Hur går man vidare

Vet att det är många här som blivit lämnade när man vridit ur sig som en disktrasa för sina partner för att sen bara bli kastad i soporna. När vi träffades hade hon ingen inkomst eller utbildning var arbetslös och led av psykisk ohälsa vilket hon i och för sig gör fortfarande. Idag har hon fast inkomst mycket tack vare mitt stöd. Jag har kämpat med henne länge men hon skiter i allt jag gjort för henne ringer och gör slut kan inte ens se mig i ögonen när hon gör det. Det har varit tufft på slutet men jag var den som alltid kämpa erbjöd mig parterapi vilket hon först ville för att sen dumpa mig via telefon en vecka senare fast hon sa jag älskar dig dagen innan. Nu är det totala tystnad för att jag i all ilska och förtvivlan skrev en del ganska dumma saker som jag givetvis ångrar men efter 48 tim utan sömn så är man kanske inte alltid världens mest balanserade människa. Nu tar hon det som skydd för att lägga skulden på mig, jag har skrivit brev och bett om ursäkt men nej hon ska utmåla mig som svinet. Det ska tilläggas att jag innan vi träffades var i en djup depression pga en liknande händelse där hon i början av vårt förhållande lova att aldrig svika med att göra ett ovärdigt avslut. Hur kan man med den utbildningen hon dessutom har tro att ens partner inte reagerar med ilska och besvikelse efter 6år när man dessutom invaggat den personen i falska förhoppningar. Varit på psykakuten och fått hjälp så jag tar mig ur sängen men alla mörka tankar är tillbaka och det känns som jag levt i en lögn i 6år där hon drog så fort hon hitta sin självständighet vilket hon aldrig gjort utan mig. Känner mig totalt utnyttjad och övergiven…

1 gillning

Oj gud vad jobbigt… dessvärre är detta ett vanligt mänskligt mönster. Du har investerat för hårt och lagt väldigt mkt press på henne i all välmening. Detta är en vanlig fälla som vi män hamnar i men som ofta avslutas med att den du ställt upp för dessutom är otrogen. Så klandra dig inte för mkt men läs på och håll ut.

Du får ändå tänka att det inte går att logiskt går att stanna i en relation om känslor inte kan återfinnas. Det måste ske genom just känslor och inte genom förnuft och logik.

Jag vet ju inte allt om er. Men du har stöttar mkt så blir det som en förväntning att leverera till dig.

1 gillning

En idiotiskt anledning att lämna någon om du frågar mig. Jag har aldrig krävt något i utbyte utom att känna mig älskad…

1 gillning

Ingen lämnar logiskt.

1 gillning

Nä men då har jag all rätt att känna mig arg och utnyttjad…

Jag förstår dina känslor. Jag tycker att du ska låta henne vara, låt henne ta kontakt med dig. Jaga inte henne.
Nu har du sagt förlåt och behöver inte göra det igen. Prata med folk som ni känner gemensamt och förklara hur det ligger till från din sida, så de kan bilda sig en rättvis uppfattning, om hon nu har svartmålat dig till dem.

Tack för de kloka orden, ja jag ska låta henne vara jag har gjort vad jag kunnat nu är det upp till henne och rannsaka sitt egna samvete. Känns dock lättare att veta att jag var den som kunde vara ärlig även när hon svek mig som värst. Vi har inte så många gemensamma vänner och hennes kompisar på jobbet ger jag inte mycket för.

1 gillning

Alltså jag känner verkligen med dig. Fyfan va jobbigt. Du får se mig lite som en som levererar det som dessvärre ofta är sanningar som man inte vill höra.

Om du ser det rent objektivt sett så tycker man att eftersom du ställt upp så mycket borde hon vara tacksam. Det är hon nog. Men det betyder tyvärr inte att hon måste ha känslor av attraktion för dig. Tyvärr kan dessa saker ibland gå tvärtemot. Har du offrat din tillvaro för henne i nån större omfattning? Det kan verka avtändande tyvärr. Precis tvärtom vad man tycker.

Det känns då extremt ojuste men det är inte så lätt att ändra sina känslor om den man ska ha känslor för beter sig på sätt som dödar attraktion. Jag har själv bevittnat detta och råkat ut för samma sak.

Samma gäller om du behövt någon att gråta ut för och tagit stöd i henne. Det är fint och de flesta vill vara den som kan göra det och säger att man gillar en partner som vågar vara sårbar. Men det är en stor skillnad mot attt lägga ut alla sina problem på bordet och kanske inte komma vidare o verka planlös. Alternativt sluta vara där emotionellt för henne men ändå vara din egen individ.

Ingen aning om du gjort detta men finns en hel del relationer som fallerar när man missar sånt här.

Problemet är att jag precis gjort allt som står i min makt alltid ställt upp eftersom hon har haft svårt med sin ork stöttat och hjälpt till men ändå försökt ta ett steg tillbaka när det behövts försökt prata med henne och vara intresserad av hennes vardag men även berättat om min. Gjorde allt hon bad mig om att göra men fick ändå detta i ryggen. Har absolut inte varit klängig eller efterhängsen bara visat omtanke och respekt. Problemet är väl att hon alltid haft dåligt samvete över att hon inte orkat finns där för mig men jag har alltid sagt att så länge hon gör det som hon orkar och pratar med mig så löser vi det tillsammans. Det var väl mitt misstag att jag alltid fanns där oavsett. Men oavsett så tyckte jag jag var värd en sista chans och att vi skulle gå i parterapi sa även att om det inte funkar så släpper jag dig utan att du behöver känna skuld över mig. Men inte ens det kunde hon ge mig efter 6år av att alltid vara där. Tror det flesta kan förstå min besvikelse och hon har aldrig nämnt att hennes känslor svalnat snarast tvärtom… Men vad vet jag

2 gillningar

Jag vet att hon har mått dåligt kring sin ork länge men hade hon varit ärlig och öppen med det och pratat med mig hur hon känner hade jag nog kunnat leva med att vi båda gjorde vårt bästa men hon har hållit allt inom sig och nu hittar hon bara svepskäl för att slippa skuldkänslor. Det bästa hon kör med är att hon förslog terapi för 1,5 år sedan och då var jag skeptisk och tänkte att vi kunde pröva att lösa det själva först med bättre kommunikation och nu 1,5 år senare så är det pga det som hon inte vill. Hur sjukt är det att man ska hållas ansvarig för något som hände för 1,5 år sedan och det har helt klart varit bra stunder under den tiden. Som att säga vi gräla för 15 mån sedan och det kan jag inte förlåta. Känns som hon greppar efter alla halmstrå som finns för att rättfärdiga sitt eget beteende. Jag skulle aldrig skylla på saker som hände för 1,5 år sedan…

Igen jag har tänkt precis som du att man kan resonera om saken. Det går inte alls. Säkert stämmer en del av det hon säger. Hon tror troligtvis på det själv med. Men att dt är hela sanningen till förfallet kan du absolut inte veta. Det är säkert en del men det är massa annat som också påverkar som inte är så specifikt. Saker du kanske kunnat ändra på men kanske svårt att sätta fingret på. Vi kan testa ett pr saker

  1. Vet du vad du vill när det är val/besluts situationer?
  2. Gillar du dig själv?
  3. Tror du att hon ser dig som en person hon tycker lever sitt liv enligt sina värderingar och agerar?

Vill inte bråka med dig i detta sköra läge. Men släpp analys av relationen ett par dagar/veckor. Det kommer bara skada er mera.

Du bråkar inte bra med input från någon annan jag skulle nog svara att ja jag försökte alltid vara tydlig, ja jag tycker om mig själv som en väldigt snäll och omtänksam person, ingen aning om vad jag ska svara på den sista frågan. Nä du har rätt att försöka resonerar sig igenom detta är nog meningslöst precis som de senaste 6 åren av mitt liv.

1 gillning

Hade ett bra samtal med min kurator idag inser själv att jag inte ska ta på mig mer skuld för hennes dåliga beteende kändes skönt att få höra. Ibland behöver man bara bekräftelse på att man handlat rätt trots sina brister. Skicka dock något som är av djupt värde för mig i ett av mina brev vilket jag djupt ångrar. Försökt maila utan svar från henne (har nog blockat mig där med) och bett henne skicka tillbaka det men det lär hon mest troligt aldrig göra. Ibland förstår man inte varför människor måste vara så elaka om jag ändå inte betyder ett skit borde det vara ganska enkelt att bara skicka tillbaka i ett tomt kuvert. Men men man lär så länge man lever och jag har fullständigt missbedömt denna människa det var mitt misstag…

1 gillning

Skriver lite själv i min egen tråd kanske hjälper det någon annan. Fick reda på idag av en gemensam vän att hon är väldigt arg och bestämd i sitt beslut inga skuldkänslor där inte. Däremot ljuger hon som en häst travar påstår att jag gjorde slut men det är väl för att stilla sitt eget ego.

1 gillning

Känns lite bättre idag har kommit till insikt att det inte är mig det är fel på. Jag har gjort allt och mer för denna kvinna vilket hon inte var värd. Känner mest skam just nu att jag var så jävla blind och inte såg att min kärlek inte var besvarad. Men hjärtat och hjärnan är inte alltid kompisar när kärlek är inblandat. Mest besviken på att jag höll mina löften tyvärr kunde hon aldrig hålla sina och då är det bara att inse att man är värd något bättre. Men ärren blev djupare än de borde pga av att hon enbart såg sig själv. Den som hållit henne under sina armar hela tiden var inget värd mer än ett telefonsamtal och tack och hej och det gör ont. Men jag inser att jag aldrig får en förklaring på det och oavsett är skadan redan där och det får man bära med sig resten av livet. Men att skriva av sig hjälper ibland blir det blir lättare om man kan sätta ord på sina känslor…

2 gillningar

Ja du är definitivt inte ensamt ansvarig för relationens förfall. Det är ni båda.

Du kan välja se det som den ena eller andra.

Jag säger; ta tillfället i akt när du är lite lugnare. Vad har du för möjliga saker att utveckla? Läs böcker o reflektera.

Du har lagt 6 år. En del bra en del dåligt. Men ta lärdom. Det finns aldrig så mkt som när man bryter upp. En del orkar inte se detta inåt arbete. Då blir det som sagt ännu mer waste med dessa år.

Att ljuga i ett uppbrott är nog vanligaste sättet. En del kan vara att man tror på det själv. Annat är för att skydda sig själv eller partnern. Jäkligt jobbigt oavsett men så funkar de flesta

1 gillning

Helt ärligt så vet jag inte vad jag kunnat göra annorlunda jag prövade både att hålla avstånd och finnas sanningen är nog den att hon helt enkelt sluta älska mig men inte våga säga det. Oavsett så är det nästan värre att gå och ljuga om känslorna är borta än att springa omkring och hålla kvar mig bara för att slippa sin egen ensamhet. Men det är fullt männskligt men bara för att det innebär det inte att det är ok. En förolämpning kan man väl ta men att gå i 9 mån och bara hoppas för att den andra är för feg för att göra slut är enbart brist på respekt. Men min skuld är att jag lät det pågå så visst jag var helt klart delaktig i det. Mest besviken på mig själv att jag tillät mig själv den behandlingen så länge men det är helt och hållet min skuld. Borde lämnat själv mycket tidigare och aldrig vänt mig om mer men har väldigt svårt att bli riktigt kär och när jag väl blir det så sitter det. Hon var mitt livs största kärlek åtminstone fram tills nu. Rent analytisk så har jag koll är akademiker så jag kommer nog hitta struktur i detta med när allt lägger sig.

2 gillningar

om du ger det lite tid så kommer det kanske klarna… men nu är det inte att hitta skuldbördan som är intressant… Det är att eventuellt förstå om man har områden man vill förbättra i sin leverans till en relation.

Handlar inte om skuld för mig utan att jag ska känna att jag gjorde mitt yttersta för att kunna bevara min självkänsla. Just nu har jag bara fokus på att kunna få en känsla av att jag rent analytiskt kan förklara det för mig själv. Sen är det givetvis min skuld att jag tillät det att ske och är väl det jag behöver jobba med i framtiden att kunna sätta gränser. Blir lättare för mig om bilden av händelserna klarnar och då mår jag bättre

3 gillningar