Hur gick det för er med era gemensamma vänner?

Allmänna diskussioner
1

Jag och mitt X umgicks väldigt mycket med ett annat par. Det är från början egentligen “min” kompis men våra fruar blev väldigt bra vänner med tiden. Jag skulle vilja säga att det är det par som vi umgåtts med de senaste 10 åren eller så.

Jag och X har varit skilda nu i 1,5 år. Vår relation är i stort sett obefintlig och våra vänner vet exakt vilket jäkla svin hon varit. Speciellt min vän har flertalet gånger bara ruskat på sitt huvud och tyckt att hon är en väldigt obehaglig människa. Men, dom har umgåtts som par med dom som ingenting.
Kräftskivor, hemmamiddagar och nu ska dom åka till malta och kolla på fotboll om några veckor…

Kul för dom…

Jag kan inte låta bli att känna mig sårad över att min vän går med på det här. Jag vet att X och hans fru är vänner men jag tror inte att jag gjort samma sak om det var tvärtom… Inte om jag visste hur förbannat sviken han blivit av den människan… Han vet dessutom exakt hur mycket jag föraktar dom båda.

Överreagerar jag som tycker så här?

2 gillningar
2

Det här är nog nåt som vi alla här gått igenom, de gamla vännerna (inte bara par) måste “välja sida” och det kan vara smärtsamt för den som känner sig bortpetad. Å andra sidan: det är vid såna här händelser som man verkligen ser vilka som är ens riktiga vänner. Dom som bara spelar med - som din vän verkar göra - tycker jag man ska räkna bort. Hycklare.

Eftersom jag har varit aktiv mot de gamla vännerna så har jag fortfarande kontakt med många och umgås även med vissa. Det tycker mitt ex är åt h-e men hon har ju bara suttit hemma på kammaren och varit inaktiv och tyckt synd om sig själv, ska man behålla vänskap så måste man vara uppsökande eller mottaglig om man blir uppsökt. Det har hon inte varit.

1 gillning
3

Nej jag tycker inte att du " överreagerar". Vi mitt ex och jag hade inte så många vänner som vi umgicks med. Blev så när vi var mycket på trav jag jobbade varannan helg. Men dom få vännerna finns kvar för mig. Dom var också mina vänner från början.

Vad jag vet så har exet bara en vän kvar sedan tiden med mig. Sedan är det väl lite konstigt kan jag tro när det är sådan åldersskillnad mellan mitt ex och den nya.

2 gillningar
4

Jag tycker det är riktigt dålig stil av din kompis (eller vad man ska kalla honom…)

5

Kan det inte vara lite som så att det oftast är kvinnorna som tar initiativ till parmiddagar och kompisresor och är ditt ex och hans fru vänner så ”åker” din vän med på köpet. Visst skulle han kunna sätta ner foten med respekt för dig men han har även husfriden att ta hänsyn till. Han verkar iaf inte umgås med din frus nya på tu man hand. Förstår att du är sårad och jag försvarar honom inte, bara en tanke,

6

Framför allt ett par var centralt för en ”vänskaps-gren” vi hade. Han var från början mitt ex absolut närmsta vän. Fast denna vän hade även blivit min vän med tiden! Han tyckte att mitt ex hade betett sig som ett praktarsel och tog ganska mycket parti för mig. Fast denna vän var också tydlig med att jag och mitt ex behövde fungera som vänner för att vår vänskap skulle hålla. Kunde vi inte det var det den äldsta vänskapen med ex som kom först.

…och jag och ex kunde absolut inte samarbeta. Anledningen var svår att förklara. Så vännen bröt med mig! Ganska plötsligt!

Jag och ex hade inte en så jättestor vänkrets. Det blev så när man levde med mitt ex. Man fick umgås med folk som funkade för honom, så många av mina tidigare gamla vänner föll bort. Några har jag återupptagit kontakten med.

Dock är jag idag inte så förtvivlad över att vänskapen med ex vän tog slut, så här med lite distans. Trots att det har inneburit ett bortfall av några ytterligare ytliga vänner och deras sammanhang. Jag har här i forumet tidigare skrivit om när man ingår i ett system som inte är sunt för den man är. Man har formats och tvingas uppfylla andras behov för att upprätta systemet, på egen bekostnad, utan att man tänker på det. Så var det med den vänskapen! Det är så tydligt på avstånd! Att det var en del av hur ihopgeggad jag var med ex. Vännen ingick i det! Vänskapen är inte värd fortsatt ihopgeggning.

7

Jag tycker också att det har varit svårt hur man ska göra med gemensamma vännerna. I vårt fall har vi alla lärt känna varandra runt om barnen och då skulle det bli jättekonstigt om jag krävt att de skulle välja sida. Varannan vecka lättare att leka med kompisar och varannan vecka konstigt och stelt liksom. Eftersom min x-make var allmänt konstig och drog sig undan alla hade det inte varit så svårt att utnyttja situationen och knyta vännerna till mig. Nu försökte vi båda hålla god min och när våra vänner har frågar hur de ska göra med inbjudningar etc har jag sagt att de kan bjuda oss bägge så gör vi två upp som det passar bäst. Nu efter två år har det utkristalliserat sig lite, han umgås mycket med några och jag med några. Misstänker att det underlättat att han inte lämnade mig för någon annan som tog min plats. Men ibland känns det asjobbigt när jag vet att han och barnen är hos några gemensamma vänner och inte jag…

1 gillning
8

Mitt x krävde av de närmaste att de skulle välja sida. Hans närmaste tyckte att det var så dålig stil att de valde mig. Därbland hans bästa vän (som var min vän från början) och hans mor.

Ska tilläggas att vårt förhållande tog slut på egna meriter och inte för att någon ny äntrat scenen.

Själv har jag mycket svårt att se logiken i att kräva en sådan ensidighet. Tvärt om kan det vara bra med gemensamma beröringspunkter som kan medla och nyansera.

9

Vi har inte haft någon dramatik på det planet, en del av mina vänner har kontakt med exet vilket faller sig helt naturligt då de har barn i samma ålder som våra och barnen gillar att umgås.

Däremot hade vi dramatik i vänkretsen en gång när två till mig närstående vänner separerade. Jag hade känt båda sedan tonåren, alltså väldigt långt innan de blev ett par. Vi var runt 30 då.

Kvinnan blev lämnad för en annan kvinna och hon blev så bitter över det. Hon fullkomligt spydde galla över exsambon så fort man träffade henne.

Detta är över 20 år sen nu. Över tid föll det mesta på plats, både hon och ex-sambon är idag gifta med familjer. Men jag har idag ingen kontakt alls med kvinnan, och har inte haft på åratal. Mannen är fortfarande en av mina närmaste vänner.

10

Alla våra gemensamma vänner som var “hans” från början så att säga, valde att helt ta hans sida när vi separerade, de kan hälsa på mig på stan och prata lite men jag är aldrig välkommen på fester eller middagar längre, däremot är exet och hans nya välkomna trots allt de gjorde mot mig (hans vänner vet om det) men frågan är ju hur mkt av sanningen han faktiskt sagt.
Jag tycker det är svårt, till mina vänner, som även var hans, sa jag att jag aldrig kommer kräva att de tar någons sida eller liknande, de får umgås med honom så länge jag inte behöver bli påverkad, men de valde att även bryta helt med honom trots allt.

Jag tror personligen inte på att man måste välja sida rent krasst så att säga, men samtidigt tror jag det blir så ändå. Oftast är ju kvinnor mer för att planera och ordna ev fester, middagar mm, så blir nog ofta så att mannen kanske bara hänger med?

11

I det här läget är det precis så. Min vän hänger ju bara på antar jag.
Det som irriterar mig är att X liv bara liksom går vidare med våra gamla vänner. I en utopi så tycker man att hon borde bli straffad.
Men är det nåt som jag lärt mig av allt det här så är det att människor överlag inte bryr så mycket som man tror om andras förhållanden och deras bekymmer. Man har nog med sitt eget och sin egen familj.

2 gillningar
12

Jag var ganska tydlig till våra vänner att de inte behövde välja sida, utan fick gå efter hur de kände och vad de önskade. (sen ska jag inte sticka under stol med att jag förmodligen hade tyckt det varit sorgligt om någon försvunnit helt ur mitt liv och valt honom) Mitt ex däremot han valde att göra det lätt för både dem och mig - han dissad alla försök till kontakt från deras sida, raderade dem från sociala medier etc. Så jag har ALLA kvar i mitt liv inklusive de som faktiskt kom med honom från början. (vännerna är jättebesvikna på honom eftersom han inte hört av sig/återkommit när de sökt honom).

Jag tycker det är väldigt sorgligt, samtidigt som jag känner mig lyckligt lottad.

13

Gemensamma vänner, hm svår fråga att svara på. Faktiskt

Kompisarna från gymnasietiden tror jag båda behöll, jag är inte helt säker eftersom jag själv inte umgås superflitigt med dem. Vi snackar i telefon rätt ofta men livet har liksom kommit emellan med olika egna karriärer, barnens olika åldrar och olika val av idrott, olika bostadsområden, olika egna fritidsintressen och what not.

Fester och stora sammankomster med dem är numer få.

Risk för att råka på varandra var liten initialt och nu är det nog inte en grej ens längre?

Så jag tror (men vet inte att eller om) de har kontakt, Xet och gammkompisarna.
Jag och kompisarna pratar inte om det, jag var tydlig initialt att vad hon gör eller inte gör skiter jag i, vill inte höra ett smack.

Tror också att det blev viktigare för henne att jobba på att få kvar dem, kvinnorna mest, eftersom om de tagit tydligt avstånd så hade hon tvingats hantera den situationen med sig själv. OM de stannar kvar har hon väl rimligen inte gjort något större fel?

Gällande gemensamma bekanta som vi lärt känna och umgås med under de senaste åren har någon valt henne och några fler har nog valt mig.
Ett mindre antal har typ valt båda, då väljer jag bort dessa lite diskret.

Kan inte tycka att det är en stor uppoffring för mig. De känns falska för mig och det vill jag inte ha i mitt liv mer.

Att jag är över det som var förändrar inte den känslan.

Mina arbetskamrater och idrottskollegor finns kvar som vanligt.
De var ar aldrig hennes vänner, hon upplevde nog dem som konkurrenter snarare?
De och våra barn som fick så mycket av min energi?

Hade det funnits nära vänner som tydligt tog hennes parti hade jag nog tyckt att det var fruktansvärt.

Det hade räckt med en fet jävla yxa i ryggen, klar risk för rejält otrevligt verbaliserande från min sida om så skett.

14

I helgen umgicks jag på en middag med några andra par som jag känt sen början av 90-talet. Vi har funnits där för varandra genom åren, ett par mer än de andra.
Vänskapen började då jag var tillsammans med barnens far. Efter separationen umgicks vi tillsammans med min nye, visade sig att han hade var bekant med en av killarna sen förr. Killarna fortsatte att umgås med mina barns far och det bekom inte mig.
Efter min sista separation och med min 3:e sambo kände jag att jag var klar med den gemenskapen även om vi ändå har träffats sporadiskt. De har alla varit ihop med sina respektive i över 30 år och jag har fladdrat runt.
Dock fick jag en inbjudan och vi gick dit, trevligt men ändå så kändes det som om tiden stått still. Ingen utveckling, samma historier som förr, samma pikar till den äkte hälften och faktiskt samma anställningar. Man är olika och vill olika inget är rätt eller fel. De tycker kanske synd om mig som inte finner ro och ”bara” har en 10-årig relation bakom mig och bytt arbete flera ggr.
I början efter en skilsmässa må det vara att man vill ha kvar sina gamla vänner men man utvecklas åt olika håll och får nya intressen, barn växer upp och många naturliga beröringspunkter försvinner. Roligare att träffa nytt folk som är i samma fas i livet.

3 gillningar
15

Det är lite krångligt, tycker jag. Mitt ex och jag bor inte i samma stad, så på ett sätt löser det sig automatiskt - vi umgås helt enkelt med de vänner som vi bor nära.

Men samtidigt har jag lärt känna många från hans hemort och några har faktiskt ringt och bett mig komma på en fest eller liknande, även om exet också kommer dit. Jag vet inte hur många gånger jag har förklarat för olika människor att jag och exet inte är osams men att jag ändå helst avstår just nu, bara för min egen skull, bla bla.

Jag är väldigt glad att de frågar mig. Jag saknar många ur hans bekantskapskrets! Men samtidigt är det inte enkelt. Jag dippar ju så hemskt om jag gör ett återbesök i dåtiden… Jag kan fortfarande inte hantera att det inte är som vanligt längre. Att gå runt där och allt är som förr men ändå inte… Nä, jag pallar inte det. Inte än.

2 gillningar
16

Eller hur! Egentligen bara skönt att kunna fokusera på det/de som är viktiga i livet.

2 gillningar
17

Ja den delen suger, jag önskar verkligen jag kunde tro på karma, men har väl fått inse att ibland är livet bara inte rättvist. Och precis som du säger så har folk fullt upp med sitt eget och vill inte lägga energi på andras förhållande, på gott och ont antar jag.

Men nog fan känns det när man ser att deras liv rullar vidare som vanligt utan problem, när man själv sitter kvar som ior i sin lilla hydda och fattar noll (du har en passande bild haha)

18

Ja verkligen… Eller problem har väl alla. Tror det är mycket yta också.
Sen är det ju skillnad på problem och problem också…

För 10 år sedan eller så tyckte jag att jag hade “problem” och att allt var jobbigt när man pendlade 10 mil till jobbet och hade varit uppe på natten och gett välling och var tvungen att kliva upp 45 minuter tidigare för att skotta tomten från snö så man ens kom iväg. Man tyckte att man var trött och grinig och längtade efter semester. Man kunde säga till sina kollegor, “fan vad sliten jag är” och ändå sitta och skämta om betydelselösa säker på lunchen…

Idag ser jag den tiden som den lyckligaste i mitt liv. Det var glädje! Barnen lärde sig gå… Man hittade på olika aktiviteter med barnen och såg dom utvecklas… Det var så mycket kärlek… Vi var en familj! Pengar, status och karriär betydde inte så mycket då även om man kanske trodde det?

Det här är en annan typ av problem. En tomhet och en sorg att ens liv man sett framför sig bara ryckts undan och man hade inget att säga till om. Sviken och bedragen och att någon du gett ditt förtroende trampat på det.
Det gör ont att så länge ha blivit tagen för given av någon som man gett förlåtelse och en andra chans…

Jag ska erkänna att jag tycker att det suger som fan att X verkar gått vidare så lätt och nu lever ett sådant ( till ytan) bekymmerlöst liv. Men egentligen så har jag kommit över den ilskan. Om gud är god så kommer verkligheten ikapp henne. Jag tror, (eller vill tro) att hon inom sig mår jävligt dåligt för allt hon svikit. Hon är ju i grunden en bra människa ändå.
De problem som jag nu upplever har mer med mig själv att göra. Min barndom, separationsångesten och att ge upp så lätt istället för att se positivt…
Jag är övertygad om att man måste må bra i sig själv som människa om man ska bli riktigt lycklig med någon annan. Det är så många år som man bara kört på och levt sitt liv genom andra utan att reflekterat över hur man själv känner…
Jag känner iallafall någonstans inom mig att livet är tungt just nu men om man bara är sig själv och lär sig tycka om sig själv så kommer framtiden att öppna sig med helt nya möjligheter.

Det är dom som X som kommer leva vidare i sin illusion om att allt är bra tills den dagen då deras verklighet också rycks undan från deras fötter och de på ett eller annat sätt tvingas inse vad de gjort och förlorat.

Med förlorat menar jag att de inser sin egoism. Deras förlorade tid med sina barn. Kanske förlorade vänner och relationer med andra människor som en gång i tiden tyckte om dom väldigt mycket.

3 gillningar
19

Gammal tråd men jag är nyfiken på hur det gått!

Jag har en liknande situation: mitt ex. har lyckats nästla sig in i min innersta krets. Inte släktingar men personer jag känt i över 30 år…

De är väldigt snälla och förlåtande personer men flera vet också att han behandlat mig väldigt illa (psykisk misshandel, hot om våld och väldigt kränkande uttalanden om mig).

Enligt honom har de börjat kontakta honom bakom min rygg, sas, och det KAN stämma men kan också vara en lögn. Dvs, att han tagit kontakt först men undanhåller den lilla detaljen.

Hur som haver använder han det mot mig och får mig att tvivla på deras lojalitet och det gör makalöst ont.

Vad gällde din situation tänker jag att du borde pratat med din vän, inte anklagat utan bara vidarebefordrat hur du kände. Din vän kanske behövde ditt stöd för att kunna “markera” mot sin fru?

Berätta gärna hur det löste sig - eller inte…

Jag har en vän vars man sagt att han inte vill träffa sin bästis nya tjej istället för vännens exfru. Min vän i det förhållandet höll med sin man så de är ju lojala mannens väns exfru iofs. :smiley: Fast jag tycker att det är vettigt.

Numera verkar människor vara så utbytbara…

20

Äsch, man kommer till en punkt när man helt enkelt inte bryr sig längre. Eller inte bry sig är väl fel ord kanske. Man orkar inte lägga energi på det. Vill dom umgås så får dom väl göra det.
Samma sak mellan oss blir det aldrig men jag är mer likgiltig än besviken.
Jag vet dessutom att min vän inte är speciellt förtjust i skithögen och jag tror inte dom umgås speciellt mycket parvis.

Han är min vän oavsett… Om mitt X och hans fru umgås som vanligt har jag inga åsikter om. Ingen av dom betyder nåt för mig.

Skulle hellre vilja säga att människor ser om sitt eget först och främst. Dom kanske sympatiserar med dig men din livskris är ju inte deras. Jag tror ingen som varit med om ungefär samma sak kan förstå dom känslorna man har i kroppen. Jag vet själv hur likgiltigt ( förstår jag nu) jag tänkte om hur människor reagerade efter en skilsmässa…

t ex
Det har ju gått ett år! Hur länge ska h*n må dåligt? Nu får dom väl skärpa sig!
Man fattade helt enkelt inte…

2 gillningar