Hej, Är separerad sedan 1 år tillbaka. Det fungerar helt ok. Barnen bor varannan vecka och de verkar må bra utifrån vad vi kan se. Men jag går sönder av det dåliga samvetet. Att jag (som var den som ville skiljas) har tagit kärnfamiljen ifrån dem. Jag känner en enorm skuld för detta. Har pratat med psykolog många gånger och fått bra tips men det dåliga samvetet maler i mitt huvud. Känner att när man har skaffat barn så är ändå dom det viktigaste. Jag funderar nu på att gå tillbaka till mitt ex (om han vill) bara för att barnen ska få kärnfamiljen. Jag har läst mycket om att man är egoistisk om man skiljer sig, att barnen ska gå först osv. Det gör ju inte saken bättre utan spär på det dåliga samvetet. Någon mer där ute som har haft enormt dåligt samvete likt mig och hur kunde ni komma vidare från det?
Fast det finns ju en anledning till varför du ville skiljas i första taget?
Jag tror inte på att gå tillbaka enbart för barnen skull, det måste finnas något mer.
Det bästa ni kan göra nu är nog att få till en bra samarbete och på så sätt göra det som är bäst för barnen.
Oj, vad jobbigt att läsa. Har inget vettigt att säga annat än att samma känslor river i mig. Har inte tagit steget än men är på väg…
Fast det positiva måste ju vara att barnen tar det väl?
Bra fråga.
Jag kände att relationen tog mer kraft än den gav.
Jag klarade inte av att vara en närvarande förälder.
Vårt förhållande var dysfunktionellt vilket dessvärre gick ut över barnet.
På väg till badplatsen och barnet (då i nedre tonåren) säger att barnet tyckte jag gjorde det bra och att barnet inte skulle klara en skilsmässa. Hugget i hjärtat.
Insikten ett par månader senare om att det inte fungerar. Skulle jag gett någon i min situation ett råd skulle det vara “lämna” och det mycket tidigare än jag gjorde. Jag far illa, barnet far illa, modern far illa men vill inte skiljas.Beslutet jag tog, lättnaden från oss alla tre, barnets reaktion “det här skulle ni gjort för länge sedan” vilket var exakt vad en barndomsvän till mig sa när jag träffade honom som vuxen och jag fick veta att hans föräldrar skilt sig.
Barn märker om föräldrarna mår dåligt. Då känner de ansvar för föräldrarnas mående. De märker det på kroppsspråk, blickar, utstrålning. Om inte du mår bra mår inte heller barnen bra.
Så här i backspegeln: jag skulle ha skilt mig för länge sedan. För att kunna ge måste du kunna få. Får du inte det du behöver i din relation bränner du ut dig och gör barnen en otjänst. Hellre en ensamstående förälder med frid i sinnet än en olycklig förälder.
Ja, barnen är viktiga, en trygg uppväxt är viktig men det är inte säkert att en kärnfamilj är det, i synnerhet inte en dysfunktionell familj där ena parten är olycklig. Det går inte att leka “lyckliga familjen”. Det är bättre att splittra den än att leva i “olyckliga familjen”.
Om syrgasmasker i ett flygplan utlöses ska man först sätta på sig sin egen. Det är för att man själv ska få syre och därmed ork att hjälpa andra. Ibland behöver man sätta sig själv först för att sedan orka vara närvarande för andra, annars sjunker man och går under, stänger av sina känslor och blir som en zombie. Det viktigaste för att barnen ska må bra är att ha en närvarande, kärleksfull vuxen vårdnadshavare som visar att det är viktigt att stå upp för sig själv och inte ta skit och tryckas ner av andra.
En relation ska bygga på en ömsesidig respekt, omsorg, kärlek och känsla för varandra som ger ett ömsesidigt utbyte av kärlek och kraft som kommunicerande kärl. Gör den inte det är det en osund relation som till sist förtär en av parterna.
Svårigheten är att du gör själv en tolkning och analys som du inte vet stämmer. Mina kusiners föräldrar skiljde sig först när kusinerna var i övre tonåren allihopa. De har lidit mycket av att deras föräldrar envisades leva tillsammans av princip trots att de inte passade ihop och hade helt olika värderingar och syn på livet, familjen och relationen. Bara ett exempel på att det är inte alltid rätt att hålla fast vid sin egen värdering.
Jag har själv förstås haft och kan fortfarande känna dåligt samvete för mina flickor men samtidigt vet jag att det är bättre nu än vad det hade blivit om jag och deras pappa fortsatt leva tillsammans.
Ett sätt för mig är att låta barnen prata av sig och bekräfta dem. Säga att jag är så ledsen att det är som det är men att jag alltid gör det allra bästa jag kan för att de ska ha det så bra som möjligt här och nu.
Hoppas du hittar dina vägar 