Hem | Så här skiljer du dig | Juridik | Sök advokat | Träffa psykolog | Artiklar

Hur hanterar ni som lämnat tveksamhet?

Hej,

Lång historia kort: jag och sambon va tillsammans ca 4-5 år och har ett barn. 2 första åren var bra (tror dock vi bländades av kärlek) och de senaste 2-3 åren har varit katastrof. Från hennes sida har det varit svartsjuka, elakheter, respektlöshet ocj agressiva utbrott med knuffar och slag. Från min sida barnsligheter, elakheter och respeklöshet. Vi har testat terapi tillsammans och på egen hand utan att det hjälper. Vi har kommit till i sikten att vi inte älskar varandra. Jag har därför valt att lämna. Hon vill gärna jobba på det men har accepterat mitt beslut.

trots att det känns som rätt beslut på många sätt så känner jag en viss tveksamhet. Hur kommer det bli för mitt barn, hur kommer det bli för mig, är man dömd till ett liv av ensamhet (största rädslan är att åldras och dö ensam)? Sen tänker jag på att man förlorar kärnfamiljen, måste byta ett bra boende mot nått sämre, man är lltid bunden att bo nära henne för barnets skull och säkert mkt svårare att träffa nån ny osv.

Slår man ihop allt detta så börjar man undra om det verkligen är värt att separera. Kanske bättre att stanna fast det är destruktivt. Hon vill ju jobba på det så tänk om man kan få det att funka? Chansen är minimal men större mirakel har ju skett.

Hur hanterar man att man är kluven och tvekar? Hur vet man vad som är rätt? Hade vi inte haft barn och bostad hade jag inte tvekat men nu gör man det.

/Fredde

Jag försökte igen och igen beroende på dessa tankar, men när man är alaka mot varandra så är det bara destruktivt.

Min upplevelse är att familjekonstellationen är svår att slå om man kan trivas ihop och hitta tillbaka till känslorna. Jag skulle vända på alla stenar innan jag gav upp.

1 Like

Hej Kattis,

Tack för svar. Efter 2-3 år av drama, bråk, elakheter, fysik våld osv finns nog inga fler stenar atr vända på. Vi har prövat få hjälp osv utan framgång.

Livet är för kort känner jag.

3 Likes

Där har du svaret.

1 Like

Du låter inte så tveksam, faktiskt!

2 Likes

Det kan verka så och ibland är jag 100% säker. Men så ser jag henne med vårt barn eller tänker på ett fint minne och börjar tveka.

Hade vi inte haft barn hade jag inte tvekat. Men nu har vi det ocg man tänker “vi kanske borse ge det 1-2 år till för det kan ju teoretiskt bli bättre. Även om chansen är typ 1%”.

Risken med att stanna är att man ger barnen en dålig bild av hur ett förhållande ska vara…

3 Likes

Drömde inatt att hon va med en annan man och mådde skit bör jag vaknade. Kanske inte konstigt men får mig att undra om jag innerst inne fortfarande har känslor för henne.

Sen har hon börjat terapi och bett on ursäkt för sin svartsjuka, sina utbrott, respektlöshet samt att hon knuffat och slagit mig. Hon verkar ångerfull på riktigt. Men vem vet.

Det hela ger mig i alla fall ångest. Att separera är svårt och jobbigt och man börjar ju tänka att det kanske är bättre att stanna och fortsätta försöka. Man har ju barn och sånt och livet är rent praktiskt enklare om man har kärnfamilj. Och det är ju mysigt att faktiskt ha en familj.

Men vet inte om jag kan släppa all ilska och sorg man känner från 2-3 år av respektlöshet, förnedring och psykisk och fysisk våld. Plus att jag sjölv behandlar henne som skit sedan ett tag vilket jag inte är stolt över.

Hej Fredde
Du skriver själv att *hade vi inte haft barn hade jag inte tvekat".
Barn mår inte bra av att leva i en familj där föräldrarna inte är glada/lyckliga.
Jag tror du vet att ni behöver breaka…men det är inte lätt. Jag lever själv i en relation som jag är tveksam till om den kommer hålla…och jag ältar och funderar dagligen hur jag vill göra.
Vi har iofs inga gemensamma barn som det går ut över.
Lycka till!

1 Like

@Fredde Tråkig situation, beklagar. Men gör inget alls innan du bestämt dig fullt ut och håll dig till det sen. Bekanta ”bestämde sig” och berättade för barnen. Sen levde de i alla fall i limbo av/på i ca tre år till innan de skilde sig till slut och att se hur dåligt barnen mådde i detta av/på kärnfamilj var oerhört tragiskt att se.

Barnens självpåtagna uppgift blev att se till att föräldrarna inte skilde sig och i deras värld hade de inte gjort tillräckligt när skilsmässan väl blev ett faktum. Dottern, nu tonåring, har fortfarande stora problem med ångest och skilsmässan är nu flera år sedan.

1 Like

Vet faktiskt inte varför jag tvekar nu. Har varit så säker typ 2 månader. Men nu har hon varit perfekta partnern i en vecka och man tvekar direkt.

Pratade med en vän idag. Kom fram till att en del av tvekan (en stor del) handlar om rädsla för ensamheten, rädslan att förlora kärnfamiljen. Men såklart till viss del har man väll lite känslor kvar också.

Hur fan gör man för att veta vad som är rätt val? Trött på att ha knut i magen.

2 Likes