Hem | Så här skiljer du dig | Juridik | Sök advokat | Träffa psykolog | Artiklar

Hur har ni tröstat er själva efter att ni blivit lämnad av partnern

Jag har för två veckor sedan fått beskedet via sms att min make är färdig med vårt förhållande. Jag är hemskt Ledsen och förtvivlad och är väldigt ensam. Han kommer att få en egen lägenhet imorgon. Vi har en son. Jag skulle vilja höra om hur du hittat tröst i en separation

Jag är ledsen för att:
Jag inte fick/hade förmågan att förstå hur min partner tänkt och hur han egentligen mått. Eftersom vi båda haft svårt för att prata med varandra.
Jag inte kommer att leva tillsammans med min trygghet make o son.
Jag kommer behöva lämna det hem vi byggt upp.
Jag misslyckats.
Jag försatt mig själv i den här situationen.
Jag är värdelös. Visst kanske inte helt värdelös men väldigt misslyckad.
Jag varit sjuk i utmattningsdepression och inte vårdat min relation.
Jag inte försökte prata med honom innan det var för sent.
Jag måste genomlida detta

1 gillning

Eftersom mina närmaste släktingar bor 20, 40 och 80 mil ifrån mig har det varit tungt för mig (Har inga vänner där vi bor nu utan vi har mest umgåtts med hennes släkt). Det jag gjort är att ha pratat i telefon med mina släktingar och har även varit och pratat med diakon och präst.
Man känner sig fruktansvärt ensam. Det som varit värst hittills för mig att från ena stunden varit ett par till att nu är man knappt medmänniskor, som kan trösta varann.

@albatross känner precis som du att jag är så ensam…

1 gillning

Mmm värsta känslan.
Ensam på ett ställe där man knappt känner någon. Har dock bestämt att jag ska göra allt i min makt att träffa nya vänner. Jag som person är väl inte så extrovert, men nu är det skarpt läge så det måste jag jobba hårt på.
Viktigt också att släppa ut känslorna och inte bara bita ihop.
Har anmält mig till en samtalsgrupp för separerade som jag hyser stort hopp till.
Sen är det nog inte så lätt för mig att skaffa nya vänner när man är 40+ som jag.

Ja Det är svårare som vuxen att hitta nya vänner. Oftast är det ju genom utbildning och barnen man fprt nya vänner.

Det jag gjorde var att:

  • Skriva otroligt mycket på forumet i min egen tråd, det blev som en dagbok, en form av egenterapi.
  • Jag pratade med vänner och familj.
  • Gick otroligt mycket, 3-4h per natt eftersom jag inte kunde sova.
  • Kom igång med träningen igen, framförallt gymmet. Ofta blev det ett gympass på morgonen och sedan promenaden på natten.
  • Lyssnade otroligt mycket på musik, skapade min egen spellista som jag kallade “Må bra låtar”.
  • Jag jobbade mycket, även om det var svårt, som tur var så medgav mina arbetsuppgifter att jag kunde ta paus när jag behövde.
  • Jag lät känslorna komma fram, omfamnade gråten och sorgen. Tillät mig att sitta ner och bara vara ledsen.
  • Skapade mig rutiner för att ha som ledstång, så att allt fungerade både veckan jag hade sonen och veckan jag var själv.

Men träningen var på många sätt en räddning, att kunna fokusera på det och ta ut mig både mentalt och fysiskt. Detta i kombination med detta forumet.
Det fanns en tråd som användes flitigt, hette något med just träning, där vi på forumet skrev när vi hade gjort ngn fysisk aktivitet. :blush:

4 gillningar

En entimmsprommis i rask takt med någon lättsam podd gör susen för mig iaf

Första månaderna efter skilsmässan från den 14-åriga relationen som tog slut mars 2018 höll jag på att börja klättra på väggarna för att jag inte var van att bo själv och hur jag skulle hantera sorgen, men jag sprang extremt mycket framförallt första veckan efter och sedan i juli 2018 träffade jag en ny kvinna och det gjorde faktiskt att jag kom över min fd fru även om den nya relationen också sprack i slutet på 2019. Det känns faktiskt lite lättare nu och den senaste relationen så var jag ödmjuk och insåg redan från början att den relation man går in med kanske inte håller för evigt. Jag lärde mig att i stället vara tacksam för de fina dagar jag får i en ny relation. Man vet så lite om framtiden så lärdomen blev från skilsmässan att försöka leva här och nu.

Trösten är att försöka fortsätta leva och försöka hitta möjligheterna samt leva i nuet. Vissa saker är svårare att göra i en relation än som singel och då kan man passa på att göra de sakerna som man kanske inte hade tid till. I en relation så kan man antagligen inte gå lika all in i i sina intressen. Ibland får man fundera över om det verkligen personen man är så himla kär i eller om man bara är kär i kärleken och kan “byta” ut mot någon annan ny kärlek för att lösa problemet eller finna lyckan i sina intressen.

3 gillningar

alla har olika åsikter om relationer, men jag tror att du har rätt

Gäller att hitta ett sätt som passar bra för en själv. För min del känns det jobbigare om jag är för dåligt sysselsatt. Oftast lite enklare om man gör något man tycker är roligt och försöker umgås med människor/vänner som man mår bra att umgås med.

Jag, som precis blivit lämnad efter 20 år tillsammans, brottas mycket med vad jag ska göra nu för att inte bli en bitter gammal gubbe som ingen orkar vara nära. Mitt i den första chocken handlar det bara om att överleva. Nu när jag tänker framåt känns det otroligt tufft. Hade jag inte haft barnen så hade jag lämnat det gamla livet helt och flyttat långt bort till ett liv som inte påminner om det jag haft på något sätt. Funderar faktiskt på att göra det ändå för att överleva om jag på något sätt kan få barnen att förstå det. De är inte småbarn längre och ser hur jag mår. Vi får se hur det blir.

2 gillningar

Jag tror absolut på det här att öva upp sin förmåga till tacksamhet. Då blir du inte en bitter gammal gubbe @Average_Joe! Jag har också blivit lämnad, och ibland går tankarna till början av vårt förhållande - varför stannade jag kvar? Det fanns så många varningssignaler om att detta inte var helt bra. Men om jag lämnat redan då, då hade jag inte fått vara med om allt det positiva. För det har varit massor av bra tider också, två fina barn, lata dagar tillsammans, fest och glädje. Jag är också tacksam för att barnen hann bli så stora. Nu har jag bara några år framför mig av tjafs kring föräldraskapet, oro kring delat boende osv. Det kunde ha varit 15 år…

1 gillning

Den här frågan är klassisk. Många som ställer sig den frågan. Ett vanligt svar är nog att folk tycker det är lite läskigt med förändring. Det är bekvämt att leva kvar. Då slipper man sälja gemensamma bostaden, berätta för all släkt och vänner att man ska skilja sig, man tror att barnen kommer att bli ledsna om man har barn, kanske finns en oro för hur det blir ekonomiskt osv.

Jag har känt mig ledsen för exakt samma saker som du. Så här tänkte jag och det hjälpte mig. Är inte helt klar med mina känslor men med mitt beslut är jag det. Och det är nu jag som lämnar honom, fast det var han som ville flytta och flyttade och inte visste hur han ville ha det.

Svarade lite på dina kommentarer.

Visst är man två i ett förhållande men man kan inte ta på sig allt ansvar själv. Hur han har skött det och inte tyckt det varit bra är hans fel då han inte har sagt eller gjort något åt det. Han har dolt det och inte involverat dig är enbart hans ansvar och därmed hans förlust. Du är bra Och ta inte på dig skulden. Du är bra och väldigt mycket lyckad.

Jag inte fick/hade förmågan att förstå hur min partner tänkt och hur han egentligen mått. Eftersom vi båda haft svårt för att prata med varandra.

  • det är hans fel som inte vågat pratat med dig om hur han mår, det är han som har dolt det för dig inget du har kunnat påverka. Det är han som mår dåligt inget du ska ta på dig. Du har inte gjort något fel. Du är inte ansvarig för hans välmående det är han och ingen annan.

Jag inte kommer att leva tillsammans med min trygghet make o son.

  • Nej det kommer du inte, men ni kommer ha en relation pga eran son. Och Er son kommer du fortsätta leva med, bara på ett nytt och tryggt sätt. på ditt eget sätt och på dina villkor och ha en vardag på erat sätt som passar dig och din son. Som du själv får bestämma över.

Jag kommer behöva lämna det hem vi byggt upp.

  • du har byggt upp en trygghet med din son och den tryggheten du gett honom kommer du kunna ta med dig vet du/ni än kommer att bo. Det sitter hos dig som mamma och inte i ert boende.

Jag misslyckats.

  • du har inte misslyckats, det är han som gjort det, han som lämnat dig. Det är hans förlust. Ta med dig era fina minnen från den stunden. Han har misslyckats med er relation.

Jag försatt mig själv i den här situationen.

  • nej det har han gjort. Du har gjort det bästa du har kunnat utifrån din situation. Han har valt att inte prata då är det hans förlust. Hans ansvar.

Jag är värdelös. Visst kanske inte helt värdelös men väldigt misslyckad.

  • du är inte misslyckad. Det är han som har misslyckats med att inte kommunicera med dig och inte kämpat för er relation. Du är mycket värdefullt.

Jag varit sjuk i utmattningsdepression och inte vårdat min relation.

  • låt inte din sjukdom få skulden för ert förhållande, han skulle vara där för dig och inte tvärtom. Du var sjuk och han skulle ha stöttat dig och stått vid din sida. Aldrig din sjukdoms fel ok.

Jag inte försökte prata med honom innan det var för sent.

  • han skulle ha pratat med dig och inte tvärt om, han är vuxen, om att han tyckte något inte var ok i er relation. Han har dolt det bra och hans fel att han inte tog chansen innan det blev försent. Hans förlust. Ta inte på dig skulden.

Jag måste genomlida detta

  • Ja det kommer vara jobbigt. Och det kommer ta tid. Var steget före han, så blir det bäst för dig och din son. Så läs på och fråga här i forumet.

Jag har själv pratat mycket mycket mycket med min familj, typ varje dag i början de första veckorna, Och valt ut ett par vänner att prata med. Skriver dagbok till mig själv och kanske att barnen får läsa den när de blir vuxna.

Gråtit mycket och skrikit i min kudde. Bara låtit känslorna kommit när jag varit själv.

Har blivit ledsen när barnen varit hos mig, men inte gråtit hysteriskt då. Pratat med barnen om deras känslor utan att göra en för stor affär av det. Vi gick på parterapi med de kunde tyvärr inte hjälpa oss.

Det Jag gör nu mest, är att jag fortsätter och skriver dagbok när jag känner att det är något jag vill diskutera med han. Men jag gör det inte med han. Han har inte rätt till mina innersta känslor och tårar längre. Har slutat dela det med han då han bara hör det han vill och tolkar och vänder det mot mig.

2 gillningar