som spökade ihop med ångest över livet. Hur saker och ting utvecklades från det är en annan femma och det är något som vi får bearbeta.

Vi har spenderat timmar med att prata, själva och i terapi. Så som han har bettet sig från den dagen som jag avslöjade honom har jag ingen anledning att inte misstro det han säger.

Alla situationer är olika. Vi hanterar kriser på olika sätt det finns inget rätt eller fel. Väljer man att lämna efter en otrohet så är det rätt. Väljer man att stanna och reparera förhållandet så är det rätt. Jag har lärt mig att inte döma andra för deras val. Så länge man gör det man känner i sitt hjärta är rätt så är det rätt beslut.

3 gillningar

Jag märker ofta att jag hamnar i sorg för att jag är den enda med känslorna kvar och att maken vill inte ha mig med någonstans utan är totalt distanserad från mig totalt avstånd på alla plan.Jag behöver nog börja i terapi att hantera ett hel dött äktenskap jag är så sorgsen över detta .Jag älskar honom fortfarande han har många fina sidor. Jag fick aldrig veta varför han var otrogen , han var den som brukade säga vi har det så bra.

1 gillning

Hej stark
Jag skulle vilja bolla med dig kring min situation som lät väldigt likt din kring otrohet. Du hade bra tankar som jag delar och känner att jag behöver stöd i min resa? Är det något du kan tänka dig?

Jag berättar gärna mer

1 gillning

Om du vill bolla lite kan du skriva ett meddelande till mig. Jag hjälper gärna där jag kan.

1 gillning

Jag känner igen mig så mycket. Jag kom på min kille efter 20 år ihop och två barn att han varit otrogen. Vi har haft en historia när vi var unga av otrohet men som jag själv mograt med åren och ser inte som något jag kan göra mot den jag lever med.
Tilliten eftet alla år pch ett omoget ungt förhållande har gjort att vi inte pratar kommunicerar på ett djupt plan.
Jag har konnit på honom innan att vara otrogen och vi separerade 2015-2016 efter andra barnet. Jag va så arg och ledsen och sviken. Jag började min resa med psykolog ACA möten och möta mig själv. Jag tyckte jag va påväg men sedan blir vi tillsammans igen 2020. I mars april ko. Jag över hans telefon och visade sig att han haft kontakt med några tjejer. En framförallt som han träffade under att vi inte var tillsammans. Hon var minst 10 år yngre. Och jag såg hela detas konversation under 2020 när vi valt att bli tillsammans igen. Jag minns att jag darrade i fingrarna när jag läste och en varm känsla i heöa kroppen av avsky arg och ledsen. Jag sa inget till honom utan märkte att jag tog distans var passiv aggresiv och va kall. Jag va inte förmögen att möta honom för att jag visste att jag bara skulle gråta vara arg och påhoppande och vilja veta. Så jag lät de vara. Jag fortsatte att vara destruktiv att vara dektektiven och kolla meddelande från honom till mig för synka de med när han va ute och hade sagt att han skulle möta upp vänner.
Jag fick mycket svart på vitt och jag kände ett sånt hat. Sedan kom sommaren och vi umgicks på landet med våra barn och helt plötsigt var det som att inget hänt. I samtal med min svägerska och min kille en kväll med några glas vid i kroppen gjorde jag slut. Jag sa att jag vet om vad han gjort och att han va otrogen och bla bla bla. Han svarade aldrig på mina frågor men att han eventuellt hade lyft andra tjejer.
Jag hade från och med att jag tog reda på detta varot i process att lämna. Men när jag gjorde det var tomma ord för dagen efter var de som vanligt igen. Rädslan osäkerheten och skuld och skam har vad händer nu cirkulerade i mitt huvud.

Han förstod att jag läst han mess och ändrade såklart lösenord. Sedna dess vet jag inget mer.
Och där är vi nu. Jag går på ACA för mitt medberoende och jobbar på med mitt inre men ensamheten i detta är extrem. Jag vill prata av mig men inte med vänner då det redan varit med och alla och alla ogillar honom.
Han har sagt när vi varit på parterapi att han vill vara en familj och att han har känslor. Men han uttrycker inte det som han uttryckt till den/de tjejerna som han messt med.

Jag känner mig så ensam och önskar någon vill stötta känna igen elller bolla med mig.

Vad vill jag? Vill jag leva såhär?

Jag har skickat ett PM till dig. Bollar gärna lite med dig om du vill. Men jag förvarnar, jag är rak på sak och lindar inte in något och tassar runt på tå.

Nej du vill inte leva så här.

Ska man överväga att fortsätta efter en otrohet så får man börja om. Inga hemligheter, inga nya lösenord, ni måste välja varandra igen och kämpa för det.
Det är ånger, total ärlighet, allt ska upp på bordet, inget smygande osv osv.
Man kan inte komma vidare om man bara låtsas som inget hänt.

Du är värd bättre.

3 gillningar