Jag känner att jag behöver erfarenhet och guidning i min väg framåt.
Gift sedan 16 år och bor tillsammans med barnen (14,15) i villa.
Min fru fick under barnens småbarnsår tydliga psykiska problem, med stor påverkan på hennes liv. Inlagd delvis för vård, men gradvis åter i hemmet efter ett par månader.
Uppenbarligen var åtminstone en del av problemen kopplade till hennes tidigare, långt innan min tid, ätstörningar. Dessa hade inte varit uppenbara för mig när vi träffades utan de växte sannolikt till sig under de stressiga åren med småbarn. Hetsätning och att göra sig av med maten. Dålig självkontroll och självkänsla var några av problemen som berättades i efterhand funnits redan sedan unga år, säkert tio år innan jag lärde känna henne.
Jag minns den tiden när vi träffades, hon var rolig, social, osv. Det var en fin tid, det fanns en hyfsad samhörighet och rent kroppsligt så var vi normala, det fanns både en yttre och inre attraktion.
Ingenting märktes under åren fram tills vi fick barn.
Sedan när vi fick barn så gick det sakta men säkert utför. Jag är en person som tar mycket ansvar i hemmet och arbetar hårt för att få vardagen att fungera. Tvättar, diskar, städar, lagar mat, sköter trädgård osv så min andel av hushållsarbetet har alltid varit väldigt långt över hälften.
Vi hade ganska så nytt hus, inga stora renoveringar har belastat. Jag har spenderat mycket tid med barnen/familjen. Väldigt lång pappaledighet, långa semestrar.
Prioriterat familjen, så det har verkligen var ett jämställt förhållande, snarare så att jag gjort lite mer med även matlagning, tvätt osv.
Livet med barn är förutom en stor glädje såklart även en kraftigt höjd arbetsbelastning och en mer inskränkt fritid. Detta ledde till att ätstörningar och psykiska problem tydligt kom upp till ytan för henne.
Det är väldigt slitsamt för förhållandet och hon var under flera år lättretad, aggressiv, med stora humörsvängningar. Depressioner och hetsåt och kräktes. Gick inte att prata logiskt med, och hon blev väldigt stött om man ens försökte antyda att hon borde prova göra något annorlunda.
Jag är lugn som person och kämpade på och hoppades det skulle bli bättre, men en handfull år efter barnen föddes så förvärrades hennes mående så att hon blev inlagd på psykiatrisk klinik. Jag fortsatte sköta hemmets uppgifter med barn på lågstadiet/dagis, med förhoppning om att det skulle bättra sig efter hand. Jag ville säkra och skydda våra barn och behålla dem i en trygg bubbla av ett normalt liv.
När hon gradvis kom hem, så var hon psykiskt utmattad. Låg mest och vilade. Hade ingen energi att hjälpa till med hemmet.
Jag trodde initialt att jag kunde hjälpa henne att lösa sina problem, men den energi jag behövde lägga var på väg att ta knäcken på mig själv.
Efter det var det regelbunden psykologsupport för henne under många år, faktiskt fortfarande, hon blev gradvis bättre, delvis provat att arbeta. Vi bodde fortfarande tillsammans, envist och troget hoppades jag att det skulle återgå till den glädje och samvaron som vi en gång hade.
Under dessa år blev det återhämtning så att hon efter det kände sig något bättre och till viss del har återfått fotfästet och jobbar deltid.
Som relation mellan oss var denna resa förödande, det är så mycket slitningar och den personen man en gång träffade finns inte längre där.
Efter hetsätande och depressioner är hon nu rejält överviktig. Jag tror att hon blivit så avskräckt av ätstörningar att hon accepterat att hon istället ska vara rejält överviktig och känna sig nöjd med det istället. Hennes vikt är nästan dubbel min egen vikt. Hon har under åren provat allt, viktväktarna, andra kurer och idéer, men det faller alltid snabbt pga. avsaknad av självkontroll. Hon snarkar, smaskar, känns åldrad, äter antidepressiva mediciner. Fortfarande samma dåliga självkontroll och självkänsla så det går inte att diskutera något konkret med henne utan att hon tar åt sig och blir kränkt.
Hon har under åren degenererat rejält och är inte alls lik den person jag en gång träffade. Både till det yttre, men även till det inre, det finns liksom ingen nyfikenhet kvar på livet på det sättet, och vi har väldigt olika åsikter om mycket nuförtiden.
Jag anser mig vara mer av samma person, fortfarande smal och vältränad, idrottar mycket, nästan samma utseende, fortfarande energi, nyfiken och glad. Det finns en livslust i mig som inte fått något utrymme under så många år.
Jag har kämpat på under tio år för barnens trygghet och med förhoppningar om att allt skulle bli som vanligt, men har sedan länge gett upp den tanken. Mitt konservativa jag som sett skilsmässa och barn med splittrade föräldrar som ett misslyckande har tidigare inte kunnat ta steget och lämna.
Definitivt orolig för att barnen vid skilsmässa, under vecka ensamma med mamman i tidigare dåligt skick ej skulle fått det liv och det stöd de behöver som barn. Det skulle fått negativ inverkan på dem, både support med skolarbete, brist på ordentlig matlagning & fungerande vardag och generellt välmående. Då barnen tidigare inte var så stora så var alternativet att stanna och kämpa mitt enda logiska alternativ där jag kunde säkra barnens tillvaro.
Barnen mår bra, är trygga och är duktiga både i skola och på fritidsaktiviteter & idrott, så jag känner mig nöjd och till freds med det beslut jag tagit tidigare att stanna och kämpa för barnens bästa.
Men i takt med att barnen blivit äldre, så är tanken klar sedan så många år att detta inte fungerar längre.
Livet måste vara större än detta. Ett liv där man kan ha kärlek, gemenskap och samvaro.
Jag vill inte heller bli fast och hantera en livslång vård av henne, med de ytterligare följdsjukdomar som väntar runt hörnet av hennes osunda livsval.
Ekonomiskt så har vi en stabil tillvaro, så det finns möjligheter för båda att finna tryggt och bra boende även framöver, om än lite mindre såklart.
Barnen, ja de är nästan självgående och har en bra utveckling, dock frågar man sig såklart hur de kan tänkas påverkas av en slutlig skilsmässa, både på kort och lång sikt. Barnen lär ju dock redan insett sedan länge att vårt förhållande är långt ifrån normalt.
Det har känts bra för mig att jag kunde lotsa familjen igenom den värsta perioden och faktiskt ge henne och barnen en trygghet under hennes värsta psykiska mående. Det känns också bra att hon är någorlunda tillbaka på benen och lever ett något bättre liv nu efter en massa stöd från vården.
Jag ångrar ingenting i livets val, utan blicken är framåt, det finns ingen anledning att vara bitter, utan se möjligheterna.
Vi har skilda sovrum sedan två år, bland annat för att hon snarkar fruktansvärt, jag kan inte sova där. Jag känner ingen attraktion till henne överhuvudtaget. En degenererad och överviktig kropp som jag känner stark olust av att se, så sex har inte existerat på många år och så kommer det förbli.
Då det varit ett sammanboende som nu i många år är helt praktisk hantering av vardagen, utan inslag av kärlek, så är hon medveten om att utsikterna är dåliga. Det är ett stendött förhållande utan några gemensamma mål och jag sköter fortfarande huvudsakligen all matlagning, tvätt, disk, vardagssysslor osv både inomhus & utomhus.
Vi har varit hos familjerådgivning för 6 år sedan, men inget har blivit bättre sedan dess, utan det saknas intresse från mig att fortsätta kan jag säga.
Så nu mina frågor och önskan på feedback
-
Hur initierar man på ett så varsamt sätt som möjligt en skilsmässa till en sådan här skör människa, som har brist på självkänsla och i sitt sinne vantrivs med sin kropp. Det är mina barns mamma, så jag vill att hon ska kunna ta sig vidare på egen hand ?
-
Hur pratar man så varsamt som möjligt om bristen på fysisk attraktion till en kvinna som har ätstörningar och negativ syn på sin kropp sedan ungdomsåren ?
Jag vill att hon ska vara välfungerande som mor till mina barn även efter skilsmässa. Så att vi båda kan finna en väg framåt som är positiv för alla, både föräldrar och barn.
Det måste finnas fler här som varit i samma situation tidigare med just fru med ätstörning, övervikt, dålig självkontroll, självkänsla och som kanske kan ha bra tips att dela med sig av, hur man initierar skilsmässa på ett varsamt sätt.
Tacksam för erfarenheter