Hem | Så här skiljer du dig | Juridik | Sök advokat | Träffa psykolog | Artiklar

Hur går man vidare? Trivs inte i situationen och inget känns roligt

Jag separerade i somras efter ett 15-årigt förhållande, vi har tre barn ihop som vi nu har 50-50. Fungerar sådär, ibland lite bättre och ibland lite sämre. Barnen har starkare band till mig än till deras pappa och de sätter sig ibland på tvären, med en hel del bråk och gråt, vilket är jobbigt att hantera när man inte är där och säkerligen även för pappan som får barnen mot sig emellanåt. Mina egna känslor och mitt humör går upp och ner och det känns tyvärr som att varje vecka är en nystart, varje vecka rivs allt upp igen. I början accepterade jag detta, bröt ihop och grät men kom sen igen, gick till en bra terapeut (vilket jag fortfarande gör), men det känns som om det aldrig går över, det är alltid väldigt nära till gråt och irritation. Jag hamnar i en negativ spiral och tycker synd om mig själv, vill ingenting och livet känns pest. Hur kommer jag ur detta? Jag har ett jobb som är helt ok och jag jobbar heltid, jag sover hyffsat bra på nätterna, har intressen som jag lägger en hel del tid på, jag tränar regelbundet och jag har tre underbara barn. Men ändå känns livet inte kul, mitt ex var min bästa kompis och honom har jag ju nu inte kvar, många småbarnsår har tyvärr gjort att jag inte längre har många andra kompisar heller så jag känner mig rätt ensam. Vill inte längre sitta och tycka synd om mig själv och sjunka längre ner i gropen, hur tar jag mig härifrån? Hur blir jag lycklig igen?

2 Likes

Det har gått ca ett halvår. Första året brukar vara jobbigast. Du skriver inte om det var han, du eller båda som valde att separera. Var det han, kan du ha svårt att acceptera det medan hans känslor hade gått över. Var det du kan det antingen vara dina känslor som tog slut eller så kände du att det inte längre gick fast du helst skulle ha velat det. Jag tycker mig läsa mellan raderna att det var hans beslut. Det kan också vara en sorg för honom, att han kände att det inte längre gick.

Sjunk ner i gropen så långt du kan. Ta dig tid att sörja. Men stanna inte där.

"GE ALDRIG UPP
En dag föll bondens åsna ned i en brunn. Åsnan tjöt högt medan bonden försökte fundera hur han skulle göra för att få upp den ur brunnen. Slutligen bestämde han sig för att åsnan ju var så gammal och att han ändå hade tänkt att fylla igen brunnen, då kunde han ju lika gärna begrava åsnan i brunnen direkt. Det var bara inte värt att försöka få upp åsnan ur brunnen. Han bjöd in sina grannar för att hjälpa honom med att skyffla jord och grus i brunnen.

Åsnan började nu förstå vad som var på gång och tjöt fruktansvärt. Sedan, till allas förvåning, började han lugna ned sig. En stund senare böjde sig bonden över brunnen och tittade ned. Han blev förvånad över vad han såg. När varje skyffeltag landade på åsnans rygg skakade han det bara av sig och tog ett steg upp. Grannarna fortsatte att skyffla, åsnan skakade av sig och flyttade sig sakta upp i brunnen.

Snart blev åsnan blev synlig uppe vid kanten och tog helt enkelt åsnan ett steg över kanten och vandrade lycklig iväg varvid alla som hjälpt till hurrade.

Livet kommer att skyffla mycket smuts över dig. Då gäller det att ta sig ur brunnen genom att skaka av sig det som faller på dig och ta ett steg uppåt. Alla våra bekymmer är samtidigt en möjlighet att växa som människa genom att ta ny sats.

Vi kan ta oss upp ur de djupaste brunnar om vi BESTÄMMER oss på riktigt för att aldrig ge upp. Skaka bara av dig … och gå vidare.

(Okänd)."

5 Likes

Alltihopa går att jämställa med en sorgeprocess där man mist nån i sin omgivning som varit viktig.
Man måste igenom den och sånt tar tid.
Första året är som nämnts det värsta. Hela ens tillvaro förändras. Inte nog med att den man levt med länge, varit ens kanske bästa kompis och en gång i tiden också haft känslor för inte längre finns; hela vardagen ser annorlunda ut.
Saker som ens partner ansvarade för får man plötsligt sköta själv. Allt hushållsarbete och annat praktiskt hamnar på en själv. All planering och göromål på ledigheter får man ta tag i själv. Det ekonomiska stramas åt, man blir begränsad. Man kanske måste flytta till en annan, oftast mindre bostad. Ens gamla kompisar - särskilt par - försvinner eller begränsar sin kontakt. Den sociala kartan ritas om. Att bara ha någon som lyssnar räcker långt. Att skriva av sig är en annan.
Men mitt i alltihopa finns också möjligheter! En frihet (när man inte har barnen) som man inte hade tidigare inträder; man blir fri att äta vad man vill, när man vill och det är ingen som tjurar om man vill se på “sitt” TV-program i stället för fotboll. Man behöver inte kompromissa och dividera om inköp, resor och beslut med någon. Vill man göra nåt spontant så gör man det. Man behöver inte smyga på tå och ta lika stor hänsyn längre. Lev ut! Och - här talar jag av egen erfarenhet: bryt med ditt ex så mycket det är möjligt om du ska komma vidare. Träffas inte eller gör saker tillsammans, inte ens med barnen. Sköt praktiska frågor runt det enda som ni nu har gemensamt - barnen - via telefon eller mail. Detta är viktigt!

Bit ihop. Du håller på att krypa igenom tunneln men när du väl är igenom är det ljust och vackert på andra sidan. Intala dig själv att det fanns en mening med separationen och att ni nog inte var skapta för varandra. Att tycka synd om sig själv leder till bitterhet och då är man inne i en väldigt destruktiv spiral. Tänk att världen är full av intressanta människor och du har bara inte hittat honom än. Till slut kanske du vågar dig ut i dejtingvärlden - vilket i sig är ett minfält men det finns undantag.

4 Likes

@Rulle Ja, det var han som ville separera så han var ju långt före mig i processen redan i somras och han har redan sprungit vidare. Det gör mig också tyvärr bitter, jag hatar tänka tanken på hans lyckliga liv (som kanske inte är en dans på rosor heller men i mitt huvud är den det). Jag tycker inte om den här sidan av mig själv, sur, avundsjuk och deppig. Men det är väl precis som du säger, man måste bestämma sig för att ta sig upp, inte ligga i gropen och bli överöst av skit utan vara stark och kliva upp varje gång. Tack för historien om åsnan. :heart_eyes:

1 Like

@nizzehult Ja första året ska väl vara värst, nu har jag ju i alla fall överlevt jul och nyår, vilket kanske är den jobbigaste tiden på året, så nu kan det väl bara bli bättre. Tack för alla möjligheter du beskriver, jag ska försöka tänka på dem och någonstans inse att vi inte var rätt för varandra, vilket jag ju egentligen inte tror att vi var. Jag vill inte tillbaka till det förhållandet där jag kände att jag gjorde allt och lite till, men jag saknar sällskapet, jag saknar att ha någon att dela allt med, jag är ledsen för att familjen sprack och för att vara utan barnen hälften av tiden. Men jag kämpar, jag biter ihop och hoppas att ljuset kommer närmare.

1 Like

Det är okej att tycka synd om sig själv och vara bitter ibland. Vi är inga robotar, utan människor.

Jag tycker att det låter lite som att det egentligen är din egen brist på kärlek och vänner som gör att du blir upptagen med att snegla på honom och hans “perfekta” liv? Är det kanske så att du egentligen inte saknar just honom, utan mer det han representerade i form av make, vän och livskramrat?

Det är alltid hårt när de som sårat oss kan gå vidare som ingenting med ett nytt liv medan man själv sitter fast och försöker hantera sorgen.

1 Like

@Kazza Det är ju helt nytt allting, ge det tid. Låt sorgen komma när det känns så, det är naturligt att vara ledsen. Det kommer bli bättre.

Jag faller fortfarande ner i det svarta hålet ibland, efter 4.5,år. Men det blir mer och mer sällan och jag faller inte alls lika djupt nu som de första säg två åren. Det är en stor livsomställning och det tar tid. Läs gärna om förändringens faser (googla).

1 Like

@onedaymore Tror du har helt rätt där, det är nog min egna brist på kärlek och vänner som orsakar det. Som min terapeut försöker (och ibland även lyckas) få mig att tänka: försök att inte fokusera på det du inte kan påverka utan lägg energin på det du kan påverka, dvs dig själv och det du vill och som du mår bra av. Antar att det är här jag måste jobba mest för att komma upp ur gropen, hitta nya/hitta tillbaka till gamla vänner som jag trivs med och skapa mig ett nytt socialt nätverk. Så länge man är tillsammans med andra så antar jag att gropen inte känns lika djup som när man sitter ensam och grubblar…

Så är det. Man kan bara jobba här o nu o framåt. Fick ett fett bakslag i känslorna inatt. Vaknade och har haft massa feber och då kom saknaden efter exet…
Jag saknar henne…
Åkte hem till min lägenhet och då kom ensamheten fram… nån man har älskat i 11 år. Som inte finns där…
ingen som kryper ner i sängen bredvid och ligger sked…
Fy fan tårarna flödar fritt idag.
Hon skrev och hade lite frågor gällande huset på morgonen, helt Känslolös. Allt anklagande och jag fick förklara hur jag sett på allt… att jag aldrig har eller skulle gett upp henne… Allt man önskade var att hon skulle skriva att hon kommer och kryper ner.
Men det kom bara kyliga svar…
jag blir så ledsen när inget av detta hade jag utsatt henne för.
Jag har börjat fundera på hur jag är. Ni kvinnor som sett twilight och varulvarna… ni vet att de blir präglande…
Så blir jag med när jag väl faller för en tjej…
kanske är sjukt? Måste försöka jobba bort det med mig själv…
Men man känner hur vidare hon är från mig och det sårar när man själv vetat att det var hon jag skulle levt med livet ut… och själv känner man sig bara som en bricka i nått spel.
Du får ge dig ut på tinder?

Ny vecka, denna utan barn, kände mig rätt stark tidigare idag men nu kommer denna hemska ensamhet över mig igen. Allt är lättare när jag har barnen, känner mig väl behövd på något sätt då och man har sällskap. Nu sitter jag här i min ensamhet och blir mer och mer deppig igen. Fy vad jag hatar det här, skulle vilja klippa alla band till mitt ex och slippa påminnas om honom (och hans nya) hela tiden, men det är ju inte enkelt med tre barn…

1 Like

Jag är ledsen att höra. Men det kommer alltid allt komma dåliga dagar blandat med bättre. Det är lätt att tro att allting är förgäves när man hamnar i svackan igen, men tänk ändå på att du har varit med om bland det svåraste har människor kan vara med om och du kan ändå känna dig stark ibland. Det bådar ändå gott, det kommer nog att bli bra för dig.

Kramar

1 Like

Idag känns det lite lättare igen, skjutsade barnen till aktiviteter då exet inte hann från jobbet. Åkte sen själv och tränade. Ju jobbigare träning desto bättre mår jag och problemen känns mindre jobbiga, åtminstone tillfälligt. Träningen får mig också att sova bättre, så jag hoppas jag slipper vakna vid 3-tiden i natt, den tiden på dygnet känns alla problem fullständigt ohanterbara… Ny dag i morgon, en dag närmare den dag när jag kan känna glädje igen och inte bara ständigt trilla tillbaka i gropen…

1 Like

@Kazza Träning är bra! Rensar både kropp och knopp.