Jag mår fruktansvärt dåligt över att mitt ex och hans nya träffas så ofta de kan trots att vi inte ens flyttat i sär än. Känner en sån ångest varje gång jag vet att de ska träffas och nu precis undrade exet om det var ok att han gick och såg film hos henne ikväll. Jag vill då bara skrika NEJ det får du inte, men vad skulle det göra för nytta?
Usch, vad hänsynslöst av honom att bete sig så… verkar inte finnas mycket till empatisk förmåga där inte 
2 gillningar
Förstår du blir förkrossad, skulle jag också ha blivit. Men så här utifrån framstår ditt x som en pojkspoling som måste fråga sin mamma om lov. Tycker han ska göra klart med dig (inkluderar flytt) innan han, åtminstone öppet börjar hänga med henne! Respektlöst beteende tycker jag!
1 gillning
Måste ni verkligen bo ihop på sådana villkor? Kan han inte bara flytta in till henne tillsvidare i så fall?
3 gillningar
Tack jag vet hur den känslan känns!
Då det kommer storyn på instagram som bevis på deras resor och träffar. Trots att vi bodde ihop, var gifta och trots att inte ens barnen visste att det var skilsmässa pågång.
Man var så arg, oj himmel vilken ilska jag kunde känna!
Att önska att respekt skulle visas hjälpte föga. Så jag använde ilskan till att ta mig vidare.
Men nog är det tufft ännu.
5 gillningar
Ja ibland blir det kanske lättare att ta sig vidare om man känner ilska. Jag känner en blandning av ilska, sorg och nedstämdhet. Har en konstant oroskänsla i magen.
Exet har dock lovat och även hans nya att de inte ska lägga ut något på sociala medier. Iaf inte så länge vi bor i hop.
1 gillning
Juridiskt kan man kanske inte kräva det, men normal anständighet kräver det.
Och du kan väl lägga ner någon jävla gång med dina ständiga antydningar om att mina åsikter inte skulle vara jämställda. Skulle tyckt exakt samma oavsett kön på personerna.
3 gillningar
Fast på vilket sätt är det respektfullt att bo kvar med någon man bedragit och åka gång på gång till sin älskarinna trots att den bedragna parten ber en att låta bli tills man flyttat isär?
Och givetvis avser du kränka mig, och det du sysslar med är lika givet allt annat än god ton. Det har tydligt förklarats för dig flera gånger av både mig och andra att dina antydningar uppfattas som anstötliga och otrevliga, och du fortsätter lugnt med berått mod, så du vet ju exakt vad du håller på med och hur det upplevs och uppfattas.
1 gillning
Jag har tappat intresset för att bemöta några mer inlägg från en person som saknar allt vad god ton i en diskussion heter. Och ja, det har allt med dig som person att göra och hur du för dig och beter dig mot andra. Inte heller framstår det som att diskussion är något du söker, så du lär inte sakna mina svar.
Det är en intrikat fråga.
Att besluta sig för separation, ändå bo ihop och ena parten träffar en ny.
Det är svårt för den som blir lämnad om känslorna för den andre finns kvar. Om man hoppas på att den andra ska ändra sig.
Vanlig anständighet bjuder väl att inte lägga sig i vad någon annan gör? Det är vuxna, myndiga människor. Vi äger väl inte varandra och har vi inte lovat varandra något och relationen är bruten men p g a olika omständigheter tvingas leva ihop kan jag inte se att jag har någon som helst rätt eller anledning att kräva av mitt x att den inte ska få träffa o till o m sova över hos sin nya.
För vems skull? En har ju valt att lämna. Ska jag tvinga någon som inte vill vara med mig mer än vad som krävs av praktiska orsaker?
Är det ett självändamål att jag “tvingar” mitt x att vara med mig när jag vet att hon vill och i tankarna är någon helt annanstans?
Eller är det ett sätt att “hämnas”, att hindra sitt x från att träffa sin nya? Det är ofta svårt för den som blir lämnad för den är inte riktigt med på tåget medan den som lämnar är färdig med att bearbeta sina känslor.
Nu kan det vara så att det är den som lämnar som kan ha svårt. Kärleken kan vara stark men av någon anledning fungerar inte förhållandet och så gör en slut och den andra går vidare tillen ny.
Att dela bostad innebär inte att dela känslor eller att man äger rätten att kräva av den andra att inte träffa någon ny.
Nu beror det naturligtvis vad som hänt, har en gått bakom ryggen på den andra, varit otrogen och så fortsätter att träffa den nya så klart det känns bittert men vi varken äger eller kan ställa krav på vad vuxna, myndiga människor väljer att göra. Dock säger mina val mer om mug än dem som påverkas av dem.
2 gillningar
Jag förstår att de som skriver här inne har olika erfarenheter gällande separation och jag är glad och tacksam för svar och åsikter. De hjälper mig att se saken ur olika vinklar, hantera det och gå vidare. Och det är ju det som är tanken 
1 gillning
Jag tycker att anständighet överlag reglerar det juridiken inte styr. Såklart har man ingen juridisk rätt att varken sparka ut exet ur bostaden eller bestämma vad den ska göra med sin tid medan den bor kvar där.
Men jag tycker du har helt fel i ditt resonemang kring att de inte lovat varandra något. Det är väl precis tvärtom ett grovt löftesbrott som ligger mitt i ekvationen? Om det gemensamma boendet ingåtts med det ömsesidigt ingångna löftet att man INTE ska träffa andra, så har ju de regler på vilka man valde att leva tillsammans brutits. Ska man bo kvar tillsammans behöver ju förhållningsreglerna för hur det ska se ut godkännas av båda parter, annars är det väl mer lämpligt att inte bo ihop om man inte kan enas om det? Att helt enkelt totalt köra över motparten i att rätt vad det är komma på helt egna regler för hur livet tillsammans ska se ut utan att motparten först haft en realistisk chans att ta sig ur situationen är inte ett anständigt eller värdigt beteende anser jag.
Sen givetvis är en annan möjlighet att TS själv ser till att flytta ut direkt. Men eftersom det är han som orsakat situationen och redan brutit ett löfte så tycker jag det vore mer anständigt om han bet i det sura äpplet i form av dubbla boendekostnader istället för att tvinga TS till det genom sitt beteende. Han kanske dessutom som sagt har möjlighet att flytta in hos sin nya partner, temporärt om inte annat.
Och visst, TS kanske har ett mammutskelett angående sitt eget beteende i relationen i garderoben. Men för att han ska ha grönt ljus att ta sig till lite vad som helst för att ta sig levande ur hennes klor så tycks det som att hennes fel borde ha varit så stora att det skulle vara han som ville ta sig ifrån henne, och inte vara nöjd med att fortsätta bo ihop.
Sen vet ju inte jag om det i själva verket är TS som kräver att han ska bo kvar fast han själv bara vill fly, i så fall skulle saken komma i annat ljus såklart.
1 gillning
Löftesbrottet har skett i samband med otroheten/ separationen.
Från den dag då jag meddelade mitt x att jag ville skiljas och vi skickat in handlingarna ansåg jag mig vara befriad frän alla löften jag gett.
Sedan delade vi bostad under tiden hon letade eget boende för hon hade ingenstans att ta vägen men jag kan inte se att hon skulle ha rätt att bestämma vart jag skulle gå, vad jag skulle göra och med vem eller hur länge jag skulle vara borta.
I o m separationen var bostaden det enda gemensamma vi hade, i övrigt hade var och en av oss rätt att leva parallela liv.
Jag kan inte se att en f d partner ska styra över sitt x, vart den ska gå, göra, träffa. Beror naturlugtvis på vad de kommit överens om men då ska det vara en ömsesidig överenskommelse och inte ett ensidigt krav.
2 gillningar
Jag tycker det är helt orimligt att kräva att få bo ihop med någon vars önskemål kring detta gemensamma liv man vägrar respektera. I synnerhet om det är någon man redan gjort ordentligt illa, men det vore oanständigt ändå. Ska man leva ihop så bör man visa varandra respekt och hänsyn, annars borde man inte leva ihop.
Ta ett annat scenario. Säg att jag är grovt allergisk mot pälsdjur och får kraftiga astmatiska reaktioner av sådana. Därför är det superviktigt för mig att inga pälsdjur vistas i min bostad. Jag och min partner pratar om det innan vi flyttar ihop, han lovar att han har noll intresse av att skaffa pälsdjur och att han aldrig kommer släppa in något sådant i vår gemensamma bostad. En dag kommer jag hem och då har han köpt två hundar, tre katter och åtta marsvin som nu bor i bostaden och har hårat ner allt. Han menar att han visst kom på att han gillar djur ändå och att som löftet nu är brutet är det mitt eget problem om jag vill bo kvar under de villkor som nu är där, eller om jag vill göra någon egen dyr lösning för alternativt boende, jag kan ju trots allt inte bestämma vad han ska göra och nu kände han för lite pälsdjur i bostaden. Detta är säkerligen lagligt. Men vore det anständigt?
1 gillning
Det förutsätter att det finns ett gemensamt liv.
Skaffar man en gemensam bostad med syfte att leva tillsammans som par gäller vissa förutsättningar…
Ändras relationen ändras förutsättningarna för det gemensamma boendet.
Eftersom allergin inte ändras så är det inte ok, inte heller att låta sin nya partner flytta in iden gemensamma bostaden.
Men är paret separerade och bor under samma tak av praktiska/ ekonimiska orsaker ska det vara en ömsesidig överenskomnelse om vad som ska gälla för att kunna ställa krav på sin f d partner.
De har inte längre ett gemensamt liv, de har en gemensam bostad där hänsyn måste tas så båda kan bo kvar till dess det går att lösa på annat sätt men de har i övrigt inga förpliktelser mot varandra eftersom de är sepaterade.
Vill jag sedan tvinga någon att vara tillsammans med mig fast den inte vill är det inget jag skulle kalla anständigt lika lite som det är att gå bakom ryggen på någon och vara otrogen.
Men är man separerade är det paralella liv som gäler även om man delar bostad.
Fast man är ju inte separerade och lever ju visst ett gemensamt liv om man lever i samma bostad. Det är ju det som är poängen. Om man separerar och slutar leva ett gemensamt liv får man göra som man vill. Men så är ju inte fallet så länge man bor ihop.
För att kunna tala om att man lever ihop enligt en ömsesidig överenskommelse så måste ju en ömsesidig överenskommelse nås. I det här fallet föreligger ju INTE en ömsesidig överenskommelse. Och kan man inte nå en ömsesidig överenskommelse så bör man inte leva ihop, och då tycker jag det är den som är skyldig till att bryta tidigare överenskommelse som i första hand ska ta konsekvenserna av det.
1 gillning
Men, hur ställer du dig då.
Enligt lagens mening är du gift tills pappren gått igenom. Inte är du skild bara för att du lämnat in pappren.
Om den ena anser sig vara skild då när pappren är inlämnade och den andra när belslut kommer.
Borde man då inte ”leva” lite enligt vissa principer som båda kan se som okej så länge?
Svar nej.
Att ha en gemensam bostad betyder inte att man har ett gemensamt liv. Många delar bostad utan att vara ett par.
Nej. jag får inte göra hur jag vill i den gemensamma bostaden men utanför den gemensamma bostaden får jag leva vilket liv jag vill.
Frågan är varför man väljer att dela bostad efter separationen men är relationen över för en part som eg vill flytta eller att den andra flyttar ut men det inte går av olika anledningar kan inte en part kräva att den andra inte ska träffa/ sova över hos andra.
Så jag kan dela bostad utan attjag har rätt att lägga.mig i vad den andra gör utanför det gemensamma hemmet även om vi en gång varit ett par om vi inte längre är det. Eller är det av hämndlystnad jag ska tvinga mitt x att inte vara med sin nya? Om mitt x inte vill vara med mig, varför ska jag.tvinga den till det?
1 gillning
Tror inte att det handlar om hämndlystnad, utan att man känner sig övergiven och lämnad igen varje gång exet åker till den nya, vilket jag tycker är ganska begripligt. Det är ju det som är problemet med den gemensamma bostaden, att det visst blir ett gemensamt liv och att man därför ser och vet när ens ex åker till den nya. Hade man haft separata boenden hade man inte behövt se och uppleva det.
2 gillningar
Betyder det att mitt x skulle ha väntat med att leta annat boende till dess skilsmässan var klar?
Av förståeliga skäl ville hon lämna den gemensamma bostaden så snart som möjligt.
Låt oss säga att skilsmässan gått igenom men mitt x inte hittat annat boende, ska jag fortfarande ta hänsyn till henne fast jag vill gå vidare och träffa andra? Eller ska jag köra ut henne på gatan?
Är det anständigt och principiellt riktigt att ställa krav på en vuxen, myndig människa som inte längre vill leva i en relation med mig utan som avslutat den? Ska jag.tjurhålla en sådan person som vill gå vidare?
1 gillning