Hem | Så här skiljer du dig | Skriv bodelningsavtal | Juridik | Sök advokat | Träffa psykolog | Artiklar

Hur dåligt är för dåligt?

Vi har det på många sätt bra. Ekonomiskt helt okej, jämställt på många plan, samarbetar ganska bra och kommunicerar bättre än förr, han är omtänksam och ger mer närhet än jag kan ta emot, men jag är inte kär. Jag känner mig sällan attraherad av min man. Sexlivet är nästan obefintligt, dock inte dåligt när vi väl får till det.
Jag blir inte glad av att träffa min man. Oftast blir jag ingenting, ibland blir jag irriterad av att bara vara i närheten av honom.

Vanligtvis ligger vi på soffan varje kväll och umgås inte så mycket. När vi umgås så har vi roligast om vi träffar vänner.

Nu när jag skriver så känner jag att förhållandet låter helt meningslös och när jag funderar på varför jag stannar så tror jag att det är av dessa anledningar:

  • Jag hoppas och tror att vi kan hitta tillbaka till varandra.
    -älskar trots allt min man
  • Det är enklare.
  • För barnens skull. Speciellt för den äldsta som redan ”förlorat” en pappa pga separation.
  • Lite rädd för att vara ensam.
  • Har känt mig stressad, nedstämd och nästintill utmattad i flera år. Orkar inte ta ta i saken.

Vet inte riktigt vad jag jag vill få ut av att posta det här inlägget. Vad tror du? Men

Tror att just nu ska du fokusera på sista punkten och anledning till att du mår så.
Har du nån kommunikation med din man hur då mår?

1 gillning

Så länge du tror det måste du väl försöka?

1 gillning

Jo det är så jag har tänkt i flera år och det kanske är så jag ska fortsätta tänka.

Ja vi kommunicerar kring det. Men det blir ju tröttsamt tillslut. Det är inte direkt något som han kan göra för att hjälpa mig och jag lyckas inte vända det. Har haft samtalsstöd i några omgångar.

Frågan är väl om det är förhållandet som är dåligt. Eller om det är så för att du mår dåligt som inte har något med förhållandet att göra.
Skulle du må bättre av att separera tror du eller kommer problemen kvarstå? Eller kommer du då tvingas till att ta tag i dem?
Jag tror han kan hjälpa dig att vända det, men då måste han ju veta hur. Och om du inte vet så är det svårt för honom.
Vill du att han ska hitta på mer så ni inte hamnar i soffan på kvällarna? Laga mat tillsammans, börja träna (om ni inte redan gör det) tillsammans, spela brädspel eller något som gör att ni får upp energin.

Ja det är ju frågan. Jag vet faktiskt inte. Förhållandet får mig inte att må bra i alla fall. Men mitt mående beror inte på min man, utan snarare på ett tufft jobb och fysiska bekymmer.
Vi har provat i flera år och min man försöker verkligen få mig att må bättre. Jag försöker ju förstås själv också.

Det skulle kunna vara jag som skrivit din text rakt av. Känner igen mig i varje mening. Har varit tillsammans med min man i 10 år och har två underbara barn. Har ofta haft samma fundering, hur dåligt är för dåligt. Att ha den funderingen tyder nog i alla fall på att det inte är bra, men som du skriver inte tillräckligt stor anledning för att separera. Oerhört svårt att veta hur det skulle bli efter en eventuell separation. Om allt skulle bli helt fruktansvärt och man skulle ångra sig eller om det skulle vara det bästa alternativet. Har du försökt prata med din man? Jag har gjort det några gånger senaste åren, men samtidigt ger det egentligen inget annat än irritation från hans sida. Har insett att det är såhär det ser ut, antingen nöja sig eller bryta upp, väldigt svårt beslut. Det finns, från mkt perspektiv, ingen kärlek mellan oss. Han säger att han verkligen älskar mig (om jag frågar), men enligt mig lever vi mer ihop som föräldrar, vänner? Inga kärleksgester eller värme. Sex helt utan känsla. Däremot funkar allt annat väldigt bra och vi har en fin familj. Känner dock hela tiden att det är något som saknas. Senaste tiden har jag dock hittat lycka mer i mig själv, men det har även gjort att jag vågat vara mer ärlig mot mig själv och öppnat upp tanken att verkligen reflektera över detta.

@Simmarn
Exakt sådär funderade jag också av och till under några år.
Jag tror att man själv måste bestämma för sig själv om man är en sådan som kan leva i ett vänskapsförhållande eller om man behöver romantisk kärlek för att må bra.
Om man behöver romantisk kärlek och inte får det behovet tillgodosett i sitt förhållande så måste man ta en allvarlig funderare på om det är dags att separera. Och gör det INNAN du råkar bli kär i någon annan bara för att du suktar efter de där djupa känslorna.

Jag trodde jag kunde leva utan det och fortsatte alltså ihop med min dåvarande make trots att vi inte längre visade att vi tyckte om varandra, trots att vi levde separata liv och trots att jag blev genuint ledsen över detta. Jag pratade med honom men han tyckte ju att allt var okej. Alltså låg problemet hos mig.
Inte förrän jag blev förälskad i någon annan insåg jag att det hela var ohållbart.

Nu är vi skilda sedan över ett år tillbaka. Både jag och mitt ex har nya förhållanden på varsitt håll och jag kan ärligt säga att beslutet om skilsmässa är ett av de bästa besluten jag tagit i mitt liv. Jag borde dock ha fattat det beslutet INNAN jag blev kär i en annan.

2 gillningar

Inte fan lätt att vara människa @Fuzzy

Nej det är ju inte det, @nuggen.
Men en sak man kan försöka göra är att lära sig av sina misstag. Jag hoppas verkligen att jag har lärt mig något av allt detta.

1 gillning

Jag har pratat med min man om det. Han ser det inte som ett problem om jag inte tar upp det och då är det liksom jag som förstör vårt förhållande. Men han är villig att försöka ändra på sånt jag ber om. På nåt sätt känns det ändå alltid som att jag saknar något.
Jag letar också lyckan i mig själv och känner att jag har lättare att komma åt den oftare nu. Hur gör du för att hitta den?

Vad bra att det slutade lyckligt ändå. Varför tänker du att du skulle ha fattat beslutet innan du verkligen gjorde det?

@MammaK, det hade varit bättre om jag fattade beslutet om att lämna mitt ex innan jag hade fattat tycke för en annan.
En skilsmässa blir alltid så mycket smutsigare om en tredje part är inblandad.
Nu hade både jag och mitt ex varit otrogna mot varandra tidigare, så det fanns inte så mycket respekt eller känslor kvar i vårt förhållande, men allt hade ändå känts bättre för mig och ex:et om jag hade lämnat honom utan att jag samtidigt var kär i en annan person.

Men som sagt så var det helt rätt beslut att skiljas. Jag har ett underbart förhållande med den jag lämnade mitt ex för. Mitt ex har i sin tur ett fint förhållande med en ny tjej.

Själv skulle jag nog föreslå att du bokade en tid hos kurator eller psykolog för att få professionell hjälp med att bena ut tankarna. Efter hand beställa tid på familjerådgivningen (hittar man nog på kommunens hemsida) för att strukturerat prata tillsammans.

Det låter som ett alldeles rimligt förslag. Jag har träffat psykolog och vi har gått en kort period i parterapi, men det kanske inte är så dumt att ta tag i igen.

Okej, jag förstår. Samtidigt tänker jag att det kanske är just för att man träffar någon annan som vågskålen tippar över och beslutet kan tas. Men det är klart att allt blir mer komplicerat med en tredje part, särskilt när det handlar om otrohet.