Hur initiera skiljsmässa varsamt till fru med psykiska problem, låg självkänsla och ätstörningar?

Jag känner att jag behöver erfarenhet och guidning i min väg framåt.
Gift sedan 16 år och bor tillsammans med barnen (14,15) i villa.

Min fru fick under barnens småbarnsår tydliga psykiska problem, med stor påverkan på hennes liv. Inlagd delvis för vård, men gradvis åter i hemmet efter ett par månader.
Uppenbarligen var åtminstone en del av problemen kopplade till hennes tidigare, långt innan min tid, ätstörningar. Dessa hade inte varit uppenbara för mig när vi träffades utan de växte sannolikt till sig under de stressiga åren med småbarn. Hetsätning och att göra sig av med maten. Dålig självkontroll och självkänsla var några av problemen som berättades i efterhand funnits redan sedan unga år, säkert tio år innan jag lärde känna henne.

Jag minns den tiden när vi träffades, hon var rolig, social, osv. Det var en fin tid, det fanns en hyfsad samhörighet och rent kroppsligt så var vi normala, det fanns både en yttre och inre attraktion.

Ingenting märktes under åren fram tills vi fick barn.
Sedan när vi fick barn så gick det sakta men säkert utför. Jag är en person som tar mycket ansvar i hemmet och arbetar hårt för att få vardagen att fungera. Tvättar, diskar, städar, lagar mat, sköter trädgård osv så min andel av hushållsarbetet har alltid varit väldigt långt över hälften.
Vi hade ganska så nytt hus, inga stora renoveringar har belastat. Jag har spenderat mycket tid med barnen/familjen. Väldigt lång pappaledighet, långa semestrar.
Prioriterat familjen, så det har verkligen var ett jämställt förhållande, snarare så att jag gjort lite mer med även matlagning, tvätt osv.

Livet med barn är förutom en stor glädje såklart även en kraftigt höjd arbetsbelastning och en mer inskränkt fritid. Detta ledde till att ätstörningar och psykiska problem tydligt kom upp till ytan för henne.
Det är väldigt slitsamt för förhållandet och hon var under flera år lättretad, aggressiv, med stora humörsvängningar. Depressioner och hetsåt och kräktes. Gick inte att prata logiskt med, och hon blev väldigt stött om man ens försökte antyda att hon borde prova göra något annorlunda.
Jag är lugn som person och kämpade på och hoppades det skulle bli bättre, men en handfull år efter barnen föddes så förvärrades hennes mående så att hon blev inlagd på psykiatrisk klinik. Jag fortsatte sköta hemmets uppgifter med barn på lågstadiet/dagis, med förhoppning om att det skulle bättra sig efter hand. Jag ville säkra och skydda våra barn och behålla dem i en trygg bubbla av ett normalt liv.
När hon gradvis kom hem, så var hon psykiskt utmattad. Låg mest och vilade. Hade ingen energi att hjälpa till med hemmet.
Jag trodde initialt att jag kunde hjälpa henne att lösa sina problem, men den energi jag behövde lägga var på väg att ta knäcken på mig själv.

Efter det var det regelbunden psykologsupport för henne under många år, faktiskt fortfarande, hon blev gradvis bättre, delvis provat att arbeta. Vi bodde fortfarande tillsammans, envist och troget hoppades jag att det skulle återgå till den glädje och samvaron som vi en gång hade.
Under dessa år blev det återhämtning så att hon efter det kände sig något bättre och till viss del har återfått fotfästet och jobbar deltid.

Som relation mellan oss var denna resa förödande, det är så mycket slitningar och den personen man en gång träffade finns inte längre där.
Efter hetsätande och depressioner är hon nu rejält överviktig. Jag tror att hon blivit så avskräckt av ätstörningar att hon accepterat att hon istället ska vara rejält överviktig och känna sig nöjd med det istället. Hennes vikt är nästan dubbel min egen vikt. Hon har under åren provat allt, viktväktarna, andra kurer och idéer, men det faller alltid snabbt pga. avsaknad av självkontroll. Hon snarkar, smaskar, känns åldrad, äter antidepressiva mediciner. Fortfarande samma dåliga självkontroll och självkänsla så det går inte att diskutera något konkret med henne utan att hon tar åt sig och blir kränkt.

Hon har under åren degenererat rejält och är inte alls lik den person jag en gång träffade. Både till det yttre, men även till det inre, det finns liksom ingen nyfikenhet kvar på livet på det sättet, och vi har väldigt olika åsikter om mycket nuförtiden.
Jag anser mig vara mer av samma person, fortfarande smal och vältränad, idrottar mycket, nästan samma utseende, fortfarande energi, nyfiken och glad. Det finns en livslust i mig som inte fått något utrymme under så många år.

Jag har kämpat på under tio år för barnens trygghet och med förhoppningar om att allt skulle bli som vanligt, men har sedan länge gett upp den tanken. Mitt konservativa jag som sett skilsmässa och barn med splittrade föräldrar som ett misslyckande har tidigare inte kunnat ta steget och lämna.
Definitivt orolig för att barnen vid skilsmässa, under vecka ensamma med mamman i tidigare dåligt skick ej skulle fått det liv och det stöd de behöver som barn. Det skulle fått negativ inverkan på dem, både support med skolarbete, brist på ordentlig matlagning & fungerande vardag och generellt välmående. Då barnen tidigare inte var så stora så var alternativet att stanna och kämpa mitt enda logiska alternativ där jag kunde säkra barnens tillvaro.
Barnen mår bra, är trygga och är duktiga både i skola och på fritidsaktiviteter & idrott, så jag känner mig nöjd och till freds med det beslut jag tagit tidigare att stanna och kämpa för barnens bästa.

Men i takt med att barnen blivit äldre, så är tanken klar sedan så många år att detta inte fungerar längre.
Livet måste vara större än detta. Ett liv där man kan ha kärlek, gemenskap och samvaro.
Jag vill inte heller bli fast och hantera en livslång vård av henne, med de ytterligare följdsjukdomar som väntar runt hörnet av hennes osunda livsval.

Ekonomiskt så har vi en stabil tillvaro, så det finns möjligheter för båda att finna tryggt och bra boende även framöver, om än lite mindre såklart.
Barnen, ja de är nästan självgående och har en bra utveckling, dock frågar man sig såklart hur de kan tänkas påverkas av en slutlig skilsmässa, både på kort och lång sikt. Barnen lär ju dock redan insett sedan länge att vårt förhållande är långt ifrån normalt.

Det har känts bra för mig att jag kunde lotsa familjen igenom den värsta perioden och faktiskt ge henne och barnen en trygghet under hennes värsta psykiska mående. Det känns också bra att hon är någorlunda tillbaka på benen och lever ett något bättre liv nu efter en massa stöd från vården.

Jag ångrar ingenting i livets val, utan blicken är framåt, det finns ingen anledning att vara bitter, utan se möjligheterna.

Vi har skilda sovrum sedan två år, bland annat för att hon snarkar fruktansvärt, jag kan inte sova där. Jag känner ingen attraktion till henne överhuvudtaget. En degenererad och överviktig kropp som jag känner stark olust av att se, så sex har inte existerat på många år och så kommer det förbli.
Då det varit ett sammanboende som nu i många år är helt praktisk hantering av vardagen, utan inslag av kärlek, så är hon medveten om att utsikterna är dåliga. Det är ett stendött förhållande utan några gemensamma mål och jag sköter fortfarande huvudsakligen all matlagning, tvätt, disk, vardagssysslor osv både inomhus & utomhus.
Vi har varit hos familjerådgivning för 6 år sedan, men inget har blivit bättre sedan dess, utan det saknas intresse från mig att fortsätta kan jag säga.

Så nu mina frågor och önskan på feedback

  • Hur initierar man på ett så varsamt sätt som möjligt en skilsmässa till en sådan här skör människa, som har brist på självkänsla och i sitt sinne vantrivs med sin kropp. Det är mina barns mamma, så jag vill att hon ska kunna ta sig vidare på egen hand ?

  • Hur pratar man så varsamt som möjligt om bristen på fysisk attraktion till en kvinna som har ätstörningar och negativ syn på sin kropp sedan ungdomsåren ?

Jag vill att hon ska vara välfungerande som mor till mina barn även efter skilsmässa. Så att vi båda kan finna en väg framåt som är positiv för alla, både föräldrar och barn.

Det måste finnas fler här som varit i samma situation tidigare med just fru med ätstörning, övervikt, dålig självkontroll, självkänsla och som kanske kan ha bra tips att dela med sig av, hur man initierar skilsmässa på ett varsamt sätt.

Tacksam för erfarenheter

6 gillningar

Jag tror att alla skilsmässor bör initieras varsamt. Det finns inte särskilt många personer som kan hantera en sån grej “bra”. De flesta kommer krascha på ett eller annat sätt.

Jag tror på tydlighet, men inte nödvändigtvis på brutal ärlighet. Det finns ingen anledning att lägga ut orden om hennes utseende eller psykiska mående. Ingenting du säger där kan få henne att förstå/acceptera en skilsmässa bättre, om det är vad du hoppas på.

Du behöver bara tala om att du vill gå vidare, att du känner att ni inte längre har något gemensamt, att du vill ha ut något annat av livet etc. Och stå fast vid det. Vela inte, ge inget hopp. Sånt är förödande!

Kanske kommer hon försöka tvinga ur dig nån sorts självanklagande förklaring. “Är det för att jag är ful/psykiskt sjuk/svag?” Men gå inte in i den diskussionen mer än nödvändigt. Fokusera på ditt eget beslut, att du vill bygga ett nytt liv nu. Ägna inte en massa energi åt förklaringar som kanske känns logiska. Då kommer hon kanske vaggas in i tron att det går att prata dig till rätta.

Det är en sak som jag faktiskt är tacksam för i efterhand mot mitt ex. Han dumpade mig ganska hux flux, men utan en massa bludder. “Det blir bäst så här” var väl det mest utförliga skäl jag fick. “Jag kan inte hålla ihop en relation just nu”.

Då var jag skitsur på honom. Jag tyckte att han flydde från sitt ansvar. Men nu vet jag ju att om han hade kommit med några konkreta skäl - då hade jag börjat argumentera mot dessa skäl. Finns det specifika anledningar, då finns det också alltid ett hopp om att kunna åtgärda problemen bakom de där anledningarna.

Men om anledningen är att du vill bygga ett annorlunda liv nu på egen hand, då ger du henne inga halmstrån att greppa i. Vilket känns hårt i stunden men är en befrielse på sikt.

4 gillningar

Oj, wow. Vilken rak, ärlig och genomtänkt beskrivning av din situation. Jag förstår till fullo hur du resonerar. Du verkar vara fast beslutad om att genomföra separationen och frågan handlar om hur.

Jag har inte varit i din situation. Men jag har varit bredvid en person med ätstörningar som doldes (hetsätning med nattliga kräkningar) och som aldrig kändes vid sitt problem och jag fick heller inte möjlighet att ta upp det. Det var inte heller huvudorsaken till separationen, men givetvis ett tecken på att allt inte stod rätt till i livet. Jag tänker många tankar när jag läser det du skriver. Jag tror jag hade försökt bena ut arbetet med att ta fram lite olika kort och långsiktiga strategier genom att titta på hennes och barnens beteenden. För du vill ju att hon ska orka vara mamma först och främst, vad jag förstår.

Det mest konkreta i det läget blir boendet. När känslorna av övergivenhet och skuld brusar så kanske det inte är det första man tänker på men era nya bostäder kommer sätta grunden för den nya kartan era barn kommer existera i.

Vill du bo med henne växelvis i huset under ett års tid för att torrsimma separationen? Jag gjorde så, och det var på många sätt tufft men också bra för att vi som föräldrar skulle tvingas att jobba fram helt egna rutiner. Du kommer då också se vilka farhågor som besannas. Kanske steppar hon upp och gör mer än tidigare när du, den duktiga sportiga överkompetenta kryckan inte finns där?

Jag skulle nog faktiskt seriöst överväga den konkreta vägen. Att du tvingar henne ut ur huset halva tiden, och även digsjälv, för att se vad förändringen verkligen innebär. För du behöver ju öva dig i att släppa kontrollen och inse att du inte kan påverka hur hon lever med barnen när du inte är där. Ni kommer ju ha delad vårdnad…

Under tiden skapar du digsjälv andrum att fundera ut vart du vill hamna och hur ni löser försäljningen av huset, eller om det är så att någon av er kan köpa ut den andra.

Ni behöver båda dessutom vänja er vid separat ekonomi. Delar ni lika på era utgifter? Vilken typ av boende skulle hon ha råd med? Vart skulle hon kunna hamna om hon flyttar och är det i så fall nära era barns nuvarande sociala umgänge? Hur hon landar kommer påverka hennes förutsättningar att erbjuda barnen en enkel tillvaro.

Sedan har du ju barnen och deras mående. Alla åldrar är känsliga perioder på olika sätt. Kan barnen smittas av hennes ätstörningar? Har ni pratat öppet om det? De borde väl också sett sin förälders beteende och förstå att det är osunt? Alltså utan skuldbeläggande, det är ju ett supertydligt tecken på att hon inte mår bra. Ingen vill ju höra att ens partner tycker man är osund, oattraktiv och mentalt svag (oavsett om det stämmer eller ej). Den bilden vill man helt enkelt inte ha applicerad på sigsjälv. Jag tror väl att någon slags tur till en familjeterapeut är på sin plats. Hur talar man med barn om deras föräldrars ätstörningar? Jag har ingen aning. Det är ju ett slags missbruk i syfte att dölja ohanterbar ångest och känslan av misslyckande. Samtidigt så ska väl målet vara att hjälpa henne och barnen att fokusera på det de tycker om att göra tillsammans. Är det en väg att få igång deras självständighet? Har de egna aktiviteter hon tar initiativ till som de tycker om att göra?

Märker att mitt svar inte är lika genomtänkt som ditt inlägg. Men något kanske du ändå får ut av det. Tuff tid ni har framför er. Önskar er alla kraft, mod och uthållighet att komma på rätt köl! Förhoppningsvis finns din frus glada personlighet kvar där under!!!

2 gillningar

Berörande beskrivning där det är väldigt lätt att leva sig in i din plikttrogenhet och sedermera uppgivenhet, men ändå med beundransvärd och bibehållen välvilja och omtanke om din fru som uppenbart är psykiskt sjuk på ett eller flera sätt.

Hur du ska få fram ditt behov av skilsmässa på ett skonsamt sätt vet jag inte riktigt om det går att tipsa mer än ytligt om… men min tanke är att du absolut inte ska prata om din brist på fysisk attraktion till henne, den är hon med all sannolikhet väl medveten om. Bristen på ömsesidighet och belastning som hennes psykiska sjukdom har fört med sig tycker jag är en fullt legitim sak att inte ducka för eller låtsas som att den inte existerar. Livet har gestaltat sig som det gjort pga hennes psykiska tillstånd och även det är hon med all sannolikhet oxå medveten om. Hon kan med all sannolikhet inte mer eller bättre än hon visar och med det får man låta sig nöja, men även du har rätt att inte orka mer.

Det jag tror är att du ska vara ganska rak med vad du vill medan du samtidigt tydligt visar att hon i egenskap av era barns mamma alltid kommer att vara en person som du känner välvilja och omtanke inför. Samtidigt innan du säger något bör du nog försöka säkra upp lite stöd i hennes näromgivning. Kanske finns det inte längre så mycket vänner och liknande för henne, men hennes ursprungsfamilj som syskon, ev friska fräscha om än lite till åren komna föräldrar osv. Att de kan finnas där för henne, inte i din roll som vårdare till stor del, för det orkar sannolikt inte många med, men iaf som kontakt, koll, se hur allt går, kanske lite umgänge nu och då så hon inte blir helt isolerad… dvs om hon vill och orkar med det själv.

Det man funderar på är ju om du tror att hon kommer att kunna reda sig själv i vardagligt liv? Men jobbar hon deltid i nuet, då är hon ju på benen iaf delar av dagen så kanske är det en överdriven oro, men jag tänker att det vore olyckligt både för henne såklart men även för era barn om livet som ensamstående för henne blir ett liv i misär.

Är du rädd för det så kanske du skulle undersöka hur möjligheten till ett boendestöd ser ut i er kommun, om hon uppfyller kriterier osv. Men med många årtionden av psykisk sjukdom och även upprepade perioder av psykiatriskt slutenvårdsbehov så kanske det inte är en omöjlighet.

Vad man ffa. önskar är ju att inte era barn ska behöva känna tvånget att axla delar av den roll du haft i förhållande till henne och som du på alla sätt har hanterat så väl, men barnen ska inte behöva bli hjälpvårdare till en psykiskt sjuk och inkapabel förälder. För klarar hon iaf att självständigt sköta hem och sig själv så är bara umgänget guld värt. Men blir även umgänge förknippat med för stora behov av ständiga hjälpinsatser så blir det tungt även för halvstora barn.

Du vill att hon ska vara en fungerande mor till era barn efter en skilsmässa vilket är en mkt lättförståelig förhoppning och önskan. Men tror du själv att det är en realistisk förhoppning? Har hon kunnat vara en fungerande mamma medan ni har levt tillsammans?

Du har kämpat så mycket och så väl för dina barns, men även för din frus skull, under många år och jag tycker du ska klappa dig själv på axeln för att du faktiskt har orkat ta det fulla ansvaret så länge och därigenom satt mycket av dina egna drömmar och livsönskemål på paus.

Ingen kan göra allt, men alla kan göra nåt och du har gjort mycket mer än bara nåt… nu kan det vara din tur att leva ditt enda liv lite mer efter dina premisser :clap: :pray: :v:

2 gillningar

Först av allt, en fantastisk sammanfattning av ett liv du överlever i just nu, men kanske inte lever.

Jag har inga erfarenheter och kanske inte några direkta råd eller kloka svar heller, men jag håller helt med om de två ovanstående svaren att du inte behöver blanda in utseende, vikt och självkänsla när du tar upp att du vill gå skilda vägar. Det finns ingen anledning.
Och även om din fru kanske ser dig som en trygghet i allt detta så tänker jag att hon inte mår bra i eran relation heller, inte bara i sig själv. Kanske skulle hon t o m må bättre på egen hand?

Jag tänker att du behöver ha en rak och tydlig kommunikation, kanske där du kan tänka dig att vara ett vänskapligt stöd för henne även i fortsättningen, men inte mer än så. Inte inge hopp.

Det är dags att tänka på dig själv nu, dina drömmar och dina behov. Inte bara överlevnad. Du behöver få leva, och dela det med dina barn, den människa du kan få vara då, i din fulla kraft och glädje.

3 gillningar

Tydlighet! :pray:

Mitt X har dubbla NPF-diagnoser och förmodligen något mer också. Typ, EIPS (borderline).

Vi levde i en torktumlare alt. en berg- och dalbana i 12-13 år utan STOPP-knapp…

Pausknappar fanns det i kubik men ingen av oss hade förmågan att ta oss ur relationen förrän jag 2018 lämnade i affekt efter en grov kränkning.

Det jag kan tipsa om i efterhand är:

  • Prata separation i lugn och ro.
  • Var SUPERTYDLIG med att du vill skiljas: inte vara vänner, inte vara särbos, inte vara “föräldrar” tillsammans och umgås, osv.
  • Förklara varför du vill lämna - inte varför hon inte räcker till.
  • Var generös med planer kring barnen, redan vid första samtalet. Dvs, säg att dina “intentioner kring barnen är…” för det skrämmer i en skilsmässa. Hur blir det med barnen?! Tänker han ta dem…?!
  • Ge dig inte in i inlindade svepskäl - svara bara JA eller NEJ på frågor.
  • Ta inte i henne…
  • Fråga om hon har någon hon kan ringa eller gå hem till. Alt. ring en vän eller släkting till henne själv.
  • Stå på dig!!

Mitt X släppte mig först 3 (!) år senare genom att förlova sig, gifta sig och köpa hus (för hennes exmakes pengar…) inom loppet av 1,5 månad efter att de dejtat i drygt 5 månader.

Vad jag menar är; hade jag gjort som ovan hade han släppt mig tidigare.

Ja, vi har barn ihop vilket kräver viss kommunikation och först nu 3,5 år senare börjar den fungera men då har både soc och polis kopplats in.

Nu säger inte jag att ditt X är “psyksjuk” på det sättet men psykisk ohälsa ser ju olika ut från person till person…

3 gillningar