Hej,
Lång historia kort: jag och sambon va tillsammans ca 4-5 år och har ett barn. 2 första åren var bra (tror dock vi bländades av kärlek) och de senaste 2-3 åren har varit katastrof. Från hennes sida har det varit svartsjuka, elakheter, respektlöshet ocj agressiva utbrott med knuffar och slag. Från min sida barnsligheter, elakheter och respeklöshet. Vi har testat terapi tillsammans och på egen hand utan att det hjälper. Vi har kommit till i sikten att vi inte älskar varandra. Jag har därför valt att lämna. Hon vill gärna jobba på det men har accepterat mitt beslut.
trots att det känns som rätt beslut på många sätt så känner jag en viss tveksamhet. Hur kommer det bli för mitt barn, hur kommer det bli för mig, är man dömd till ett liv av ensamhet (största rädslan är att åldras och dö ensam)? Sen tänker jag på att man förlorar kärnfamiljen, måste byta ett bra boende mot nått sämre, man är lltid bunden att bo nära henne för barnets skull och säkert mkt svårare att träffa nån ny osv.
Slår man ihop allt detta så börjar man undra om det verkligen är värt att separera. Kanske bättre att stanna fast det är destruktivt. Hon vill ju jobba på det så tänk om man kan få det att funka? Chansen är minimal men större mirakel har ju skett.
Hur hanterar man att man är kluven och tvekar? Hur vet man vad som är rätt? Hade vi inte haft barn och bostad hade jag inte tvekat men nu gör man det.
/Fredde