Hur kan han bara lämna mig sådär efter 10 år, 3 barn ett hus och två hundar? Han satte sig ner och sa att han inte orkar längre. Att han tycker att vi inte kommunicerar eller kommer överens. Att han fortfarande tycker om mig jätte mycket men inte på “det” sättet. Jag är minst sagt krossad! jag älskar honom så mycket!! Han vill inte ens försöka med parterapi eller någonting bara flytta isär bara sådär… Jag vet inte ens hur jag ska fortsätta att leva… Och våra stackars barn!! jag är själv ett skilsmässo barn och jag har jobbat hela livet för att mina barn inte ska bli det!! Jag känner en sån otröstlig sorg att jag vet inte ens hur jag ska börja ta mig upp.
Jag frågade honom om han kunde tänka sig att prova igen nån gång och fick till svar att det i sådana fall var 1-2 år bort… Som att det skulle vara bättre? Det är samma sak som att säga att det är slut.
Jag orkar inte. I natt så packade jag min väska för att bo hos mamma under hans vecka i huset och mitt hjärta höll på att gå sönder totalt! Jag vill åka hem till min make, till mina barn, till mina hundar och mitt hus!!! Jag bryter ihop!!
Ring till kommunens familjerådgivare! Det är lätt för din man att säga att han inte “vill”, men det är hans förbannade ansvar som pappa att prata i genom hur ni ska kunna samarbeta om barnen.
Din man kan inte kräva en massa av dig just nu. Han har haft tid på sig att tänka över hur han ska göra och vad han ska ge för orsak till separationen. Du visste ingenting och slängdes bara chockartat in i alltihop. Bestäm ingenting just nu! Vänta tills du har landat och förstår vad som hänt!
Hur tar barnen det? De är väl lika chockade som du?
Du är i chock. Du har ställts inför en av de värsta saker man kan utsättas för. Försök att inte fatta förhastade beslut om ekonomi och annat i detta första chockläge. Försök få tid direkt hos en proffesionellt psykolog, och välj en vän om du har som du kan prata med. Precis som de flesta av oss här har du inte valt detta, har inget att säga till om men måste acceptera. Det är för jävligt. Vi vet men även om du inte tror det nu så blir det sakta bättre men det tar tid, tid, tid och det är mycket smärta.
Tänk på att din man ligger före dig på tidslinjen, han har vetat om detta länge och hunnit förbereda sig.
Du måste ge dig tid att komma ikapp och förstå vad som händer. Tvinga dig att äta, sova och träna, det är överlevnad och nödvändigt för att inte bli galen.
Det är så vidrigt beteende och det enkla svaret är att han är en feg människa, feg och utan förmåga att agera vuxet. Jag är själv mitt i det och jag förundras över att vi är så många som upplevt samma sak. Min fd man var en mästare på att prata men ej att kommunicera… Men nu är han ute ur mitt liv och så ska det förbli, hoppas jag aldrig mer behöver möta kräket och hans nya kvinna.
Kan instämma i Carolinas råd att äta, sova och träna är det bästa sätt att ta sig igenom helvetet. I början av min process så rörde jag mig som i slowmotion, det gick inte att få kroppen att lyda men sen blev det promenader och nu är det tunga marklyft på gymmet. Ju mer jag tar i desto bättre mår jag, i alla fall en stund.
Varför är detta ett vidrigt beteende? Att han känner att han inte vill längre? Det är väl bättre att han kläcker ur sig detta nu och inte när han har träffat någon annan som det har varit för väldigt många här? Men jag kan hålla med om att han är feg som inte vill försöka eller prata om det.
Med det sagt förstår jag ju att det är en chock och otroligt jobbigt för TS att drabbas av detta. Håller med om att ta inga förhastade oåterkalleliga beslut just nu!
Det vidriga i detta är att personen som valt att lämna inte har försökt att ta upp vad som skaver innan man har bestämt sig för att lämna. Jag gissar på att man inte vaknar en morgon och känner att förhållandet är slut och att man ska lämna (det finns säkert en och annan som gör så men jag utgår ifrån flertalet). Det har alltså under resans gång funnits tillfälle när man har kunnat ta upp ämnet med sin partner och haft en möjlighet att göra något åt saken (parterapi kanske?) där man kan hitta tillbaka till varandra eller inte. Men då kan man åtminstone säga att man har gjort allt och även vara så schysst mot människan som man har sagt att man älskat under x antal år att man gör sitt bästa för att avsluta så snyggt som möjligt.
Fast om man bråkar och är osams hela tiden kan man ju tänka att det är uppenbart för partnern att det finns meningsskiljaktigheter och att allt inte är toppen?
Därför att när man har bildat familj så har man (i min värld) ett ansvar att inte göra varandra illa och att kärleken kan försvinna förstår jag men man får ta hand om sin separation på ett ansvarsfullt sätt, lite vanligt hyfs. Vi tycker olika det är ok men ur min synvinkel så är det ett fegt sätt att lämna, man får ta hand om avslutet också och göra det så bra som möjligt speciellt när det finns barn med i bilden. Det finns alldeles för många barn som far illa för att vuxna beter sig som skit. Det är så sorgligt o tungt ändå att separera och då att bara pipa iväg är så uselt tycker jag.
Jag tycker man har ett ansvar som gift, make eller maka, att lyfta sådana här tankar om skilsmässa innan man tar ett faktiskt beslut att skiljas.
Man har ändå ingått äktenskap, det ligger mer i det än bara kärlekskänslor. Det är ett förbund, ett ansvar, inte bara för en partner utan för de barn man skapat ihop. Därför är det fel att sätta sig ner en kväll efter 10 år och säga tack och hej leverpastej.
Mitt ex gjorde processen både lång och kort. Först pinade hon mig under ett halvårs tid och lekte särbo, fast så mycket till förhållande ville hon inte ställa upp på. Mer hennes egen tid att gå vidare och låta mig tro att det fanns något att hoppas på. Sannolikt fanns en annan i bakgrunden men hon nekade ihärdigt.
Som en Grand Finale avslutade hon vårt 10 åriga “förhållande” via telefon och med en sista vridning med kniven i såret ville hon trots allt vara vänner för hon vill inte förlora mig i hennes liv.
Nej tack, jag gör allt för att ha nollkontakt. Har mått skit under så lång tid det här året pga hennes nycker och söker hitta en normal tillvaro i mitt nya liv. Kan säga att självkänslan varit bättre i mina dagar.
Jag är en av dem som jobbat själv på att det ska bli bättre. Trodde de va fel på mig att inte känna ngt för partnern. Prover tester på hormonbalans ect mm. Till saken hör olika bakgrunder bidragande orsak jag ansåg var vändning o det var personlighetsförändring hos partner. Detta har fler bekanta tagit upp md mig så fler såg det. Jag prioriterade mig i en utbildning men satsade allt för familj ändå men har sedan jag började fundera på vad felet var med mig är, brist på uppskattning, alltid tagen för given knogat på o tänkt att så här är livet. Slagit Knut på mig själv u hur jag känner tänker . Litet samtal kring allt kom då jag föreslog FP men nedslogs. Just då kom de fram, hade startat ett nytt jobb o karriär som innebar långa arbdagar o några övernattningar för min skull, pendlade. Jag fixa så familj hade mat rentvätt städat inför arbete samt lediga dagar inför jobb allt för de skulle fungera. Fick upp i ansiktet, de e så jobbigt när du jobbar mat vid 18.30 så sent ingen slapp efter kontorsarbete tider. Just där o nu kände jag det är bara därför jag finns till. Visst skulle jag absolut jobba där jag trivs men de e sååå jobbigt. Där o då klev mitt dåliga samvete som för många andra jag måste finnas för alla men inte mig . bytte jobb för att va hemma mer o kanske förbättra ngt. Nä kände nej detta fungerar inte jag känner inget jag vill inte . Sur o bitter mamma vill ingen ha o då är man inte bra förälder.
Valde gå vidare o fy fan vad jag fått äta upp. Det är ingen dans på rosor
Det jag vill säga är ja man kan ta upp saker man vill förändra men om känslor försvunnit e det inte så enkelt. Tror inte jag valt o vara kvar även om den andre tog tag i allt som jag utförde för att göra de lättare . Tjatat c fler om hjälp jag orkar inte men noll gehör. Brist på uppskattning delaktighet o bara tänka på sina saker tillhör mångt o mycket en person inget man ska behöva BE om. Man kan växa ifrån varandra under livet o bli någon annan av olika orsaker som sjukdom utbildning mm.
Finns många sidor i en skilsmässa
För mig: jag mådde inte bra längre o saknade känslor vilket jag själv försökt komma underfund med. Tar inte offerkofta men det är inte en dans att lämna mår forfarande dåligt att jag utvecklade mig till egen. Håller fortfarande på o hitta mig själv men känner jag kan ge så mycket mer till mina barn nu än tidigare som närvaro i sinnet, mer avslappnad o slippa gå på tå. Samt jag gör precis vad jag vill för MIG vilket gör mig till en bra mamma❤️
Precis här är jag nu. Bott själv i två veckor. Fick veta i april att han ” hittat en annan” MAN. Ja bisexuell men han vet inte om han gillar sex med män men tänker mycket på det. Det lockar inte att se kvinnor i porr längre så han känner sig säker.
Har sett honom må dåligt - tjatat att gå till en psykolog - det tog tid innan han gjorde det.
Sa att det berodde på honom själv men i slutändan handlade det om mig också!
Hans känslor för mig minskade med tiden, sexbehov o han vågade inte göra mer saker med mig. ( sa aldrig nåt ( han har en spärr som gör att han inte kunde pratat om känslor) säger att han försökt men inte tydligt. Har dåligt självinstinkt/ självförtroende. Därefter började han gå med i chatt o känna efter - tänker jag på män? Fick kontakt o denne tog i honom direkt i chatt o min man blev fast o fick känslor. Så jag fick ingen chans att försöka gå på terapi. INGENTING.
Världens chock efter 20 år tillsammans.
Han tog tid på sig med att fundera i varit hos psykologen och hunnit bearbeta en del medan jag inte gjort det. Nu vill han påskynda sorgeprocessen his familjerådgivning för skilsmässa. Vi har knappt hunnit landa och bott var för sig i två veckor.
Idag är jag inte redo för skilsmässopapper TROTS han bara gillar män nu. Ska jag skynda o skriva på ändå???
Han ville bo själv ett tag o hitta sitt rätte jag och reda ut sina andra problem medan han har kontakt med ” honom”.
Men ändå är jag inte redo att lämna in skilsmässopapper trots allt. Är fortfarande i chock. Men ska jag jag lämna in det ändå??
Vi är vänner trots allt och vill göra ett bra avslut. Han vill inte vara otrogen så länge papper inte är inlämnat men ändå träffas o fika. Är det otrohet ändå?