Hem | Så här skiljer du dig | Skriv bodelningsavtal | Juridik | Sök advokat | Träffa psykolog | Artiklar

Hur känns det för er där ert ex träffar sin nya trots att hen inte flyttat ut än?

Jag mår fruktansvärt dåligt över att mitt ex och hans nya träffas så ofta de kan trots att vi inte ens flyttat i sär än. Känner en sån ångest varje gång jag vet att de ska träffas och nu precis undrade exet om det var ok att han gick och såg film hos henne ikväll. Jag vill då bara skrika NEJ det får du inte, men vad skulle det göra för nytta?

Usch, vad hänsynslöst av honom att bete sig så… verkar inte finnas mycket till empatisk förmåga där inte :confounded:

1 gillning

@Trillian

Förstår du blir förkrossad, skulle jag också ha blivit. Men så här utifrån framstår ditt x som en pojkspoling som måste fråga sin mamma om lov. Tycker han ska göra klart med dig (inkluderar flytt) innan han, åtminstone öppet börjar hänga med henne! Respektlöst beteende tycker jag!

1 gillning

Måste ni verkligen bo ihop på sådana villkor? Kan han inte bara flytta in till henne tillsvidare i så fall?

3 gillningar

Tack jag vet hur den känslan känns!
Då det kommer storyn på instagram som bevis på deras resor och träffar. Trots att vi bodde ihop, var gifta och trots att inte ens barnen visste att det var skilsmässa pågång.
Man var så arg, oj himmel vilken ilska jag kunde känna!

Att önska att respekt skulle visas hjälpte föga. Så jag använde ilskan till att ta mig vidare.
Men nog är det tufft ännu.

4 gillningar

Ja ibland blir det kanske lättare att ta sig vidare om man känner ilska. Jag känner en blandning av ilska, sorg och nedstämdhet. Har en konstant oroskänsla i magen.
Exet har dock lovat och även hans nya att de inte ska lägga ut något på sociala medier. Iaf inte så länge vi bor i hop.

1 gillning

Ni har bestämt er för att separera. Ni är båda vuxna, jag förstår att det är jobbigt.

Vi bodde kvar i huset ungefär ett år från det att mitt ex ville skiljas (kärleken var slut, hon var trött på stora huset som jag skötte, vi hade strulig småkriminell tonåring, hon jobbade för mycket, hon ville inte gå i terapi osv).

Jag var oerhört ledsen. Fixade med husförsäljning och nya boenden. Hittade ny flickvän efter ungefär ett halvår och blev gladare, kul med ny relation. Jag var så diskret som var lämpligt, man behöver ju inte skylta med detta men inte heller dölja det helt, jag var ju i praktiken inte alls otrogen. Juridiskt var jag och exet ännu gifta men hon hade tydligt sagt att betänketiden var inget hon ville bry sig om på något sätt.

Men min tråkiga ex regerade häftigt likt de som kommenterat ovan. Hon kunde t o m inte hejda sig från att slå mig några gånger, hon anföll särskilt när jag typ visslade och var positiv. Hon vägrade prata om det. Jag polisanmälde inte för barnens skull, jag fotade alla blåmärken. När jag försvarade mig (knuffar, fasthållande) så kallade hon det förstås för misshandel, klassisk stereotyp. Jag bad henne polisanmäla men det gjorde hon aldrig.

Oerhört omoget, respektlöst och dåligt agerande av en vuxen expartner.

Kloka vuxna föräldrar och expartners ska respektera varandra rätt till privatliv och samverka för barnens bästa om deras angelägenheter. Man ska inte lägga sig i den andres egna sfär eller deras sätt att uppfostra om det inte är uppenbart olagligt.

Jag förstår att det är tufft, stå ut, det går över, snart är ni isär från varandra, men rådet är att behärska sig, kanske vänligt försöka enas om husregler som tar hänsyn till bådas önskemål om vardagsliv när man bara har huset ihop och kärleken är borta. Det gäller båda parter. Om det finns känslor kvar (hämnd, ilska, kärlek etc) kan det vara bra att gräla klart, kanske hos en terapeut. Mitt ex stora problem var att hon hade svårigheter att bearbeta egna jobbiga känslor eller att förstå sitt egna ansvar. Problem fick inte finnas och om de skulle erkännas så var det andras fel att problemen fanns och andras uppgift att lösa dem. Så funkar det ju inte…

Varmt lycka till! :slightly_smiling_face:

2 gillningar

De behöver komma överens om det båda, om de äger huset tillsammans har båda besittningsrätt och ingen part kan kräva något sådant. Jämställdhet är viktigt.

Vi vet nog alldeles för lite för att döma någon som oempatisk. Vi hör bara ena parten här i tråden och vi har inte all bakgrund till den pågående separationen. Jag tycker att man behöver respektera bådas känsloliv här. TS expartner frågar ändå sannolikt för att få en ärlig reaktion. Det kan tyda på just empati.

Juridiskt kan man kanske inte kräva det, men normal anständighet kräver det.

Och du kan väl lägga ner någon jävla gång med dina ständiga antydningar om att mina åsikter inte skulle vara jämställda. Skulle tyckt exakt samma oavsett kön på personerna.

3 gillningar

Det är viktigt att båda parter respekteras. Det är viktigt att hålla god samtalston på forumet, jag väljer att inte anmäla ditt språk och påhopp. Det är bra att du tänkte jämställt, men då hade det nog varit bättre att föreslå att parterna diskuterar om någon av dem kan flytta tidigare från det gemensamma hemmet. Det hade varit schysstare, så hade du sluppit att reagera så känslosamt. Ledsen om du blev kränkt, det var inte meningen.

Normal anständighet kräver inte på något sätt att den ena parten ska flytta ut tidigre pga den har hittat ny kärlek. Normal anständighet är äkta jämställdhet i relationer där båda respekteras vänligt. Tvingande kontroll och ensidiga krav på att den andre inte ska få leva sitt liv fritt efter beslut om skilsmässa är aldrig bra. Det är inte anständigt.

Fast på vilket sätt är det respektfullt att bo kvar med någon man bedragit och åka gång på gång till sin älskarinna trots att den bedragna parten ber en att låta bli tills man flyttat isär?

Och givetvis avser du kränka mig, och det du sysslar med är lika givet allt annat än god ton. Det har tydligt förklarats för dig flera gånger av både mig och andra att dina antydningar uppfattas som anstötliga och otrevliga, och du fortsätter lugnt med berått mod, så du vet ju exakt vad du håller på med och hur det upplevs och uppfattas.

1 gillning

Det är viktigt att vi pratar om sak och inte person (identitetspolitik avs debattörer) här. Vi är anonyma, jag kanske har ett annat kön, klass och ålder än vad du tror? Vi måste alla förstå att god ton på debattforumet innebär att regeln gäller oss alla. Det blir lätt så att ojämställda och partiska inlägg inte blir emotsagda pga stereotyper.

Jag ber dig släppa personfixeringen och bemöta debattinlägg vuxet och sakligt.
Jag vet vad jag skriver och tar ansvar för det. Det är normal anständighet. Nu släpper jag detta, det är tröttsamt att i olika trådar råka på samma upprepade tips på att slänga ut/kräva olika saker och dumpa utifrån stereotyper och äldre obsoleta moralkoder.

Jag har tappat intresset för att bemöta några mer inlägg från en person som saknar allt vad god ton i en diskussion heter. Och ja, det har allt med dig som person att göra och hur du för dig och beter dig mot andra. Inte heller framstår det som att diskussion är något du söker, så du lär inte sakna mina svar.

Tack. Jag kommer att bemöta de debattinlägg som jag tycker strider mot normal anständighet avseende jämställdhet, jämlikhet, juridik och allmän humanism. Jag förstår att vi har helt olika syn på samhällsfrågor. Du är alltid välkommen att bemöta mig i sak i debatterna. Jag står pall.

Det är en intrikat fråga.
Att besluta sig för separation, ändå bo ihop och ena parten träffar en ny.

Det är svårt för den som blir lämnad om känslorna för den andre finns kvar. Om man hoppas på att den andra ska ändra sig.

Vanlig anständighet bjuder väl att inte lägga sig i vad någon annan gör? Det är vuxna, myndiga människor. Vi äger väl inte varandra och har vi inte lovat varandra något och relationen är bruten men p g a olika omständigheter tvingas leva ihop kan jag inte se att jag har någon som helst rätt eller anledning att kräva av mitt x att den inte ska få träffa o till o m sova över hos sin nya.

För vems skull? En har ju valt att lämna. Ska jag tvinga någon som inte vill vara med mig mer än vad som krävs av praktiska orsaker?

Är det ett självändamål att jag “tvingar” mitt x att vara med mig när jag vet att hon vill och i tankarna är någon helt annanstans?

Eller är det ett sätt att “hämnas”, att hindra sitt x från att träffa sin nya? Det är ofta svårt för den som blir lämnad för den är inte riktigt med på tåget medan den som lämnar är färdig med att bearbeta sina känslor.

Nu kan det vara så att det är den som lämnar som kan ha svårt. Kärleken kan vara stark men av någon anledning fungerar inte förhållandet och så gör en slut och den andra går vidare tillen ny.

Att dela bostad innebär inte att dela känslor eller att man äger rätten att kräva av den andra att inte träffa någon ny.

Nu beror det naturligtvis vad som hänt, har en gått bakom ryggen på den andra, varit otrogen och så fortsätter att träffa den nya så klart det känns bittert men vi varken äger eller kan ställa krav på vad vuxna, myndiga människor väljer att göra. Dock säger mina val mer om mug än dem som påverkas av dem.

2 gillningar

Jag förstår att de som skriver här inne har olika erfarenheter gällande separation och jag är glad och tacksam för svar och åsikter. De hjälper mig att se saken ur olika vinklar, hantera det och gå vidare. Och det är ju det som är tanken :blush:

1 gillning

Jag tycker att anständighet överlag reglerar det juridiken inte styr. Såklart har man ingen juridisk rätt att varken sparka ut exet ur bostaden eller bestämma vad den ska göra med sin tid medan den bor kvar där.

Men jag tycker du har helt fel i ditt resonemang kring att de inte lovat varandra något. Det är väl precis tvärtom ett grovt löftesbrott som ligger mitt i ekvationen? Om det gemensamma boendet ingåtts med det ömsesidigt ingångna löftet att man INTE ska träffa andra, så har ju de regler på vilka man valde att leva tillsammans brutits. Ska man bo kvar tillsammans behöver ju förhållningsreglerna för hur det ska se ut godkännas av båda parter, annars är det väl mer lämpligt att inte bo ihop om man inte kan enas om det? Att helt enkelt totalt köra över motparten i att rätt vad det är komma på helt egna regler för hur livet tillsammans ska se ut utan att motparten först haft en realistisk chans att ta sig ur situationen är inte ett anständigt eller värdigt beteende anser jag.

Sen givetvis är en annan möjlighet att TS själv ser till att flytta ut direkt. Men eftersom det är han som orsakat situationen och redan brutit ett löfte så tycker jag det vore mer anständigt om han bet i det sura äpplet i form av dubbla boendekostnader istället för att tvinga TS till det genom sitt beteende. Han kanske dessutom som sagt har möjlighet att flytta in hos sin nya partner, temporärt om inte annat.

Och visst, TS kanske har ett mammutskelett angående sitt eget beteende i relationen i garderoben. Men för att han ska ha grönt ljus att ta sig till lite vad som helst för att ta sig levande ur hennes klor så tycks det som att hennes fel borde ha varit så stora att det skulle vara han som ville ta sig ifrån henne, och inte vara nöjd med att fortsätta bo ihop.

Sen vet ju inte jag om det i själva verket är TS som kräver att han ska bo kvar fast han själv bara vill fly, i så fall skulle saken komma i annat ljus såklart.

1 gillning

Löftesbrottet har skett i samband med otroheten/ separationen.

Från den dag då jag meddelade mitt x att jag ville skiljas och vi skickat in handlingarna ansåg jag mig vara befriad frän alla löften jag gett.

Sedan delade vi bostad under tiden hon letade eget boende för hon hade ingenstans att ta vägen men jag kan inte se att hon skulle ha rätt att bestämma vart jag skulle gå, vad jag skulle göra och med vem eller hur länge jag skulle vara borta.

I o m separationen var bostaden det enda gemensamma vi hade, i övrigt hade var och en av oss rätt att leva parallela liv.

Jag kan inte se att en f d partner ska styra över sitt x, vart den ska gå, göra, träffa. Beror naturlugtvis på vad de kommit överens om men då ska det vara en ömsesidig överenskommelse och inte ett ensidigt krav.

2 gillningar

Jag tycker det är helt orimligt att kräva att få bo ihop med någon vars önskemål kring detta gemensamma liv man vägrar respektera. I synnerhet om det är någon man redan gjort ordentligt illa, men det vore oanständigt ändå. Ska man leva ihop så bör man visa varandra respekt och hänsyn, annars borde man inte leva ihop.

Ta ett annat scenario. Säg att jag är grovt allergisk mot pälsdjur och får kraftiga astmatiska reaktioner av sådana. Därför är det superviktigt för mig att inga pälsdjur vistas i min bostad. Jag och min partner pratar om det innan vi flyttar ihop, han lovar att han har noll intresse av att skaffa pälsdjur och att han aldrig kommer släppa in något sådant i vår gemensamma bostad. En dag kommer jag hem och då har han köpt två hundar, tre katter och åtta marsvin som nu bor i bostaden och har hårat ner allt. Han menar att han visst kom på att han gillar djur ändå och att som löftet nu är brutet är det mitt eget problem om jag vill bo kvar under de villkor som nu är där, eller om jag vill göra någon egen dyr lösning för alternativt boende, jag kan ju trots allt inte bestämma vad han ska göra och nu kände han för lite pälsdjur i bostaden. Detta är säkerligen lagligt. Men vore det anständigt?

1 gillning