Hej,
Finns det några män/killar här som blivit ofrivilligt lämnade, och som lyckats träffa någon ny tjej/kvinna som ni idag har starkare känslor för än erat ex? Hur bar ni er i så fall åt för att komma dit?
Jag har passerat chockfasen sedan länge och känner nu mest sorg. Har inte haft någon kontakt alls med mitt ex på 21 år. Vet bara att hon sedan många år är gift och bor ca 20 mil bort.
Absolut, jag blev lämnad i Maj månad och träffade modern till mitt barn i Augusti. Hann väl med ett antal partners mellan där. Men det är sådant man gör i 20 års åldern tänker jag.
Pratar dock med samtliga av mina ex som jag hade ett förhållande med, sociala medier är hjälpsamt så.
Om din ålder stämmer med årtalet i ditt nick så är du drygt 40 nu, menar du att du fortfarande inte har kommit över hon som lämnade dig när du var 19 år?
Kanske jag som missuppfattar eller feltolkar, men är det som jag tolkar det då skulle jag föreslå att du asap söker reda på en välrenommerad psykodynamisk terapeut för att bearbeta det 21-åriga traumat en gång för alla… för om jag inte är helt ute och cyklar rörande din ålder så är du fortfarande relativt ung, men det är du inte i 21 år till så slösa inte bort ännu mer av din tid 
Hej
Tack så väldigt mycket för dina råd. Nej det stämmer, är 41 år nu och var 20 år när hon lämnade mig efter cirka två års förhållande.
Har aldrig lyckats glömma alla fina stunder och det jag tyckte så mycket om hos henne. Hon var, åtminstone i mina ögon, otroligt vacker. Ljusblont långt rakt hår, lång (½cm längre än mig). Inte så smal som många tjejer/kvinnor är utan mer naturlig. Lagom stora bröst. (Förlåt tjejer för min kroppsfixering, beskriver bara mina tankar.) Tänker på alla stunder vi kramades och på hennes blick.
Men hur mycket jag tänkt på henne och mina känslors styrka har varierat under dessa år.
På det rationella planet tror jag att jag kan förstå varför hon ville lämna mig, åtminstone några bidragande orsaker. Vi hade haft ett ganska stormigt förhållande med mycket känslor, där jag ibland hade en sjuk idé om att jag kunde göra henne än mer perfekt till sättet genom att kritisera henne. Jag hade också studerat utomlands 5 månader innan hon gjorde slut (vi hade endast regelbunden epostkontakt då) och jag skulle också börja studera en längre utbildning på annan ort (15 mil bort) några månader senare. Samt jag tror att den man hon senare gifte sig med var en som hon ett tag innan hon gjorde slut hade berättat lite grann om, som hon gjorde lumpen tillsammans med. (Ja, hon gjorde faktiskt lumpen tillsammans med en massa killar samtidigt som jag var utomlands.)
Tack för tipset om just psykodynamisk terapi. Har funderat på samtalsterapi men känt mig osäker på vilken effekt det kan ge. Får väl försöka beskriva mina tankar och känslor och fråga någon mottagning om de tror de kan hjälpa mig.
Det låter som att du studerat och jobbar och därmed förmodligen har en god inkomst… där är iaf mitt råd att du kollar med privatpraktiserande terapeuter och allra bäst om du har något sammanhang där du kan höra dig för om det kan finnas någon som kan rekommendera en terapeut. Att hitta en terapeut som du klickar med och kan känna förtroende för och som faktiskt guidar dig framåt för varje gång är inte det lättaste, men väl värt de faktiskt rätt dyra pengar det kostar.
För kan du inte öppna upp dig och bara är ärlig till typ 50%, då får du nog räkna med att inte få hjälp med mer än 50%.
Har du levt själv hela tiden under de här sista 21 åren?
Broder.
Broder broder.
Broder broder broder.
Det är icke en person du älskar och minns.
Det är en dröm. En förälskelse.
Så bra kan det inte ha varit om du ville förändra henne.
Broder.
Det finns de som stannar i sitt celibat och fortsätter leva i en nostalgisk dröm
Vissa andra försöker återuppliva drömmen och upptäcker att tiden sprungit ifrån dem.
Andra försöker förverkliga den och hamnar i en mardröm.
Vad vill du med ditt liv?
Hur vill du ha det?
Är du beredd att göra några förändringar i dina vanor, din livsföring för att anpassa sig till någon ny eller förväntar du dig att en ny ska anpassa sig tiil dig?
"- Efter maten ska jag be er prova en verklig kuriositet. En gammal besynnerlig klient till mig dog häromdagen och testamenterade mig sex flaskor portvin årgång 1847.
-Herregud! sade Peter. Årgång 1847! Det är väl knappast drickbart, eller hur, sir?
-Jag fruktar det högeligen, svarade mr Murbles. Det är verkligen synd. Men jag tycker att man på något sätt bör hylla en sådan remarkabel antikvitet.
-Roligt att kunna säga att man har smakat det, sade Peter. Precis som när man går och ser den gudomliga Sarah. Rösten är borta, blomningen borta, bouqueten borta - men ändå klassisk.
-Ack ja, jag minns henne under hennes storhetstid, sade mr Murbles. Vi gamla uvar har vår kompensation i en del synnerligen underbara minnen.
-Just det, sade Peter. Och ni kommer att samla många sådana ännu. Men vad tänkte den där gamle herrn på som lät en årgång som 1847 passera sin höjdpunkt?
-Mr Featherstone var en mycket egendomlig man, sade Murbles. Och ändå - jag vet inte jag. Han kanske var en mycket vis man. Han hade rykte om sig att vara ytterst snål. Han köpte sig aldrig en ny kostym, gjorde aldrig några resor, gifte sig aldrig, bodde hela sitt liv i samma mörka, trånga våning som han hade när han var ung advokat utan klienter. Och det fastän han ärvde en stor förmögenhet efter sin far. Den lät han bara stå och växa. Portvinet köptes av fadern, som dog 1860, när min klient var 34 år. Han - sonen, menar jag - var nittiosex år när han dog. Han påstod att njutningar aldrig någonsin går upp mot de föreställningar man gör sig i förväg om dem, och därför levde han som en eremit, gjorde ingenting, bara planerade saker som han skulle kunna göra. Han skrev en utförlig dagbok som dag för dag skildrade denna inbillade tillvaro som han aldrig vågade konfrontera med verkligheten. Dagboken beskrev i detalj hans lyckliga äktenskap med sina drömmars kvinna. Varje juldag och varje påskdag placerades en flaska av årgång 1847 högtidligt på hans bord och togs högtidligt ut igen oöppnad när han hade avslutat sin frugala måltid. Som uppriktig kristen väntade han sig ett saligt liv efter detta, men som ni hör, sköt han upp nöjet i det längsta. Han dog med orden “Den som givit oss löftet, han är trofast” på läpparna - in i det sista hade han ett behov av att vara säker. En mycket egendomlig man i sanning, ytterst olik den moderna, äventyrligt lagda generationen.
-Så underligt och så rörande, sade Mary.
-Han kanske någon gång hade kommit att åtrå det ouppnåeliga, sade Parker.
-Ja, jag vet inte, sade mr Murbles. Det påstods att drömkvinnan inte alltid hade varit en dröm men att han aldrig kunde förmå sig att fria.
-Ja, ju mer jag ser och hör inför rätta, sade sir Impey muntert, desto benägnare blir jag att anse att mr Featherstone utvalde den bättre delen. "
(En sky av vittnen, Sayers, Albert Bonniers förlag Stockholm 1951, s 154-155)
Underbar text och så tänkvärd… på flera sätt
Både för och nackdelar med allt och vad som är och blir det bästa, det är svårt för att inte säga omöjligt att med någon säkerhet utröna… i förväg 
Har tyvärr inte lyckats avsluta någon högskoleutbildning även om jag tagit en hel del högskolepoäng. Tjänar endast lite drygt 100 000 kr om året före skatt (men har å andra sidan mer fritid än de som jobbar heltid). Har dock lyckats spara ihop en del på banken, men en del av det kan jag nog behöva till pension och annat i framtiden.
Tackar för råden, men funderar nu även på om jag istället själv kan läsa litteratur i ämnet och få insikter till hur jag bör handla och tänka. Kanske blir det ekonomiskt effektivare för mig, och man känner sig nog mindre blottad och utskämd efteråt.
Men som du skriver, ifall jag skulle lyckats hitta rätt terapeut för just mig kanske det skulle vara värt en del pengar…
Ja, i den bemärkelsen att jag inte haft ett enda förhållande sedan dess och bott själv. Däremot har jag varit och är bland annat föreningsaktiv och bor i en större stad.
Yep.
“Ibland det äktenskap det bästa
det äktenskap som ej blir av”
Ur dikten “Dumboms leverne” av Johan Henric Källgren.
Han skrev också dikten “Den nya skapelsen” som börjar
“Du som av skönhet och behagen en ren och himmelsk urbild du ger.
Jag såg dig och från denna dag jag endast dig i världen ser” som vår svenskalärarinna i gymnasiet tyckte vi skulle lära oss utantill, antagligen med en obskyr baktanke att vi skulle viska orden till vårt hjärtas utvalda om den dan kom. Jag har dock i mitt snart 60-åriga liv citerat den först nämnda strofen många gånger medan den förra har jag citerat lika många gånger som ena handens fingrar - även om samtliga fingrar skulle vara amputerade.
Med en årsinkomst på 100’ brutto är privatpraktiserande terapeut inte vad jag skulle rekommendera för dig, iaf inte som ett förstahandsval. Det blir alldeles för ekonomiskt kännbart och det kapital du har lyckats spara är en välbehövlig buffert inför framtiden, både närliggande och pensionsmässigt
Du ska söka hjälp via vården, på din VC eller inom Svenska kyrkan som har gratis samtalsstöd som är oberoende av eventuell religiös tillhörighet och/eller aktivitet.
Men jag skulle nog faktiskt rekommendera dig att börja med att beställa tid på VC och försöka få komma till någon där och det är med all sannolikhet en läkartid det börjar med. Och du måste försöka släppa detta med att bli utskämd, du behöver hjälp men för att någon ska kunna hjälpa dig så kan du inte mörka och allt som sägs sker under tystnadsplikt. Var så säker att vad du än säger så är det inte första gången varken läkare eller terapeut har hört det och mkt mkt mer
Kvarnarna maler inte fort i den offentliga vården i dagens läge och detta är inte en akut krisreaktion utan långvarig nötning/söndring så du får ställa in dig på att inte bli högst prioriterad på väntelistan. Under väntetiden tycker jag att du direkt (dvs på måndag) kontaktar den församling du är tillhörig boendemässigt och bokar en tid för att träffa ett av deras samtalsstöd.
Mitt vad det är så visar det sig bli en person som du funkar bra med och känner trygghet och tillit och då är det toppen… och i vilket fall så är det som minst en början medan du väntar på VC.
Tack för rådet, min läkare sa häromdagen att hon skulle skicka mitt ärende till vårdcentralens psykologavdelning.
Tyvärr var det min känsla efter att ha testat några olika samtalsstöd för cirka 15-19 år sedan, snarare än att jag tyckte det hjälpte mig något. (Dock hade de jag träffade nog inte några långa psykologutbildningar får jag erkänna.)
Å andra sidan mår jag betydligt bättre idag än då, känner nu bara varierande grad av sorg.
Tack
Har även sedan en vecka tillbaka återupptagit min vana att gå på jympa ett par dagar per vecka. En vana som tyvärr hade varit på paus i två år. (Endast cykling till och från jobbet och föreningsaktiviteter då.)
Då är det dags att ge det hela ett nytt försök, dina tidigare erfarenheter är snart 20 år gamla så de ska du försöka befria dig ifrån så du inte börjar med en negativ förförståelse. Du är i ett annat läge nu på flera sätt och du är dessutom i en annan ålder, vilket med all sannolikhet kan göra dig mer mottaglig och öppen idag