Nu har bägaren runnit över för sista gången. Jag är så less och frustrerad, kanske har någon här gått igenom samma sak?
Min man har problem med självförtroendet, är nojig, ilsk och kort stubin som blir värre med åren, Jag står inte ut med hans negativa syn på livet längre. Nu börjar det märkas på barnen 9 och 13 år.
Sonen är äldst och det är bråk jämt, jag o min man bråkar också ofta, vi har separata sovrum sen många år. Egentligen fattar jag inte hur jag stått ut!! Ett tag funkade det att köra på med allt praktiskt när barnen var små men nu vill jag verkligen inte längre. Han avoga inställning till familjen har dödat alla känslor för mig. Jag tror inte han älskar nån av oss, han kan inte kramas längre, han är inte snäll, kritisetar något varje dag och är mest vresig och tvär.
Vi har pratat förut om skilsmässa men han har stått helt handfallen då, så jag måste nog sätta ner foten.
Sent igår kväll var det bråk igen och maken o sonen hamnade närapå i handgemäng o jag fick gå in o bryta. Dottern vaknade av allt oväsen o började gråta. Vi behöver lugn o ro. Hur säger jag åt honom att den här gången menar jag allvar,
han måste flytta? Vi bor i villa, låga omkostnader, för barnens skull bättre om vi kan bo kvar.
Sonen spelar mycket datsspel, för mycket, och han sa häromdagen att han hellre spelar så han slipper allt bråk med sin pappa.
Det låter ju som om det inte kommer att hända så mycket om du ber honom flytta. Det går dock att tvinga honom att flytta genom att bedömas vara den som har störst behov av bostaden. Men det tar lite mer tid och blandar in tingsrätten mm.
En bra början är dock att säga att du vill skiljas. Föreslå samarbetssamtal via kommunen så kanske poletten kan ramla ner.
Tack för svar.
Det viktigaste känns som att jag själv får det utrymme jag behöver för att kunna hålla ihop barnens behov, hus o hem och heltidsjobb. Jag är rätt stark men det tär att inte ha kärleken och omtanken som ett stöd. Hade nog på ett sätt varit lättare för honom att förstå att jag menar allvar om jag träffat en ny man, men jag funkar inte så. Kan inte ljuga och vill bara få lite lugn o ro att ta hand om barnen.
Det är ju det bästa sättet att skiljas på, för att förhållandet har tagit slut på egna meriter. Det gör det dock inte lätt.
Jag drog mig länge för separation just på den punkten att jag ville bo kvar men tyckte inte att jag kunde kräva att han skulle flytta när det var jag som ville separera. När det en dag kom till vägs ände ändå så visade det sig att han frivilligt föreslog att han skulle flytta vilket var en stor lättnad.Och nej, mitt x ville inte heller separera, men han flyttade ändå.
Ibland blir det lättare än man hade befarat. Vissa saker blev svårare. Jag är dock mycket nöjd med mitt beslut och idag är alla nöjda med att det skedde.
Han har flera gånger sagt att han vill flytta om han hade nånstans att ta vägen, men det tolkar jag som att han antingen inte menar det eller är väkdigt omogen. Oavsett är det ju hemskt att säga så och han har ordnad ekonomi mm. Varför är han kvar?
Han räknar bort sig själv från allt vad familjen heter, vill inte delta i barnens aktiviteter, inget är roligt och han bara gnäller på precis allt, upplever jag. Klagar på politiker, allt är tråkigt och negativt.
Jag är mer en se möjlighetena typ av person. Kanske därför vi harvat på så länge, man hoppades det skulle bli bättre.
Hade ni barn när ni separerade?
Så fint att höra att det gick bra för dig.
Det är ju det jag är orolig för, att det inte ska bli bra om jag ställer ultimatum, att han ska börja bråka om saker han tidigare inte brytt sig om. Tex kräva vårdnad, när han nu mest beter sig som om vi är ett problem.
Jo, jag var i ungefär samma läge som du och valde att inte göra något. Min man jobbade mycket och hade fritidsaktiviteter utöver det, så jag “slapp” honom större delen av veckan. Den jobbiga helgen när han var hemma, uppvägdes av den avslappnade veckan när han var borta på jobb. Jag gjorde inget åt min situation förrän jag upptäckte att han dessutom skaffat en till kvinna, som han hade ett förhållande med.
Jag skulle nog tipsa om att du börjar med att boka in en tid på familjerådgivningen. Säg till din man att du överväger skilsmässa men vill pröva med familjerådgivning först. Om du får med honom dit, så har ni en opartisk medlare som håller ordning på er. Då kan du ta upp skilsmässa, prata om hur dåligt ert förhållande är och börja fråga om hur han tycker ni ska lösa boendet. Säg inget om hur du själv vill ha det, för om din man blir sur så kanske han mest ser till hur han kan jävlas med dig. Lämna frågan öppen i stället.
I nödfall går det ju att till en början hyra en lägenhet, som ni turas om att bo i. Den som har hand om barnen bor i huset och sedan flyttar ni vuxna på er medan barnen bor i huset hela tiden.
Det kan också hända att din man inte vill bo med barnen. Han kanske vill vara fri som fågeln och slippa ansvar? I så fall kanske allting löser sig ganska enkelt.
Ja, vi hade barn, 9 och 12 år gamla var de när separationen skedde.
Mitt x var också negativ, fick vredesutbrott som påverkade hela familjen. Gillade inte förändring.
Jag gillar förändring och har inga större problem med osäkerheter. Samt vill förändra och förbättra. Ja, man stannar alldeles för länge. Det som var en verklig ögonöppnare var när han började få vredesutbrott på barnen också.
Det gick bra för mitt x också. Inom ett år hade han en ny sambo och hade dessutom förlovat sig. De är ihop fortfarande, drygt 5 år senare och han verkar nöjd.
Vi hade det exakt som ni! Han var negativ och letade efter saker att klaga på och jag är mer positiv men till slut orkar man inte vara positiv.
Vår son råkade ofta ut för hans humör men dottern klarade sej.
Vid årsskiftet flyttade han ut och vi har det så SKÖNT!!!
Även jag ansluter mig till klubben…
Som du beskriver er situation är väldigt likt min, både hur din man och du är som personer.
Det är oerhört dränerandet! Jag är också kvar, efter 14 år. Ingen förbättring har skett, det blir snarare värre och värre och fler problem.
Jag vet inte längre vem jag är och behöver stärka mig själv och se mitt självvärde för att klara av att lämna…
Nu har vi haft “the talk”. Ännu ett hejdundrande gräl mellan honom och sonen och mig också kom vi fram till att vi måste separera, det här funkar inte.
Vi har båda insett att han har en slags depression i botten, säger han själv, som hindrar honom att må bra och det har såklart påverkat hela familjen. Har många gånger bett honom att träffa ett proffs, erbjudit att följa med, men icke. Inte familjerådgivning heller. Han är inte troende så nån präst eller diakon funkar inte. Jag är ärligt talat lite orolig för honom, men barnen måste få det lugnt, och jag med. Han har ett lätt maniskt drag där han tror att alla han möter ser negativt på honom och exkluderar honom. Han är svår att komma inpå livet till och med för oss ibland. Så vi har kommit överens om att han ska flytta ut, och börja leta efter något annat. Tråkigt, men efter år, ja år, av bråk så måste vi dela på oss.
Vad skönt att ni har kommit till den här punkten!
Ja skönt på ett sätt att vi har samma tänk nu. Jag har ju ältat detta länge hur vi borde göra med allt, man blir hemmablind och feg. Och lat. Samtidigt har vi insett att det inte går att fortsätta, vi gör varandra illa och det är ju en sorg i sig, att vi inte lyckades. Jag lyckades inte få honom att må bättre trots alla omsorger och inte ens barnen lyfter. Han har väl också förstått att man inte kan springa ifrån sig själv. Han måste ta hand om sig och vi måste alla läka. Jag har varit så besviken och arg. Har ett gott kontaktnät med familj o vänner, han har inte det, det är inte så bra. Vi har inte sagt något till barnen än men det är det kanske ingen brådska med, vi måste landa i detta själva först. Veta vad vi ska säga, vad som ska hända. Klart är iaf att han ska flytta ut.