Min make vill troligtvis skiljas. Han funderar över om han vill eller inte. Jag vill inte göra det Men vill han lämna mig så har jag ju inget val. För att förbereda mig så tänker jag nu mycket på hur man ska göra med barnen. Vi har två barn 5 år och 9 år Jag känner mig så fruktansvärt sviken om han lämnar och överger mig. Så mina känslor går ju att jag i så fall aldrig mer vill se honom och att jag vill ha ensam vårdnad och att barnen står skrivna och bor hos mig. Vill helst flytta härifrån till en annan stad och börja om. Ja jag vill fly. Det är mina känslor i nuläget. Men jag vet att såhär går ju bara inte med barnen. Jag vill ju barnens bästa. Kan inte ni komma med tankar och erfarenheter hur ni gjorde med barnen? Vad blir bäst? Vad ska jag tänka på? Och vilka fel och misstag ska jag inte göra? Få mig att tänka förnuftig när jag just nu är sårad och vill fly och hatar honom.
Jag tänker att du kanske ska söka grundning, stabilitet och någon sorts trygghet i din roll som mamma, som medför att du först och främst behöver tänka på vad som är bäst för dina barn istället för att agera på dina egna känslor för stunden. Vad tror du skulle bli bäst för barnen om ni går isär? Tror du att din man kommer att vilja vara en närvarande far och ha sina barn halva tiden efter skilsmässan?
Att bara fly till en annan stad och försöka stänga ute honom kan givetvis medföra att du förlorar dina barn, men det är du säkert medveten om.
Vad är bäst för barnen? Tänk över det noga. Är din man en bra pappa som barnen borde ha ett nära förhållande till? Kan du erkänna det i så fall?
Gör inte samma misstag som jag gjorde; att bara lyssna på vad andra tycker och inte tänka själv. Det jag lyssnade på, var vad som upprepades överallt och i alla sammanhang; “Barn behöver BÅDA sina föräldrar”. Jo, om barnen har tillräckligt bra föräldrar som båda vill barnens bästa, då är det sant. I mitt fall ville jag inte erkänna att pappan struntade i vad som var bäst för barnen. Han brydde sig bara om vad som var bäst för honom själv, och om barnen “valde” att må dåligt, så var det deras problem.
Jag tänkte automatiskt att han var en bra pappa, att han älskade barnen och de älskade honom. Det tog lång tid innan jag tänkte steget längre. Äldsta barnet flyttade hemifrån tidigt och undvek att hälsa på hemma, när pappan var hemma. Oj, det hade jag inte tänkt på! Nästa barn sade inte så mycket, men det han sade visade att han verkligen inte hade några goda minnen från sin pappa. Den yngsta berättade att det kändes som att pappan slog henne med orden. Hans ord gjorde lika ont som slag.
Jag jobbade alltså hårt för att få till ett delat boende efter skilsmässan. Jag tog för givet att det var vad pappan ville. Det var nästa misstag, så ta inget för givet! I mitt fall ville pappan inte ha barnen hos sig. I ditt fall kanske det är tvärtom, och då har han laglig rätt till det. Var försiktig när du ska diskutera vårdnaden med din man. Säg inte hur du vill ha det, för då ger du honom en möjlighet att jävlas med dig. Ställ en neutral fråga och se vad han svarar i stället, och sedan kan du utgå från det.
Det här med att både förlora sin make och därmed dessutom halva tiden med sina barn, ja, det kändes som en helt sjuk dubbelbestraffning. Mina barn bodde den första perioden efter skilsmässa varannan vecka. De första gångerna jag var utan dem var förfärlig, första timmarna, första dagen. Efter några gånger blev det lite bättre. Det går att hitta en slags vana även i det jobbiga, och jag skaffade mig några nya vanor för att hålla ensamheten borta.
Nu har en del vatten hunnit rinna under broarna, äldsta barnet har flyttat hemifrån och det yngre barnet bor heltid med mig. Jag är väldigt tacksam över att hon genomskådat pappans beteende och tar avstånd från det. MEN det är inte alltid så lätt att vara ensam i föräldraskapet till en tonåring. Jag har noll barnfria dagar och ingen att växeldra med när det är lite kämpigt eller svåra beslut.
Så det jag vill skicka med dig är att OM det finns minsta möjlighet att barnens pappa kan bidra positivt i framtiden, så är det en tillgång för dig, en hjälp för att göra just det du skriver: att börja om. Det kanske inte känns så just nu, men jo, jag önskar att min dotter hade en pappa som hon kunde vara med ibland. Tänk dig själv att ha en 16-årig tjej hemma och dessutom försöka dejta…
Inga hemligheter här, minsann… Du är inte där nu, men du vill kunna börja om, och det tror jag en dag kommer innehålla även att börja om med en kärleksrelation.
Tack för era svar och erfarenheter. Är så mycket känslor hos mig nu så jag har så svårt att tänka klart vad som är bäst för barnen. Känns verkligen så hemskt att först bli lämnad och sedan måste man vara utan barnen halva tiden. Jag klarar inte det. Är verkligen dubbel bestraffning. Lämnar han mig så vill jag ju aldrig mer se honom. Men nu måste jag det. Plågsamt som fan och jag vet inte hur jag ska överleva. Men det blir väl bättre. Han älskar ju sina barn och är en bra pappa. Men är det inte jobbigt för barnen att bo varannan vecka hos sina föräldrar? Är det bäst att dela upp det så? Eller är det bättre att de bor hos en förälder och sedan får träffa den andra föräldern på helger och lov och så? Jag vet varken ut eller in. Just nu vill jag ju ha barnen hos mig jämt. Men framöver är jag kanske tacksam att få hjälp med dem och kunna börja dejta igen och så.
Tja. Här är det barnen som tycker jag ska ha en ny kvinna i mitt liv och frågar ibland om någon kan tänkas bli tillsammans med mig… 
Ser inte dejtande som något svårt som man måste hålla sig till i skymundan.
Har det gått så många år att de glömt själva familjelivet, nu 5 år senare så har de inget problem längre. Låter man sorgen över ett kraschat äktenskap släppa även för dem går det bättre. Men visst. Känns ibland som många “måste” jäkta in i nya förhållanden, helst ett halvår efter.
Din smärta är begriplig, men nu gäller ju frågan dina barn och vad som är bäst för dem, inte hur jobbigt det känns för dig. Det är en del av föräldraskapet, att kunna sätta barnen främst oavsett vad man själv går igenom. Det är hårt, men så är det att vara vuxen.
Det vanligaste är varannan vecka, och det finns förstås en anledning till det. På så sätt får barnen en bra vardagskontakt med båda sina föräldrar. De har inte valt skilsmässan, och tycker oftast lika mycket om båda sina föräldrar. Så det är egoistiskt att vilja ha dem ”mest” och därigenom riskera att försämra deras relation med sin egen pappa, kanske för resten av livet. Men självklart finns det både mammor och pappor som inte riktigt klarar ett föräldraansvar i vardagen, och då kanske en lösning med helger och lov är bättre. Och när barnen är större väljer de mer själva.
Försök att inte göra barnfrågan så stor i din egen sorg. Du kommer ändå inte må bättre av att ha barnen hela tiden, det är nog mest en tankefälla som man lätt hamnar i för att det känns så svårt med förändring. De flesta föräldrar lider i början av att inte få ha sina barn på heltid, men vänjer sig. Precis som barnen oftast också gör. Kommunen har bra rådgivning om du vill ha en utomståendes råd kring vad som kan passa er bäst.
Jag tycker du redan har gått jättebra råd i den här tråden. Men jag fattar också att du är i chock och panik just nu och att det är väldigt svårt att sortera bland känslor och tankar.
I mitt fall har det gått ett år och tre månader nu och jag valde att inte ställa för mycket frågor utan att steg för steg ta det som det kom. Säkert inget som skulle rekommenderas men min intuition sa mig att om jag ställer en rak fråga hamnar han i försvar direkt och känner att han borde svara att han vill ha vår son 50%. Nu har han aldrig haft det, varesig innan eller efter separationen. Det har visat sig att han, när det kommer till kritan, inte är riktigt kapabel att sätta vår sons behov före sina, och det har haft den naturliga följden att vår son har varit mestadels med mig det här året.
Många har ojat sig över att vi har det för otydligt och att barnets far får göra precis som det passar honom. Men det skiter jag i. Jag vet att jag är den mest närvarande och uthålliga av oss två när det kommer till föräldraskapet. Det finns ingenting som går före min son. Sen har pappan fina kvaliteter som förälder också, och som någon skrev här man kan behöva avlastning så viktigt att ta vara på det man kan!
Sen vill jag säga något annat och det är det här med smärtan som du känner och som du kommer att känna. Den är vidrig. En skilsmässa av det här slaget, när man själv inte är med på det, är något av det vidrigaste man kan gå igenom. MEN det finns ett ljus i tunneln, det tar tid men det finns där. I början är smärtan så total att det är svårt att orientera sig, mitt råd är därför att försöka så gott du kan att agera på ett sätt som du kan stå för i framtiden. Du kommer att märka att rädslan är en stor del av det som är värst. Och du kommer att klara av saker du aldrig trodde du skulle klara.
Mao låt inte rädslan ta över. Det du skriver att du vill fly etc är SÅ begripligt. Men du kommer inte att göra det. Din väg är en annan och du kommer att hitta den. Man kan ha minimal kontakt. Jag bjuder inte på mig själv överhuvudtaget och jag tror aldrig att vi kommer att umgås igen. Han har sårat mig för mycket och visst alldeles för dåliga sidor det här året efter separationen. Men det gör fortfarande ont, att bli sviken så här är som sagt bland det värsta vi människor kan uppleva.
Jag har nyligen blivit lämnad efter 22 år. Maken gick bakom min rygg i flera månader innan han berättade om sin nya kvinna.
Mycket känslor upp och ner såklart, hat, sorg, förtvivlan osv. men jag bestämde mig direkt för att vår gemensamma son 15 år inte ska behöva lida mer än nödvändigt. Han är ju helt oskyldig. Mitt ex är en bra pappa oavsett vad han gjort mot mig.
Så vi har gemensam vårdnad, tar och ger, är överrens i allt som har med sonen att göra, vi har inte gjort föräldraskapet till prestige. Pojken behöver båda sina föräldrar och det är vi båda helt överrens om.
Jag har skilt mig en gång tidigare för 25 år sedan och har nu vuxna barn från det äktenskapet. De bär fortfarande sviter av att bi föräldrar inte kunde skilja på föräldraskap och vårt förhållande till varandra. Då var det min dåvarande man som tog avstånd från barnen för att straffa mig. Han ville på det viset att jag skulle förstå hur jobbigt det var att vara ensamstående. De enda som for illa av det var barnen. Jag skulle aldrig, oavsett vad, utsätta mina barn för det om jag kunde påverka situationen.