Hur gör man för att separera?

Jag sitter nu på nyårsafton och har för 200nde gången fått höra av min fru att det enda jag är för henne är en ATM, hur hon hoppas jag skall dö, hon slet sönder sina julklappar framför mig skrikandes hur jag förnedrade henne så med att ge något sådant (en pyamas).

Allt är så negativt, jag går på tassar för henne men det blir alltid bråk.

Jag håller på att dö i detta förhållande, allt jag gör tolkas negativt. Men jag vet inte hur jag tar mig ur det. Vi har 2 barn, 10,13 tillsammans. Hon hotar att hon skall ta barnen och sticka till sitt hemland så jag aldrig får se dem igen, och innan tänkte jag att jag får försöka tills barnen är stora. Men det är inte värt det, hon får ta barnen för jag kan inte leva såhär. Vi har ett hus vi bor ihop i.

Hur gör man rent praktiskt för att separera? Vad hör man först vad gör man sen?
Tacksam för råd…

1 gillning

Åh, det låter som en oerhört tuff situation! Välkommen in till ett forum där vi stöttar varandra! Jag är inte så insatt i regler för att ta med sina barn utomlands, men om jag var du så skulle jag börja med att kolla upp lite fakta där. Har barnen pass? Om inte, så måste ju båda vårdnadshavarna skriva på passansaökan, så då får du ju koll på om hon tänker resa sin väg med dem.

Man fungerar ju olika, men jag skulle ha börjat med att skaffa mig kunskaper. Se över din ekonomi, att du har koll på bankkonton och ev skulder. Fundera över boende (äger ni hus, vill du köpa ut henne eller skaffa ngt nytt) och hur du skulle vilja ha det med barnen. Hur tror du att barnen skulle vilja ha det? Tillgång till båda sina föräldrar, antagligen? Funkar dina arbetstider med att vara ensamstående med barn. Annars ett samtal med arbetsgivaren snarast.

Ansökan om skilsmässa är ganska lätt. Görs på nätet. Antingen är ni överens om att skiljas eller så ansöker du enskilt (stämningsansökan). Personbevis behövs, det beställer man på skatteverkets hemsida, och man kan beställa för sin partner också. Det är väl rimligt att försöka komma överens om att skiljas, men ni får varken längre eller kortare betänketid om du söker enskilt. (Ja, om hon inte vägrar att låta sig delges stämningen, då kanske det tar lite extra tid).

När ansökan är mottagen kan man börja med bodelningen. Det var min make som tog intiativ till skilsmässa, och jag kan säga att man behöver lite tid från att få besked att den andre vill skiljas tills man kan börja fundera på vem som ska ha vilka tillgångar. Det tycker jag att man ska respektera.

1 gillning

Snälla, lev inte en sekund mer i detta!

Hon kan inte ta era barn hur som helst, och tar hon dem utomlands utan egen vårdnad blir det egenmäktigt med barn.

Jag skulle nog rekommendera framförallt två saker:
Kontakta en jurist. Många har gratis första konsultation, och ibland kan exempelvis facket tillhandahålla juridisk hjälp. Många kommuner har också den tjänsten.
Och för det andra tror jag att du behöver en samtalskontakt. Man kan gå själv på familjerådgivning, eller också få hjälp via exempelvis vårdcentralen eller kyrkan.

Lycka till och ta hand om dig

1 gillning

Tack för ert stöd. Jag tänker att jag borde skaffa en lägenhet och flytta ut till. Men så tänker jag att det är nog jag som borde köpa ut henne ur huset, jag har bättre inkomst. Sen tänker jag vill jag bo i det här huset ensam, och tänker nej, men det vill kanske barnen, så hur gör man då?

Hela mitt liv går ut på att göra andra människor nöjda som aldrig uppskattar det. Jag vill bli ensam, träffa mina barn om dom vill träffa mig och sluta kompromissa med allt. Bara vara jag 100 %.

Hur hittar man en lägenhet? Och bör jag hitta en som mina barn kan bo i? Eller hur tänker man om det?

Förlåt för dumma frågor…

Jag skulle nog säga att i första skedet gäller det nog att fundera “lagom” mycket på boende. Det viktiga är inte att det blir ditt perfekta för-alltid-hus just nu, utan mest att hitta ett drägligt ställe för dig och dina barn tills ni har hunnit landa ordentligt.
Ofta brukar det viktiga i början vara att mest komma ifrån, så att man kan börja bygga upp sin energi och få en distans till det hela. Ska du istället lägga alltför mycket tid på att grubbla på bästa boendet redan finns alltid en risk att separationen drar ut längre på tiden än nödvändigt.

Vi är många här inne som upplevt att våra liv tillsammans med andra i alltför stor utsträckning har handlat om att serva dem och förneka sig själv. Och det finns många inspirerande trådar här om människor som har lämnat den typen av förhållande och sedan lyckats skapa sig ett nytt, fantastiskt liv på egen hand.

2 gillningar

Du har fått ett bra råd från @onedaymore att inte hänga upp alltför mycket på boendet. Just för att inte behöva fatta mer beslut än nödvändigt så valde jag att bo kvar i huset. Nu var det maken som tog initiativ till skilsmässan och han ville absolut inte ta över huset, han orkade inte med en försäljning utan tyckte att det var bekvämt om jag stannade och han drog på nya äventyr :face_vomiting:. Men när jag slutade haka upp mig på hans egoistiska sätt, så kom jag fram till att jag inte visste alls hur jag ville bo och inte hur barnen ville ha det. Alltså beslöt jag för att i ett första steg ha kvar huset, för att ha en fast punkt för mig och barnen i en förvirrande tid. Hinna känna in vad som var viktigt. Det var rätt val för mig.

För mig är barnen väldigt viktiga. Om jag skulle ha valt att flytta så hade mitt prio varit att välja något som barnen med en gång ser att de har en plats i, att det finns utrymme för dem och funkar hyfsat med skola. Att barnen ser att jag inte skiljer mig från dem utan tvärtom vill ha dem i mitt liv. Många här på forumet beskriver hur de först flyttar till en lägenhet och därifrån sedan letar upp något de verkligen vill ha. Men rum för barnen hela tiden. Om man gör så, så kan ju också barnen involveras i att leta efter det nya hemmet.

Även om din fru ör väldigt dominant och säger att hon ska ta barnen med sig, så utgå inte från att det är barnens önskan. De kanske vill bo mest med dig? Men troligen har de inte ens tänkt tanken än, så hur ska de veta det nu? Jag märker också att barnen ser större och större skillnad på oss två föräldrar nu nör vi bor isär. I början hade de ingen åsikt, ville bo 50/50, men undan för undan ser de att vardagen hos mig inte är som hos pappa… De kan också behöva tid, och en chans att se hur det är att bo med bara dig. Så släpp dem inte!

1 gillning