Jag lyckas aldrig hitta den mentala styrkan när det är som värst. Jag försöker bara sysselsätta mig med något för att orka vänta ut dipparna. Träna, läsa deckare, träffa kompisar.
Sen brukar jag känna mig mentalt starkare ett tag senare. Då kommer styrkan utifrån, känns det som.
Det är som att jag inte kan påverka det. Men det gör man kanske ändå, fast indirekt och med fördröjning.
Hej @Trassel
Tror att det där är vad många brottas med.
Där vi tar hjälp av olika hjälpmedel eller sätt.
Precis som du skrev så är det många som sysselsätter sig tränar, promenader osv.
Där jag själv absolut tillhör den kategorin, men även där beror det ju på hur man nyttjar det. En del försöker nog koppla bort allt och lägga fokuset på sysselsättningen. Är jag på gymmet gör jag nog precis det, men när jag är ute och går (och det har blivit många promenader) så försöker jag nog mest gå in i känslan.
Ofta sätter jag på mig hörlurar och drar igång min ”må bra” spellista på Spotify. Sedan går jag under några timmar och lyssnar på låtarna, texterna, tänker, funderar, reflekterar, sörjer, gråter. Helt enkelt går in i känslan helt.
Har nu nästan gått två år sedan ”bomben träffade”, skilsmässan är i mångt och mycket överspelad även om resterna och svallvågorna finns kvar. Nu är det andra tankar, känslor som är mer levande även om de uppstått som en konsekvens och ring på vattnet efter nedslaget.
För mig var det viktigaste att inte vara rädd för känslan och dipparna. Att låta sorgen vara en del och lära känna den. Inte försöka stänga den ute, utan helt enkelt omfamna den.
Efter ett tag så känner man igen den, man hälsar på den men allt eftersom så kommer känslorna och dipparna på allt mer glesare besök.
För mig var det ett sätt att processa och bearbeta.
När det gäller styrkan och vart den kommer ifrån… spelar det egentligen någon roll just nu? Det viktigaste är att styrkan kommer och finns där. För varje dipp, för varje tår, för varje tanke så är det ett steg i bearbetningsprocessen.
Använd sidan för att ventilera, skriva av dig. Använd sidan till att sätta ord på dina känslor, för mig en otroligt viktig del i den läkeprocess jag var och tilldel är i.
Vi är många som vet hur du känner, tagit de där stegen och fortfarande går längs den där vägen.
Orsakerna kan ha förändrats, ny saker kan vara orsaken men vi finns här.
Jag känner alltså lever jag… ett motto jag ofta använde och ofta fortfarande använder…
Du skriver så klokt, @Martor!
Ibland har jag tänkt på om det verkligen är bra att hela tiden hålla igång. Vissa stunder den här sommaren har jag nästan känt mig manisk. Som att jag skulle kunna hålla sorgen på avstånd genom hyperaktivitet.
Andra stunder har jag krälat på botten och tänkt att om jag inte tar mig samman och gör något konstruktivt nu, kommer jag fastna i miserabel självömkan och passivitet.
Det är som att jag tror att det finns ett facit på hur man sörjer och går vidare på det mest effektiva sättet. Som att jag vill hitta en manual till den perfekta balansen mellan känslor, avledningsmanövrar och tidsåtgång för att så snabbt som möjligt återfå den där mentala styrkan som jag så förtvivlat behöver.
Men jag antar att “snabbt och effektivt” inte är nyckelorden i det här sammanhanget. 
Ja det är svårt, tror att som mycket handlar det om acceptans.
Att acceptera händelsen, accepter att man sörjer, att man dippar, att man är arg, att man älskar, hatar, gråter, skriker och allt däremellan.
Klart man skall sysselsätta sig men jag tror också på att våga möta alla dessa känslor.
Kan väl säga att innan allt detta startade så tenderade jag till att låsa in känslorna, alltid visa mig ”stark” och bära andra. Visst finns tendenserna kvar ibland, men det jag insett är att jag är starkare och blivit starkare av att släppa ut känslorna.
På många sätt känner man sig mer levande.
Osäker på om du har startat en egen tråd.
Kan annars rekommendera det, blev för mig en form av terapi att skriva, föra dagbok över händelser, känslor mm.
Jag gick ofta in och läste mina egna tidigare inlägg, svar på inlägg mm.
På så sätt kunde jag sätta ord på mina känslor, mina tankar. När jag fått ner det i skrift, kunde jag läsa det och på så sätt bearbeta tidigare känslor, nuvarande känslor och förstå vilka känslor som väntade runt hörnet.
Att fastna i självömkan och passivitet är väl något många är rädda för men, självömkan är väl en del av sorgen, att då förstå varför man sörjer, varför man känner som man gör är ju en del av bearbetningen.
Passiviteter möter vi och duellerar vi ju med varje dag.
Börjar man få ner i text vad man gör/gjort etc så kommer man ju till insikt att man faktiskt är ganska aktiv. Om det så är att tvätta, städa gå ut och gå, handla, träna, träffa vänner etc.
Det enda jag behöver göra är att gå tillbaka till känslan och bilden när jag låg på köksgolvet, helt golvad av den känslostorm som rasade i mig när mitt X bestämt sig för skilsmässa. Jag var inte kapabel till något, åt inte, sov inte, rasade i vikt och knappt förmögen att ta hand om vår son.
Men från den dagen så har jag ju hela tiden gjort något, man agerar om än med små steg eller med små saker.
Det är också något att inse, att vi alla gör saker, det går olika snabbt och vi gör på egna sätt.
Jag vet att jag var nära på att ge upp och bara skita i det. Men snart 2år senare står jag här, mår i stort väldigt bra. Men dippar kommer även nu. Men nu beror dipparna på andra saker, men känslorna finns där och det är då bara att omfamna dem.
Visst gör det ont i hjärtat och i själen, men jag lever, jag andas och jag känner.
Att se att andra reagerar ungefär likadant är helt klart till hjälp för mig. Då ser jag att jag i alla fall inte håller på att bli galen.
Så att få lite kommentarer betyder massor, och att läsa igenom andras trådar. 
Fint skrivet, jag lever andas och jag känner!!! Yes så e de!
Upp och ner, och ner och upp… fyra år sen nu, ganska exakt. Vemodet kom över mig i samma sekund som sommarvärmen släppte. Jag saknar min fina familj så mycket.
När barnen är hos mig går det bra. Det är glatt, positivt och full rulle. Det tuffa är de barnlösa perioderna. Älskade, fina, härliga ungar. Det är så tomt utan dem.
Jag håller mig sysselsatt, det funkar. Tiden går fortare. Ser jag tillbaka så är allt ändå så mycket bättre nu än för bara något år sen. Det blir bättre över tid, men sorgen över den splittrade familjen finns där, alltid.
Jag hittar ingen styrka. Vissa dagar känns det som om den enda anledningen till att jag fortfarande lever är att jag inte har dött än. Vaknar upp med ångest varje morgon, det är fruktansvärt. Jag förstår inte hur jag ska orka ett helt liv. Ska det alltid vara så här, tänker jag. Ja, en oöverskådlig tid i alla fall.
Jag är rädd att jag ska förbli ensam i resten av mitt liv, jag har så mycket kärlek att ge men ingen jag vill ge det till som vill ha eller kan ta emot den i långa loppet vilket är oerhört smärtsamt.
I helgen föll jag handlöst till botten igen, ner i det svarta hålet. En liten minnessak som jag sparat genom alla år försvann. En liten, oviktig sak… men så viktig. Borta. Sparad från tiden innan min exmake blev sjuk. Ett fint minne från när vi var en helt vanlig familj.
Jag blev så fruktansvärt ledsen. Det är som att sorgen fullständigt sliter sönder mig. Svårt att fokusera, svårt att fungera. Jag var inte beredd på det. Försöker intala mig att nu är nu, se framåt, se det fina som är nu istället.
Jag ska gå en promenad nu på lunchen. Försöka ta mig samman, fokusera på nuet. Då var då, kommer aldrig igen. Nu är nu, det är nu, i nuet, vi lever vårt liv.
Förnuftsmässigt så vet jag ju det. Men jag blev så ledsen.
Vart du hittar här du testat mind bain finns massa på youtube kan starkt rekommendera det.