Har skrivit en hel del här, mår så dåligt. Hur klarar ni det, ni som blivit lämnade efter många år och som fortfarande älskar er partner. Det gör så ont.
Jag lider jag av gad och ocd och allt det här ger mig sån ångest. Och exet väntar på utredning av add/adhd. Sen jag fick en autoummun sjukdom för 10 år sedan så har jag blivit bitter och nere och kanske inte så rolig, men alltid älskat min partner. Förstår att han haft svårt med mitt kontrollbehov, svartsjuka.
Men han har svårt att svara riktigt när man pratar med honom. Vilket ger mer funderingar. Så vi har båda haft våra problem.
Vi har haft mer tjafs och problem de senaste åren, tonåring diagnos add, lätt autism
Tonåring ramla fick illa fraktur, deprimerad och fått ångest, kommer inte iväg till skolan.
Renovering
Jag som varit rädd för corona iom min sjukdom.
Hund som antagligen blev dödad av räv
Jag kanske ska operera livmoder, cystor med högre värden som ska kollas, rädd att det är något farligt.
Vi har lovat att inte dejta tills vi har egna boenden, inte lätt för mig att får tag på lägenhet. Tjänar inte så bra - massa ångest om ekonomin.
Nu tycker han att det tar för lång tid, så han har börjat dejta en tjej och är väldigt otrevlig mot mig.
Vet att det bästa vore att bara flytta snarast, men är så svårt. Tänker bara på allt som varit bra. Gör så ont, det bara maler i huvudet. Tar aldrig slut. Anklagar mig att det är mitt fel med allt kontrollbehov.
Du ska inte anklaga dig själv.
Det har inte fungerat i ert förhållande.
Du får börja tänka om. Tänk tvärtom - vad var det inte som var så bra med honom förutom hans utredningar? Nu har han skaffat en ny partner.
Jag tänkte också som du gjorde. Det blev värre och kom aldrig ur de tankarna.
Började leta efter de negativa som inte var bra. ” jag var inte den rätte för honom osv… klippte av kontakten men undantag om papper /barnet. Började må lite bättre , tog hand om mig själv , fick ett lugn o grät mycket tills det slutade… det hjälpte. Det är hans förlust som lämnade dig. Inte du…
Nu säger han att jag alltid bestämt över honom, att han egentligen är snäll och kärleksfull men det har försvunnit pga mitt sätt mm.
Mår så dåligt, att det är mitt fel att det blivit så här. Skulle ni tycka att det vore roligt att ha en partner som ofta vill ut och festa, skaffa massa nya fb vänner som de skriver gulligt till-kvinnor.
Att du aldrig är välkommen med, att de hellre gör saker med kompisar men inte med er-ensamma.
Stämmer det som han säger, du bestämmer mycket??
Självklart skulle jag inte godkänna att han ofta går ut o skriver gulliga saker. Annan sak om man skojar om nåt som en kompis gör.
Beter sig han så skit i honom. Han nervärderar dig o psykar dig att du ska må dåligt.
Jag har bestämt mycket, tycker han har svårt att komma till skott. Så jag har nog kört över honom utan att tänka på det, tror att det har mycket att göra med min gad, ocd tyvärr.
Det är inga gamla kompisar, utan helt nya som han träffat när han festat.
Tror det blivit mycket missförstånd i våran dialog.
Är det för mycket begärt att inte dejta så länge vi bor ihop, även om vi inte är ett par. Borde man inte kunna ha den respekten efter 24 år tillsammans?
Mår också fruktansvärt dåligt och jag har inget att ta på varför det tog slut, allt har varit bra och jag vill ju att det ska vara vi, gör ont att det inte blir så, är livrädd för ensamheten pallar inte det.
Va din ute och dejtade? Hur länge bodde ni tillsammans utan att vara ett par?
Det gör så otroligt ont, älskar honom så mycket.
Älskade du fortfarande din?
Va du likadan som mig, ältar och ältar vad man kunde gjort annorlunda. Skuldsätter sig själv hela tiden. Jag bara gråter och gråter.
Han är elak och säger att han gör vad fan han vill, vill han dejta under tiden så gör han det. Det ska jag skita i, jag har inget med honom att göra längre. Tror även han har medelålderskris. Hur länge gjorde det ont för dig innan det blev bättre.
Ältat bra länge , han ville även att vi skulle bearbeta tillsammans o reda ut vissa saker men det blev aldrig så. Han hade smugit o bearbetat det ett bra tag!
Några av mina vänner säger det är inte likt honom att göra på det här sättet. Annorlunda till sättet. Tog hänsyn osv innan allt hände o hade en dold sida o döljt i alla år……
Bor ni lgh? Står ni båda på lgh?
Droppen var i dec - jag gick ju en svacka igen då men i januari släppte jag allt. Började må bättre o bättre för var dag. Det kommer du att göra när du bor själv o få landa , gråta ut allt vad du har , du träffar vänner ibland, du har jobbet….
Jag är ledsen men jag måste fråga ”när ska du vakna upp till verklighet?” När ska du sluta vara handlingsförlamad? Jag är inte det först att rådda ”sluta blunda för sanningen”.
Jag förstå om du är här mest för att skriva av dig men om du verkligen vill börja mår bra så måste du flytta från den här mannen. Förberedda huset inför försäljning. Fortsätta med de professionella hjälp som du har haft och fokusera på dig själv. Mannen har gått vidare med sitt liv.
Vi äger hus ihop och det är svårt att få tag på lägenhet för min del till rätt pris. Gick ner i tid på arbetet när jag fick autoimmun sjukdom och blev deprimerad, tror inte min kropp klarar att jobba mer timmar.
Han påpekar att vi bara har huset och barna gemensamt. Resten ska jag skita i, vill han dejta så gör han det. Trodde aldrig att han skulle bli så elak och kall.
Trodde vi kunde stötta varandra när vi haft problem och diagnoser. Men det har blivit precis tvärtom. Hur slutar man älska dom, känns som jag aldrig kommer att komma över honom. Han är den ende jag varit tillsammans med.
Hon flyttar om 2 veckor, så då kommer väll nästa smäll. Hur fixar man detta? Vill kunnige ha nån annan, vi har det bra tillsammans dessutom, så förstår inte vad som hänt
Lider med dig, det gör så ont känns som man går sönder. Har ditt ex träffat någon annan? Mitt åker till sin nya väldigt ofta.
Ibland tror jag att det är huset och familjelivet, den tryggheten som jag kommer sakna mest. Att det är det som gör ondast, det är klart det gör jätteont att hon får den värmen och närheten som jag saknat så länge och som varit mitt, vårt i så många år.
Tror du det blir bättre för dig när ni inte bor under samma tak?
Vet inte om hon har det faktiskt, känns jobbigare nu när flytt närmar sej, vem vet kanske känns lättare då? Eller så blir saknaden enorm, när flyttar ni isär?
