Hur känns det för er där ert ex träffar sin nya trots att hen inte flyttat ut än?

Yep.
Det är en helt korrekt beskrivning och full förståelig

Det är ett elände när känsl8rna inte är i fas ned verkligheten. När personen är hemma, man sitter i soffan och ser på tv tillsammans kan man få illusionen att allt är som vanligt.

Hjärnan bedrar en., man är likt.förbannat övergiven och ensam i tvåsamheten. Enda trösten är väl möjligen att ens x inte är hos sin nya och man slipper grubbla över.vad de har flr sig.

Jag förstår det känns jobbigt men inget som jag tycker.man kan kräva.

3 gillningar

Exakt så känner jag. När vi väl bor isär och jag inte ser det så kommer det kännas mycket lättare.

Hur länge kommer det att dröja? Inom överskådlig tid?

Ja absolut. Han letar lgh för fullt och har nog en på gång.

Han är m a o på väg bort.

Nu är jag inte uppdaterad på er historia, jag antar att han är den som lämnar och du och dina känslor är inte riktigt i fas med det?

Det är nu ett antal år sedan mitt ex var otrogen och jag från en sekund till en annan förstod att jag mist honom. Det har varit den mest traumatiska upplevelse jag upplevt i mitt liv och då har det inte varit kantat av guld och röda rosor. Dessutom är jag inte alltför ung heller så jag har hunnit uppleva en del.

Jag har varken drivits av svartsjuka eller hämndkänslor, har väldigt lite av den varan i min personlighet. Min upplevelse är istället att en otrohet och en stor livsomställning som en separation är påverkar en i så hög grad att det inte är lätt att bete sig logiskt och rationellt och tänka att den som gjort en mest illa har en massa rättigheter och att man inte ska ta illa vid sig av bristande empati från den man kanske levt med i flera år.

I mitt fall förstod jag att jag inte kunde/skulle hindra mitt ex, han hade ju känslomässigt lämnat mig lång tid innan otroheten uppdagades så i det släppte jag honom fri så fort han erkände otroheten. Det jag inte kunde förstå var att han ansåg sig ha rättigheter att smita från allt som krävdes i jobb kring skilsmässa, hushåll och barn. Och sedan förklara det med att jag bara ville hämnas och hindra honom från att träffa sin nya partner.

Det är skillnad på vad man kan ha rätt att göra och empati. En empatisk person som vill lämna ett förhållande har förståelse för att man inte frågar sin partner om man kan tillbringa en hotellnatt med sin älskarinna, vilket mitt ex gjorde någon vecka efter att jag fått reda på att hela mitt liv slagits omkull. Självklart hade han rätt att tillbringa natten med älskarinnan, det hade han väl även under vårt äktenskap? Jag hade ju aldrig ägt honom även om vi var gifta. Däremot kan ju våra handlingar såra varandra. Det är därför de flesta av oss utrustats med empati och samvete.

Så jag har full förståelse för TS känslor. Men hoppas att hon ändå klarar att släppa sitt ex fri men att han tar sin del i det praktiska i vardagen och kring skilsmässan.

5 gillningar

Jag kan ändå anse att det är skillnad på att bo skilt medan man ännu är gift och att träffa andra medan man ännu är gift.
Iaf för mig är det en ”nivåskillnad” på dessa saker.

Om det är du som varit otrogen och vill skiljas, för vill man inte då ändå visa respekt för det som varit? Eller är man ändå tvungen att tvåla in det på den andra att nu är vårt liv över. Det är väl ändå båda parter medvetna om att man när beslutet kommer inte längre är gifta.
Vart är det så bråttom att man inte hinner vänta de veckor/månader som det tar att bli skild?
Man lämnar ändå någon som man en gång valt att gifta sig med. Någon man älskar och ämnat dela livet med.

Elle att hitta annat boende. Få är det väl ändå som lever lång tid ihop efter att beslutet gått igenom?
Eller det beror väl på vad man avser med lång.
Och en bodelning har man gjort så någon äger väl bostaden. Då behöver man kanske säga att du kan stanna så länge det behövs eller göra klart att efter att bostaden är min så behöver du flytta.

Man kan ställa många krav på en annan vuxen. Men avslutar man en relation kanske inte riktigt alla krav är lämpliga. Men att inte träffa någon annan medan man ännu bor ihop kan jag nog anse vara ett ytterst rimligt krav.

2 gillningar

Att smita ifrån ansvar för skilsmässa, barn och hushållsarbete är inte ok.

i vårt fall var det så att jag avskydde; ja, hatade min fru. Hon fick mig att må fysiskt illa.

Jag älskade att hon verkade vara den enda som ville ha mig, jag trodde jag skulle få henne att växa, istället lade hon nästan allt ansvar på mig och det hon skulle ansvara för klarade hon inte av.

Jag funderade på att rymma, skjuta mig eller oss alla tre och vid vissa tillfällen satt jag med bössan laddad och osäkrad, pipan i munnen och fingret på avtryckaren.

En gång i samband med en personalresa var jag på väg upp till ett stup för att se om jag kunde flyga utan vingar.

Ja, jag var otrogen men den förbindelsen var bruten när jag beslöt mig för att skiljas. Då kastade sig en gift kollega om min hals och dum som jag vara tackade jag och tog emot.

Nu blev det inget men jag hade inte dåligt samvete mot min hustru för den relationen hade jag varir klar med sedan länge

Vi hade varit på rådgivning i omgångar, jag ville skiljas, hon ville försöka och jag kände plikt och ansvar mot henne och de löften jag gett fast jag hade brutit dem när jag började avsky henne. Till sist gick det inte längre och sista gången vi var hos familjerådgivaren - på mitt initiativ för jag ville hon skulle ha någon som kunde stötta henne - och jag sa jag ville skiljas ville hon försöka fottsätta men då satte jag ner foten.

Jag skulle inte haft dåligt samvete om jag eftet det hade sovit över hos någon fjälla. Jag var klar, färdig, finito och hade mer eller mindre lidit i 15 år men stannat p g a plikt och ansvarskänsla.

De enda känslor jag hade var tröstlöshet och leda.

Vi var överens om separationen. Han har dock kommit längre i bearbetningsprocessen än jag. Alla hanterar ju saker/känslor olika. Även om inte känslorna finna kvar så blir det ju ändå en form av kris. Vi har ju levt ihop i 15 år och har 2 barn tillsammans.

Han tar absolut ansvar för barn, hem mm så inget konstigt där. Han smiter inte från någon form av ansvar. :blush:Det är jag som måste jobba med mina känslor, jag bokat tid till psykolog för att prata av mig. Och detta forumet är också till stor hjälp.

1 gillning

Vem tog initiativet till skilsmässan?

Är det honom eller vanan du saknar mest?

Är det en fungerande relation som tar slut så tar det tid. T o m kan det vara så att den som var mest drivande sörjer mest för att den inte mäktade med.

Man kan älska någon mycket men man är inte kompatibla så man bör inte leva ihop eller så växer man ifrån varandra.

Mönster och vanor kan vara svåra att bryta o ibland är det minnena man älskar.

Man får väl konstatera att du varit olycklig, lite för länge i ditt förhållande.
Ingen skall ju må som du gjort.

Det gick för länge och för långt så det finns inget kvar av respekten.
Men lite behöver jag ändå fråga för att förstå, om du varit i 15år, vad hade veckorna tills att ni bodde skilt/var skilda spelar för roll?
Förstår jag dig rätt så är det inte under de veckorna som du mår så dåligt som du beskriver.

Men oavsett, gjort är gjort och kan inte göras ogjort, men som jag får känslan av också i andra trådar så är du ännu inte riktigt du med att det blev som det blev.

hoppas att du får ordning på relationen du har nu. Tycler mig läsa in att den inte är helt smärtfri den heller.
Vad lärde du dig under de 15åren? Kan du ta med något av det till det du har nu? Kanske har du verktyg att använda så att det skulle gå åt rtt håll/åt ett annat håll som blir rätt?
Sköt om dig

Alltså det går ju att förstå hur du tänkte och kände, men samtidigt tänker jag att det olyckliga beslutet att vara kvar så länge att du bara hade avsky och hat kvar för din fru och därmed inte brydde dig om hur hon påverkades eller mådde någonstans ändå var ditt eget?

Men visst är det en god varning till dem som på ett överdrivet sätt menar att man måste stanna och kämpa, försöka osv. Det är ju dit den vägen leder, till att man bara känner avsky och förakt för partnern man uthärdat längre än man borde och därmed inte längre bryr sig om att behandla personen humant till sist.

För det första visste jag inte hur länge det skulle ta.

För det andra låt mig för argumentationens skull säga att jag under betänketiden träffade en ledig dam som jag var intresserad av och skulle vilja lära känna lite närmare, skulle jag då säga: jo jag vill gärna gå på bio/ café med dig men jag får inte för mitt blivande x?

Nej, det var under de veckorna jag både kände en lättnad men också en besvikelse att jag inte orkat med och att jag inte skött det snyggare. Jag ville lämna det gamla bakom mig så fort det bara gick och hade bestämt mig för att vänta i minst 6 månader efter att skilsmässan gått igenom innan jag träffade någon ny men så vart det inte. Men det var då jag började känna att jag levde igen.

Mina principer och ideal är att håla det jag lovar, slutföra det jag påbörjat, inte vaea otrogen vare sig mot sin egen eller med andras partner och inte dejta kollegor så jag är moraliskt bankrutt.

Det andra är att det enda jag någonsin verkligen ville med livet var att hitta någon att älska och bli älskad av på ett sätt som båda behöver med trygghet, trohet, tillit, ömsesidig omsorg och respekt. dela tankar, vardag och nöjen men det sket sig.

Skulle jag få möjlighet att göra annorlunda skulle jag göra det men nu får jag leva med och acceptera att det är som det är.

Nej, den är långt ifrån smärtfri. Ibland undrar jag vart jag är på hennes prioriteringslista.Hon vill dock att jag ska prioritera henne.

Tja, lita på magkänslan, ha en tydlig kommunikation, avsluta en relation först innan jag inleder nästa men allt detta visste jag eg redan, jag tillämpade det dessvärre inte.

Tack detsamma.

Jag försökte flera gånger tala med henne om skilsmässa. Jag visste hon mådde dåligt med och hon klagade till släkt och vänner men sa inget till mig men hon ville av sociala och ekonomiska orsaker stanna.

Jag fick henne att säga upp sin lägenhet i en stad med hård bostadsmarknad, lämna sin familj och sitt sociala sammanhang för att bo på en liten ort i en acfolkningsbygd. Hon sökte inget jobb och var delvis arbetsoförmögen och ville jag skulle sköta hus, jobba heltid och ta hand om henne och ploxka upp skräp efter henne.

När jag bytte jobb och vi kom till en större stad ändrades förutsättningarna. Hon fick sjukersättning på deltid och fick sysselsättning och fann ett socialt sammanhang.

Det var så jag kände vilket jag föraktade och såg ner på mig själv för. Jag blev i hennes närhet någon jag inte vill vara. Det kan räcka med ett sms för att den känslan ska komma tillbaka.

Detta gjorde mitt ex-ex. Hans nya flyttade in i min säng, min fläckiga bäddmadrass tom (jag bodde i gästrummet tills jag fick tillträde till mitt radhus) med förevändningen att hon inte hade någonstans att bo. Nejdå, hon ägde bara ett hus tillsammans med sin man (som också blev bedragen) och ”kunde inte” bo där under skilsmässan. Och vi hade barnen och hunden så ex-exet hade svårt tillfälligt flytta någon annanstans. Och kunde inte tänka sig att inte leva ihop med henne.

Det var illa.

Jag kan tänka mig en situation då det möjligen kan vara ett godtagbart skäl och det är om det handlar om misshandel så det föreligger fara för liv och lem och personen har blivit så isolerad att den inte har någon annanstans att ta vägen men då ska det om möjligt vara skilda rum.

Så var det absolut inte! Och hon hade både föräldrar och bror i närheten där hon kunde ha bott isåfall. Men jag antar att de inte var överförtjusta över att hon lämnade sitt äktenskap för en upptagen 15 år äldre fyrabarnsfar. Får dock ge dem lite credit för att de håller ihop fortfarande 11 år senare.

…trodde jag inte heller.
Då är det extremt dålig och okänslig stil.