Hur gör man?

[Kajsa2011]

Hur vågar man?Jag har tillslut bestämt mig. Eller jag har nog velat ta beslutet under väldigt många år men har inte vågat för att jag inte vill inte såra honom och förstöra för barnen. Det är så mycket enklare att själv stå tillbaka, härda ut osv för att de andra ska må bra.

Han är väldigt bra på att klanka ner på mig, tala om för mig hur fel jag gör och hur fel jag prioriterar. Mycket elaka ord och kommentarer under årens lopp. Typ ” gör dig inte dummare än vad du är”, gå till doktorn så han får tala om vad som är fel på dig, att jag förstör för honom, är dum i huvudet, psykisk sjuk osv.

Nog om det. Jag tror jag iallafall till slut har bestämt mig. Jag är snart 50 år, jag vill inte leva så här resten av mitt liv.

Barnen börjar bli stora. 12 och 14 år. Väldigt fästa vid mig och dessutom vana att jag gör allt. Kör till träningar, handlar fixar, har koll på skola mm.

Men trots att de fortfarande behöver mig så mycket så tror jag att jag måste våga ta ett beslut.

Så - hur gör man? Eller hur gjorde ni?
Skrev era respektive på skiljsmässo blanketten eller skickade ni in en stämningsansökan?
Hur kom ni fram till hur ni skulle lösa det med barnen? Hur länge väntade ni med själva flytten? Vad sa ni till barnen?

Alla synpunkter och tips är välkomna. Behöver hjälp!

[Solis]

Jag känner igen det mesta som du skriver hur du har blivit behandlad. Jag blev lämnad 20 gånger och blev tagen tillbaka 19. Tyvärr kände jag att det var det här jag var värd och att jag iaf fick leva i tvåsamhet när han ville ha mig tillbaka. Sista gången var för drygt 3 år sedan och han gick på en gång till ytterligare en ny.
Eftersom jag inte drog upp för mig själv, trots att jag mycket väl visste att jag bara var tillbaka för ett tag, har gjort att jag är fullständigt trasig i självkänsla och självförtroende. Hade jag bara satt ner foten och inte gå tillbaka så fort han vinkade med handen hade det fortfarande varit tungt, men jag hade iaf haft liiite stolthet kvar.
Om du har kraft att ta klivet från er relation så kommer du gå starkare ur separationen.
Lycka till

[Skottaren]

Jag har bestämt mig att ta vägen via parterapi, dvs att ta upp hur jag känner där. Vet inte om det är bättre eller sämre men tänker att en terapeut kanske kan hjälpa till så att konversationen om ett uppbrott blir så bra och respektfull den bara kan bli från början.

Jag har dock inte samma sits som du beskriver med en man som verkar vara verbalt elak mot dig. Men kanske just därför ska ni sätta er ihop med ett proffs av någon sort, när ni diskuterar er relation efter en skilsmässa och hur ni ska göra med barnen, bodelning osv. Han verkar ju dessvärre inte vara särskilt respektfull mot dig men kanske ”skärper sig” när det sitter någon annan med. Många gör ju det. Vilket såklart är lite sorgligt.

Längre än så har inte jag kommit och har därmed dessvärre inga råd att ge utan funderar på många av samma frågor som du.

[Restenavlivet]

Vi var sambos, så just den juridiska biten blir ju annorlunda.
Jag hade gått och ältat under många år och vi hade också haft ett antal kriser när förhållandet hängde på en skör tråd. Än var det jag som ville hålla ihop, än han.
När barnen var 7 och 10 genomförde vi äntligen vår gemensamma dröm, att skaffa en gård. Just denna gemensamma dröm var en stor orsak för mig att stanna kvar. Men istället accelererade den nedåtgående spiralen. Vi hade inte samma bild av prioriteringarna. Allt blev tråkigt. Han kom med tråkigare och tråkigare pikar. Han hade också en tendens att komma med oproportionerliga vredesutbrott. På slutet drabbade det även barnen.
Till slut bestämde jag mig, vid nästa utbrott så är det nog! När det sedan skedde så gjorde jag i stunden som jag brukade, hanterade det genom att böja ner huvudet och kämpa på. Men senare på kvällen, efter middagen när barnen hade lämnat matbordet så sa jag det.
“Jag orkar inte det här längre. Jag vill separera.”
Först sa han att det ville han också. Men sedan ändrade han sig och ville försöka igen, inbillade sig att det inte var på riktigt utan just en sådan kris som vi haft tidigare, som alltid löst sig. Men den här gången hade jag verkligen bestämt mig. Och drev igenom det. Då hade vi varit ihop i 24 år och barnen var 10 och 13. Jag var 45 år gammal.

Jag hade inget större problem med att ha barnen varannan vecka. Han var ingen dålig pappa. Själva bouppdelningen om gården blev lite jobbigare än tänkt, men det löste sig till slut.

Nu har det gått 8 år. Vi träffas ibland kring barnen (studenten och sånt). Det fungerar bra, även om vi aldrig pratar personliga ting.
Jag äger gården själv, har en sambo som jag trivs otroligt bra med. Han kommer aldrig med elaka kommentarer och blir aldrig så oprovocerat arg.
Jag har mycket goda relationer med båda barnen. Min yngsta har dock bara pliktskyldig kontakt med sin far. Jag misstänker att det beror på att hon är “för” lik mig. Pappan klarar inte av det.

[pappa73]

Min ex-fru tog beslutet… eller tja, hon uttryckte vad hon ville (i ett e-mail). Jag kände likadant och bekräftade att ”Det var dags att gå skilda vägar”. Pang, bom, tjoff, så var en 22årig relation och 13år som gifta avslutad.

Sen kom vi överens om att skicka in en gemensam ansökan. Vi har inga barn under 16år, så jag kryssade i rutan om att vi inte behövde någon betänketid. Vi yrkade på gemensam vårdnad.

Sen började vi skissa på bodelning. Vilket i sak löste sig hyffsat smidigt, utan alltför mycket tjafs.

Vi lovade varandra vid skilsmässan att vi skulle vara ”snälla mot varandra”, vilket jag tycker att vi båda har kunnat leva upp till. Vi sa även att vissa saker var det ingen brådska med, att vi båda behövde landa lite i själva uppbrottet. Jag tror känslan hos oss båda var mer av sorg och tragik snarare än ilska och förtvivlan… de två senare ”känslorna” hade vi bråkat om, försökt hantera, försökt ”lösa” under en så pass lång tid att det var mer en känsla av ett långsamt farväl…

Tips? Synpunkter?

Tja. Barnen? Min synpunkt är att jag anser att de två, vuxna, föräldrarna ska (bör!) informera barnen gemensamt. Så vart det inte i mitt fall. Mitt ex ”släppte” informationen på eget bevåg till våra tre ”barn” (17,18,20), exakt hur vet jag inte. Initialt så gjorde det mig irriterad, men gjort är gjort.

Däremot så tror jag inte att just våra barn upplevde det som en total överraskning. De visste om att ”mamma och pappa” haft det kämpigt…

Min tanke var även att jag ansåg att det vore klokt att vi, vuxna, föräldrar – först började diskutera saker som boende, barnen, förutsättningar för bodelning. INNAN (!) man informerar barnen…

Framför allt boende-frågan. För att om möjligt kunna svara upp mot sina barn om det kommer frågor och/eller funderingar kring just den – som kan upplevas som en väldigt praktisk fråga…

Men så blev det som sagt inte riktigt för ”oss”…

Ett annat tips/synpunkt, gällande barnen. Jag tycker att det kan vara klokt att informera barnen ”under en helg”, så man har tid att finnas till, närvarande, härvarande. Inte informera en ”Tisdagskväll” och sedan skicka i väg barnen till skolan på onsdagsmorgonen…

I vårt fall så levde vi ”isär” vid själva skilsmässan. Vilket har underlättat. Vi har inte behövt ”sam-leva” under samma tak direkt efter beslutet.

Hoppas att det blir bra, eller så bra det kan bli.

[Kajsa2011]

Tack för era svar och råd! Verkligen inte lätt det här. Känner mig tidvis bestämd men samtidigt vet jag inte hur jag ska förmå mig att tala om det för min man. Just nu är min plan att försöka säga det på fredag fm eller måndag. Han arbetar hemifrån.

Problemet är att vi verkligen inte kan prata med varandra. Han vill inte höra på vad jag har att säga. Han vill inte ta sig tid och sitta ner och prata allvar och det känns ju som en konstig sak att bara slänga ur sig när han sitter vid datorn.
Han kommer bli arg men samtidigt inte ta det på allvar. Han kommer häva ur sig elaka kommentarer som att jag förstört hans liv, är det fel på dina hormoner nu igen eller sök hjälp - du är ju inte riktigt klok… jag vet ju detta på förhand.

Hur gör man när personen inte vill prata?

[pappa73]

Din trådstart handlade mer om ”blankett” för skilsmässa, hur hantera barnen, fytt etc.

Läser man ovan; så handlar det mer om att hitta ett tillfälle, skapa ett ”utrymme” för att prata och berätta eller meddela din make. Samtidigt så skriver du att ”du tror att du har bestämt dig”.

Så här, tala om för, eller skriv till, din make och säg att ni behöver prata (!). Ställ en öppen fråga om när kan det passa? När har han tid? Och kanske föreslå en dag/tid (utifrån ditt, hans, ert schema)

Du kan givetvis lägga ut texten kring vad det är du vill prata om (er relation!).

Försök givetvis att få fram att det är viktigt. Att, nu är det allvar (!).

Får en viss känsla av att din make ”viftar” bort dig, viftar bort viktiga samtal, lägger på problemen på dig.

Din make jobbar hemifrån, jobbar du hemifrån…?

Har ni möjlighet att sätta av tid ”utanför” arbetstid…?

Ta en promenad…?

Någonstans så handlar det ju om att skapa ett utrymme och ”tid”. Som du säger, om du säger något när han sitter vid datorn (och jobbar) så är kanske risken att han inte har tid, eller blir sur, eller passivt aggressiv och så blir det pannkaka…

Om din make är en sådan som inte vill prata… Då kan det finnas en poäng i att skriva… för att få attention (!)…

[Buenita]

Att vifta bort/hålla sig sysselsatt är också en försvarsmekanism för genom att man är upptagen/ointresserad, hindrar man att samtalet äger rum och därmed tror man att man lyckats undvika det jobbiga.

Jag håller med @pappa73 , skriv i stället. Och var tydlig. Jag vet inte om du landat i att du vill lämna eller om du är öppen för försök. Det är viktigt att du säger/skriver precis som det är. För om du har bestämt dig att lämna, ge inte möjligheter till att det du säger/skriver kan tolkas på annat sätt. Allt måste inte skrivas på en och samma gång, så fundera vad du vill säga och hur.

[Kajsa2011]

Hej igen… ja mina inlägg är kanske snurriga… handlar både om hur jag ska göra rent praktiskt … prata men honom, barnen mm… hur jag ska våga? Är så rädd att förstöra för dem… osv osv. Det snurrar bara runt i huvudet.

Samtidigt som jag känner allt starkare att jag troligen är rätt bestämd. Jag bara vågar inte.
Svårt med tid efter arbetstid för jag vill inte att barnen hör… jag har funderat på detta sååå himla länge och hoppats på bättring/ förändring. Vi har gått på familjerådgivning för ca 5 år sedan… men tja det är svårt. Jag har stått ut för barnen skull men jag vet inte om jag kan göra det längre. Närmar mig 50 och känner väl att man behöver ta vara på livet bättre… nu bara rullar det på och är rätt slitigt.

Usch… jag svamlar…

Tack ändå för att ni delar med er av era tankar…

[pappa73]

Först och främst @Kajsa2011 … du behöver inte känna att du svamlar, att det är snurrigt!

Och du behöver definitivt inte be om ursäkt för det!!

(Kanske är det dags att sluta be om ursäkt…)

Jag hittade hit långt innan jag var skild, innan jag låg i skilsmässa, jag visste inte ens om jag ville skiljas (!). Det är helt ok!

Att inte ta samtalet i närvaro av barnen är ju i sak fint. MEN då måste du hitta en väg fram att ha samtalet… även om du inte är helt säker i dina tankar och känslor.

Jag är en fan av att ta.ett.steg.i.taget. Speciellt i stressade situationer.

Börja med att fokusera på dig själv. Därefter din/er vuxna relation.

Även om tankarna snurrar, rädsla för vad händer sedan, vad händer med barnen, vad säger vi till barnen…. Det kommer ”senare”, vare sig du vill eller inte…

Börja med dig själv. Din relation. Det vuxna samtalet med din make.

Vem vet vad du, ni, landar i.

Mvh