Imorgon har vi bestämt att berätta för barnen att vi ska skiljas. Inget man ser fram emot direkt. Min sambo är rädd för att vår son ska ta mitt parti och inte vilja prata med henne. Jag ska göra allt jag kan för att vara stark och stötta henne i detta. Jag vill ju att han ska ha ett en bra relation till sin mamma och inte skuldbelägga henne.
Ska man berätta att det är mamma som tagit initiativ och vill skiljas eller ska man ”ljuga” att det är ett gemensamt beslut? Jag tänker att sanningen nog ändå kommer fram så småningom.
Kanske ska man bara säga precis som det är att mammas kärlek tog slut men att vi vill fortsätta vara vänner. Det viktigaste vi vill få fram är att det i vart fall inte beror på något de gjort. Det är inte barnens fel att vi skiljs åt.
Sen tänker vi gå genom det praktiska, vad händer nu? Boende, hur var när?
Vi kommer bo i samma stad, inte långt ifrån varandra. De kommer ha full frihet att komma och gå hur de vill men såklart är tanken att de har sin hemmabas hos en av föräldrarna. Det är inte lätt att på så här kort varsel hitta boende där de har var sitt rum hos båda föräldrarna. Jag tror nog att det blir 2st 3:or och att vi har varsitt barn.
Dottern har alltid varit mammas flicka medan sonen tror jag, kommer vilja bo hos mig. Såklart vill båda bo hos den ena föräldern så får vi lösa det, men initialt har jag bara hittat en hyresrätt, en 3:a. Min sambo har inte ordnat nytt boende än men det bör gå ok då hon hade stått i kommunala bostadskön sen 2012. Det hade jag också men uppenbarligen hade jag glömt bort att man var tvungen att gå in 1 gång/år och uppdatera så jag hade 0 köpoäng.
Det var bara att ta fram plånboken och ta en snordyr nybyggd lägenhet.
Man är född i en formsvacka tydligen…
Shit inte lätta frågor. Barnen är idag 19 och 16 så de kanske förstår.
Hur berättade ni för era barn vid era separationer och hur togs det emot?
16 & 19 år. Hm, men skulle nog avråda från att låta det vara er föräldrars beslut att dela på barnen. De är varandras trygghet.
Tror det finns risk för kaos för dem att både ta in att ni inte längre är en enhet om fyra (om det kom som en blixt från klar himmel från dig, så varför lär det inte bli samma för barnen?) och den naturliga följdfrågan är då ”vart ska vi ta vägen - vem av er flyttar ut från nuvarande bostad. Måste alla flytta? Vart?”
Om det nu är så ni bestämt, så är det ju ändå bra att erbjuda dem var sitt rum i 3:an, som ensamstående förälder kan man snällt sova på soffan varannan vecka. Med tiden lär de hitta sina egna platser.
Om det är din frus initiativ, varför verkar det som att det är du som ska hålla i beskedet? Eller misstolkar jag? Klarar hon inte av att stå för sitt beslut själv? Det tycker jag nog hon borde. Att separera från dig innebär att bryta upp hela familjen, det har hon väl kanske ändå börjat förstå…
Och… har ni sålt huset? Är ni klara med bodelningen? Kan ni inte bo varannan vecka i lägenheten och varannan i huset så får barnen bo kvar? Vi gjorde så under ett år. Det var fruktansvärt jobbigt för oss men väldigt tryggt för barnen. Har hon övervägt att köpa ut dig ur huset nu när du så redigt lyckats skaffa dig en lägenhet men inte hon?
Alltså sorry, jag tycker det går lite fort här. Hon berättade för 10 dagar sedan och du har börjat dra i allt och hittar egen bostad? Varför ska allt gå så snabbt? Är det inte läge att hon flyttar ut och bor hos en kompis varannan vecka och att du gör samma? Är ni inte värda lite tid i terapi?
Vi berättade tillsammans för våra barn, och berättade inte att det var den ena eller andras initiativ. Vi kände att det dels skulle skuldbelägga den ena för något som är svårt att förstå, och att det i grund och botten inte hade med saken att göra. Vi ville ha samtalet för att försäkra dom att dom var trygga i en stor förändring inget annat. Våra barn är 3 och 8, och 8åringen var ledsen en stund, sen tyckte hen det var spännande med två boenden och hade mest praktiska frågor. Vi betonade att vi fortfarande kommer vara föräldrar före allt annat, och att vi är vänner (vilket vi är, det kanske hjälper) och att vi alltid kommer vara en familj oavsett om mamma eller pappa träffar nya vänner .
Alla har såklart olika förutsättningar att utgå ifrån… men personligen skulle jag inte vilja att våra barn dömmer mig eller min exfru för våra val i kärlekslivet för det gör inte oss till sämre föräldrar. Vi var och är bra föräldrar båda två (och det är säkert ni med! ) och det var viktigare för oss i sammanhanget, även om allt är väldigt svårt och emotionellt mitt i en skiljsmässa.
Lycka till imorgon och sköt om dig !
Ps. Slänger in en länk med lite läsning
Och var noga med att ta hand om dig själv mitt i allt !
Alltså.
Varför ljuga?
Det är illa nog att separera.
Ska dessutom den som inte vill separera ljuga inför barnen?
Det är åt helvete
Det är upp till den som väljer att länna att beätta.
Sedan beror det på.
Handlar det om misshandel, missbruk kan man säga det på ett sätt men om det inte är något så dramatiskt får man banne mig vackert ta skeden i mun och stå för det.
I 15 år försökte jag få mitt x att inse att det bästa för oss borde att separera men det gick inte. När jag väl bestämt mig hade jag i a f nog ryggrad att stå för det utan att skuldbelägga henne.
Är det inte ett gemensamt beslut finns ingen anledning att den som inte vill skiljas ska behöva stå för det.
Eller ska man ljuga inför sina barn, sin släkt och vänner?
Varför inte ljuga inför sin partner då också? Tacka fan att om den som vill fruktar hur barnen ska ta det vill ha med den andra på tåget men är den inte det av sig själv får vi som väljer att lämna baske mig stå för att det är mitt beslut.
Så länge sanningen är så pass hanterlig att “kärleken tog slut hos mamma men vi vill ändå vara vänner” så tycker jag nog definitivt att sanningen är bästa vägen. Så stora barn har nog god förmåga att komma på det ena värre än det andra om ni försöker snacka bort det som gemensamt beslut om det saknas substans i det påståendet.
Sen skulle iaf jag som tidigare nämnts rekommendera soffan varannan vecka, eller delat rum till dem faktiskt, före att ni föräldrar bestämmer att de ska säras på. Kommer det från barnen själva blir det en annan sak men jag tycker nog inte det är någon vidare idé att ni föreslår för barnen att ni ska ta varsitt av dem och de ska bo isär för att den ena tycker ni är “mammas flicka” osv. Det kan nog landa väldigt fel.
Det är ju väsentlig skillnad att berätta för två småbarn att föräldrarna ska skiljas och anledningen… jmf med att berätta för en ung vuxen och en nästintill detsamma.
Jag skulle avråda från lögner och hittepåhistorier. De är så stora att de mkt väl kan ha anat vad som är i görningen långt innan dig till och med. Inte minst dottern.
Din fru är INTE ditt äldsta barn som nu bestämt sig för att flytta hemifrån, så berättandet bör väl rimligen komma ur hennes mun, med hennes ord så länge det hon säger är sant. Du kan väl fylla i eller svara på de frågor era ungdomar eventuellt har som rör dig själv.
Min åsikt är att unga vuxna ska man undvika att ljuga för, även om andemeningen är att skydda den ena föräldern eller skydda barnen. Att kunna säga en sanning likt er historia (som inte är snaskig) och därefter visa att ni två faktiskt kan fortsätta bete er vuxet är ett viktigt statement, finnas där för dom, samarbeta och vara hyggliga personer är en viktig lärdom/insikt i vuxenskap.
Så börja med att låta frun visa att hon är vuxen, om hon är det… hon vill stå på egna ben hädanefter och klara sig själv. Då är detta tillfället där hon ska börja.
Sedan att NI tycker er ha bestämt hur era barn ska vistas efter besked/flytt… MEN, de är ju16 och 19 och iaf den åldsta kan i teorin lika gärna bo hos ingen av er
Ni måste väl låta dem får en stund att själva tänka igenom hur de vill ha det och så måste ju ni försöka bete er så att de känner vilja att vara med er båda. Ni kan ju rimligen inte presentera en boendelösning som om de vore tre och sex år. De måstre ju få vara med i processen
Ja precis, jag har personligen små barn. Hade dom varit nästan vuxna hade jag och min exfru angripit det väldigt annourlunda.
Absolut detta om det är möjligt. Allas skiljsmässor ser såklart olika ut. Men finns denna möjlighet har man nog mycket vinning i det framåt, både barn, och vuxna för framtida sammarbete som föräldrar.
Har som sagt inte erfarenhet av unga vuxna… ännu
Men detta låter väldigt vettigt tycker jag. Visa att dom är äldre och att deras input är värdefullt gällande boende.
Jag förstår vad du menar. I min egen situation så blev jag lämnad, och jag ville initialt att min exfru skulle berätta just för att hon ville lämna. Vi tog oss en lång funderare och pratade mycket om för och nackdelar med hur vi skulle berätta i relation till våra unga barn. Ett par saker att beakta är att om barnen nu vet vem som lämnar och “slutat älska”, kanske dom söker mera detaljerade svar om varför. Vad blir sanning och ärlighet i det skedet ? Två parter kan ha två väldigt olika upplevelser av relationen och hur man behandlar / blivit behandlad i slutet på en relation. Ska exet stå och redogöra för att hen lämnar för att partner är en lat ouppmärksam skitstövel och därför har kärleken försvunnit. Eller ska hen då stå och ljuga ?
Jag menar bara att det kan vara mera komplext än “du lämnar, därför gör du fel och får ta snacket per automatik”.
Sedan kan det ju vara så att separera inte är något illa alls, även om det känns illa i processen. Men om den som slutat älska ska stå och förklara det för barnen kan det onekligen uppfattas illa. Att den personen själv “förstör” familjen när det kanske snarare i längden handlar om förändringar. Det är säkert jätteolika beroende på föruttsättningarna man kommer ifrån, men även hur man vill ha det frammåt.
Det finns som sagt olika förutsättningar och olika sätt att säga det på men likafullt anser jag att det är övermaga att den som inte vill ska behöva säga något den inte står för.
Barn och djur är senisitiva och uppfattar stämningar. De känner av. Barn behöver däremot inte veta allt. Det räcker att säga typ “Jag har bestämt mig för att lämna. Jag äälskar inte pappa/ mamma längre och då går det inte för mig att leva med honom/ henne.”
Ja fyfan lätt var det inte i alla fall. Men jag tyckte personligen att det kändes väldigt mycket bättre efteråt. Många av dom tankar och känslor som kändes overkliga förankrades lite mera i verkligheten i och med samtalet med barnen. Dedär jobbiga var inte hemligt längre. Det var liksom ett stort kliv framåt mot något nytt.
Nu är vi alla olika men det är ingen bra idé hur ädelt syftet än är att bygga sitt liv och sina relationer - i synnerhet inte nära relationer och definitivt inte dem man vill vara förebilder för - på lögner.
Om de frågar rakt ut när de blir äldre, vidhåller du lögnen då? Om du inte gör det, hur kommer de att se på dig och ditt x? Om du gör det, kommer de att köpa det eller kommer det att finnas hos dem ett uns av tvivel som slår in en kil i förtroendet mellan er?
Kommer du att stå ut?
Jag har byggt en stor del av mitt liv sedan mitt x lom med i bilden på lögner, svek och bedrägerier. Det gick ett tag men så rämnade fasaden.
Dem man mest bryr sig om och älskar bör man vara brutalt ärliga mot - inte nödvändigtvis detaljerat - men bygga nära relationer på lögner är att lägga viktiga grundstenar på lösan sand som eroderas bort av tidens vindar och ström så hela huset blir skevt och till sist kanske det rasar över och krossar en. Det är ett monumenralt svek. Om barnen inte kan lita på sina föräldrar, vilka ska de då kunna lita på?
Problemet jag påpekade är att det handlar om känslor, som ibland föregås av konkreta orsaker. När två personer skiljer sig kan det handla om två väldigt olika syn på den orsaken till att känslorna är som dom är, det är en subjektiv bild. Så är det då rätt att redovisa allt för sina barn ? Vill man verkligen lägga ut hur varje part ser på äktenskapet som varit framför barnen ? Om nej, är det en lögn ? Vad tjänar sanningen för syfte här ? Du nämner att inte prata om detaljer men det blir ju samma form av lögn du inte vill bygga ditt liv på, det är bara en annan abstraktionsnivå.
Tror inte mitt barn hade respekterat mig mera när hon var äldre om jag sagt vad jag kände just då om mitt ex i alla fall, eller hon om mig. Mitt barn fick bilda sin egen uppfattning och relation med exet efter skiljsmässan utan att tänka på att mamma inte älskar pappa. Har pappa gjort något fel. Det gör ju jag, gör jag något fel etc.
Vi sa att vi kommer alltid älska varandra men på ett annat sätt, som kompisar.
Tycker det är lite mera nyanserat än att säga att det är en lögn rätt och slätt.
Edit. Varför är det viktigt för barnen att veta vem som lämnat ? Hur hjälper det dom i processen. Mina barn är som sagt 8 & 3. Nyfiken bara
Jag tycker nog att “sanningen” kan betyda rätt många olika saker och att det absolut går att ge ett friserat svar som samtidigt är sant och ändå utelämnar en hel del som barn i min mening borde slippa höra.
Man kan till exempel säga att det var ett gemensamt beslut om det till sist var det trots att ena parten var drivande och den andra då var med på att låta den som ville gå, gå. Eller man kan säga att det handlar om att man vill leva på olika sätt eller har olika önskemål om hur livet/relationen ska se ut. Vilket väl rimligtvis är sant i snart sagt ALLA skilsmässor, men vad som mer exakt ligger i ordalydelsen “vi ville olika saker” eller “hade olika syn på hur livet ska se ut” kan ju verkligen inkludera ett extremt brett spektrum saker, så som exempelvis “Jag ville inte att pappa skulle knulla runt med andra hela tiden, men det ville tydligen han” eller “nu vill ju mamma träffa sin nya kille istället för mig”, “pappa är ju ett jävla svin som inte bryr sig ett skit om mig och så vill jag inte leva” men de här sistnämnda meningarna behöver man ju inte nödvändigtvis säga då alltså.
Men är det så att en blivit abrupt lämnad och på inget sätt känner att man var med på beslutet är det kanske olämpligt att låtsas som det, eller om exet redan flyttat in med nya kan man såklart inte gärna dölja att det fanns en annan med i leken.
Det gick lättare än förväntat att berätta för barnen men de behöver såklart tid att smälta det hela så deras reaktioner kommer kanske senare.
Jag vet inte om de märkt något men min son sa ganska tidigt ”vaddå, ska ni skilja er?” när vi sa att vi behöver prata om något viktigt.
Vi sa som det var att mammas kärlek tagit slut och att hon bestämt sig för att skiljas. Vi berättade vad som kommer hända rent praktiskt, husförsäljning, nya lägenheter mm och att vad som än händer så kommer vi ändå vara en familj och att vår kärlek till barnen inte påverkas.
Min dotter tog det nog bäst, hon har en kompis som går genom samma process just nu så hon har lite att relatera till.
Min son är den stora utmaningen. Han har alltid haft lite svårt att visa närhet och att prata om känslor. Risken är att han blir än mer inbunden.
Hur vi löser boendesituationen beror helt på hur barnen vill ha det och vi är ganska flexibla. Dessutom sätter ekonomin vissa gränser samt utbudet av lediga lägenheter.
Det viktigaste i allt detta är att samtliga familjemedlemmar kan fortsätta att ha bra relationer. Jag och mitt Ex, Barnen med båda föräldrarna och sysonen sinsemellan.
Allt har gått ganska snabbt från det att sambon sa att hon vill skiljas men det behöver inte vara negativt. Jag känner själv att nu när det är kört så vill jag så snabbt som möjligt bort och starta mitt nya liv. Att dra ut processen och bo kvar i villan tills alla nya boenden är optimala är inte heller bra.
Hursomhelst så var det skönt att kunna berätta för barnen. Nu kan man vara mer öppen och jag behöver inte dölja mina känslor.
Vi kommer att lösa detta och vi kommer fortsätta vara en familj. Sorgen finns def. kvar och jag är långt ifrån hel men kanske ett steg på väg.
Mina barn har väl inte haft den bästa syskonrelationen hittills, mycket bråk och tjafs men förhoppningsvis kan det här få dem att komma närmare och hitta stöd i varandra. Vi får se. Jag ska iallafall boka in tid hos familjerådgivningen så vi tillsammans kan diskutera detta under professionell ledning.
Avs. dina barns relation: Jag och min syster hade en väldigt infekterad tonårstid med varandra. Hårda ord, mycket bråk. Idag är vi närmare än någonsin och hon är kanske den jag pratar med mest under min process.
Tonåringar söker svar. De ser sig omkring och jämför sin egna uppväxt med andras. Hur beter sig andras föräldrar mot varandra? Vad är tecken på att ”sluta älska” någon? Hur kom det sig att de levde i vad de trodde var en familj som skulle rulla för all framtid, med endast deras initiativ till frigörelse som största orsaken till förändring av konstellationen? Givetvis kommer barnen fundera på om de själva på något sätt orsakat detta, att de inte dög som kittet i familjen, att någon förälder tycks för dem ha obegripliga önskemål om vad kärlek och sammanhållning är. De har ju levt med er där er konstellation varit deras norm för vad som är högt i tak och tolerans. Plötsligt informeras de om att det skett saker bakom kulisserna - vissa av dem kan de vara berättigade att få känna till.
Jag vill ändå understryka att jag inte ser det nödvändigt att berätta allt. Jag menar inte att man ska tömma ut alla fakta och allt drama på ett bräde. Det finns ingen anledning att såra barnen med detaljer om föräldrarnas drama.
Men båda föräldrar har i alla lägen rätt att ge sin egen story till barnen, de behöver inte hålla ”enad front” i historien om det är så att de ser olika på saken. Ingen behöver täcka den andras lögner, den egna moralen måste få stå på egna ben, hellre då två olika storys som krockar. Att berätta för barnen/vara öppen med vad som känns just nu och vad som händer inom en och att det kan komma att ändras över tid ska man vara beredd på, om de kommer frågor. De har rätt att reagera på sin egna kris.
Ja det var på ett sätt skönt i det att nu kan jag vara mer öppen.
Det var extra tufft att behöva gå på toan eller köra iväg med bilen när man ville gråta (för att inte barnen ska se)
Men å andra sidan, för varje sådant här steg som tala om för barnen, ringa mäklare, skriva på hyreskontrakt etc så försvinner det lilla hopp om återförening som jag haft.
Jag inser ju intellektuellt att det inte kommer ske men hjärtat håller envist fast vid det där halmstrået. Den dagen jag till fullo fattat att det är över så kan jag börja resan uppåt.
Den dagen kommer förr eller senare, låt allting ta den tid du behöver. Och även om omständigheterna är tråkiga så var stolt över att du är en bra och ansvarsfull förälder.
.
) och det var viktigare för oss i sammanhanget, även om allt är väldigt svårt och emotionellt mitt i en skiljsmässa.
