Min man lämnade mig innan påsk. Han sa att han älskade mig och trodde på oss veckan innan. Han skickade också hus några veckor innan det. Nu säger han att han inte älskar mig mer.
Är det sant? Han har hotat med skilsmässa i ett år. Men bara hotat och sen ångrat sig.
Jag har sån fruktansvärd ångest. Klarar inte av att gå till jobbet idag. Vad ska jag göra?? Jag har panikångest.
Ta hand om dig själv i första hand. Prata med någon. Dina föräldrar, kompisar, jourhavande präst/medmänniska, här på forument. Ge dig ut och gå eller spring. Att ta ut sig fysiskt minskar panikkänslorna. Glöm inte att äta också. Finns det barn att ta hand om? Hur länge har ni varit ett par?
I andra hand. Om han har hotat med skilsmässa i ett år och nu tagit steget, så är det mest troligt att det är på riktigt. Utgå från att det är på riktigt och försök rikta bort din fokus från honom. Rikta den mot dig själv, hur du ska lösa det praktiska i ditt liv. Bostad, ekonomi och eventuella barn. Det är lika lönslöst som omöjligt att inte älta varför och om det går att vända, men försök att inte falla i den fällan, den är inte fruktbar. Ångesten går över, även om det tar tid. Ta en dag i taget.
Usch, det där att hota med skilsmässa och sen ångra sig låter jättejobbigt! Vilken påfrestning att ha det så i ett år! Vad försätter det dig i för läge, egentligen? Hur blir relationen om det liksom är ”på nåder” och en ska vara tacksam för att den andre finns kvar? Jag gissar att det blir ganska osäkert och tärande, om man inte tar itu med varför det där första pratet om skilsmässa dök upp.
Och nu är det definitivt. Utgå från ATT det är så, att denna gången är det på riktigt! Det är förstås fruktansvärt jobbigt att gå igenom en skilsmässa, men med tanke på att du levt med en ovisshet så länge, så är kanske detta också första steget för att kunna blicka framåt. Även om det inte känns så idag.
Håller helt med föregående råd: ta små steg, och sätt dig själv i fokus. Jag tror att det är väldigt värdefullt att komma iväg till jobbet, det är verkligen något som kan distrahera tankarna en stund, och då klarar man mer än man tror. Ring din chef och säg att du drabbats av en livskris och kanske kommer vara lite känsligare ett tag. Att hålla fast i rutiner kommer att hjälpa dig! Själv klarade jag knappt att äta de första två månaderna. I sällskap av andra drogs jag liksom med och kunde äta litegrann i alla fall, så lunchen på jobbet räddade mig på sätt och vis. Jag valde att berätta för några få på jobbet, men inte för alla. Det var ganska skönt att få gå in i en bubbla av vanlighet med vissa arbetskamrater, samtidigt som jag behövde tryggheten av att någon visste om att det inte direkt var läge för nya utmanande arbetsuppgifter de första veckorna.
Han stod och skrek att han inte älskat mig på 5 år. Att han velat lämna mig i 10 år men inte vågat. Han har varit ganska paranoid senaste månaderna. När vi sågs sist så frågade han om jag spelade in honom, om jag ska polisanmäla honom, trodde jag skulle låsa ut honom från lägenheten och aldrig släppa in honom igen.
Hans pappa insjuknade förra året och höll på att dö. Sen dess har hot om skilsmässa varit ett faktum. För ca 3 år sedan var jag med om ett trauma i arbetet och höll på att dö. Detta ledde till jag jag fick ptsd. Han kunde inte möta mig känslomässigt då och ett nytt trauma uppdagades för mig för ca 1,5 år sedan som liknade detta. Varpå han blev helt instabil och tvingade mig mer eller mindre under hotfullt beteende att köpa hus 50 mil bort. Efter att det blev problem med huset ville han sälja och flytta hem igen. Jag blev samtidigt gravid och planerade in en abort samma vecka som hans pappa blev sjuk eftersom jag inte kunde skaffa barn med en människa som inte betedde sig friskt mot mig. Sen dess har han som sagt varit ett monster. Vi har levt ihop i snart 12 år och han har fram tills mitt trauma ändå varit snäll. Men kanske har jag levt med ett monster hela tiden, bara jag som inte förstått det.
Nu är han helt iskylig. Efter han sa att han ville skiljas flydda han hem till mammas soffa och har undvikit kontakt mer eller mindre. Jag har önskat få planera utflytt och annat praktiskt men han har knappt svarat mig. Jag tycker han är obehaglig. Han frågade om jag ville att han skulle slå mig för jag var så provocerade häromdagen. Han skaffade jaktvapen i höstas och jag har inte känt mig trygg. Mest rädd hela tiden faktiskt.
Som sagt, han har aldrig rört ett finger på mig men har sedan första trauma varit ett monster. Ganska länge att stå ut och leva med ett monster … men jag trodde på äktenskapet. Tyvärr.
Han låter inte alls frisk. Paranoia i kombination med vapen är inte bra. Det vore nog bra om du kunde hälsa på någon släkting ett tag och inte bo hemma, för säkerhets skull. För vad gör du annars om han kommer hem en dag och säger att han ångrat sig? Det skulle kunna bli väldigt farligt …
Jag kommer inte kunna ångra mig. Dvs. JAG behöver bestämma mig att inte gå tillbaka. För om han märker att jag är ”möjlig” att gå med på hans anpassningar kommer han ta tillbaka mig. Det är hans maktutövning som blivit allt tydligare med åren. Han har mkt tvångstankar och beteenden som eskalerat fullständigt. Fastnar i duschen eller badkaret…
Som sagt, jag behöver stå fast vid ett uppbrott. För han gör bara detta för att jag ska rätta in mig i ledet, det är iaf min tolkning.
Bäst att hålla sig borta från män. Jag tycks ha dåligt omdöme.