Hon lämnade mig med ett sms efter tre år

Min historia
1

Jag är en man på 48 år, skilde mig för några år sedan och ett par år efter det började jag träffa en jämnårig kvinna © på kontorshotellet. Vi hade haft ögon för varandra länge och till slut tog C initiativet och bjöd ut mig. Sedan dess har vi varit helt oskiljaktiga. Hon har även haft mycket fin kontakt med min nu 14-årige son. Vi pratade ofta om att vi är livskamrater som ska bli gamla tillsammans och har fram tills nu haft en fantastisk passion. Vi är ganska olika som personer, men har alltid accepterat varandras olikheter och även sett dem som lite småcharmiga. Fram tills nu har vi varit särbos, men har pratat ibland om att vi borde flytta ihop någon gång, men inte känt någon brådska. Men allt är ju inte guld och gröna skogar i förhållanden. Hon har varit väldigt svartsjuk, vilket har visat sig på olika vis. Vi driver bägge varsitt företag, där jag är ute och reser då och då. Ibland en vecka i taget till andra länder, men inget överdrivet resande. Hennes företag innebär mer arbete på hemmaplan och det går heller inte så lysande för henne rent ekonomiskt.

I månadsskiftet juni/juli var jag tvungen att göra en längre resa på åtta dagar tillsammans med en kvinnlig kollega som skulle ta över några kunder. C var inte jätteglad över detta, men jag var tvungen att göra den prioriteringen.

När jag kom hem från denna resa, ville hon inte träffa mig. Förklarade sig inte mer än med att hon ville ta en paus. Dagen efter kom ett sms att det var slut. Jag blev helt förtvivlad förstås och försökte kontakta henne. Hon hade gjort sig helt oanträffbar. Vi hade pratat helt nyligen om att vi skulle bygga ett hus tillsammans, att alla andra par verkade ha stora problem utom vi som alltid haft det så bra. Vår omgivning blev mycket förvånade och en del riktigt förbannade över ett sådant beteende från hennes sida.

Sedan dess, vilket var nu sex veckor sedan, har jag levt i en tillvaro präglat av förvirring, förtvivlan, bitterhet och ilska. En fantastiskt vacker sommar, där jag i kontrast till denna bara var helt knäckt och sömnlös. Jag förstår faktiskt ingenting. Till slut var vi ju ändå tvungna att stöta på varandra på kontorshotellet. Jag lämnade hennes saker i en kasse och då försökte hon komma med förklaringar som mest verkade som anklagelser. Det första var att jag hade kontakt då och då med min ex-fru. Vilket jag har enbart när det gäller praktiska saker angående vår son, då vi har delad vårdnad. Det andra var att hon vill ha en man som sover hos henne varje natt resten av hennes liv, något jag inte kan uppfylla med min livsstil = jobbet. Till saken hör att hon alltid känt en längtan efter sin pappa hela sitt liv, som aldrig uppmärksammade henne när hon var barn. Men jag vill inte vara ett substitut till hennes pappa, jag vill ha ett jämlikt förhållande där man matchar varandras känslomässiga mognad.

Min omgivning säger att med hennes beteende borde jag vara glad att det är över. Men jag är ju så förälskad och förkrossad fortfarande. Och tyvärr stöter jag på henne dagligen på kontorshotellet som en påminnelse om den framtidsdröm som hon krossade med ett sms.

Jag kan inte tänka riktigt klart för närvarande. Svårt att fokusera på mitt arbete. Hur ska jag bete mig för att ta mig vidare?

1 gillning
2

@ Man00

Undrar om din resa var en ursäkt för henne för att ha en orsak att göra slut.

Har en svag, svag känsla att det finns en annan, kanske någon hon träffade när du var borta, (jag vet att det bara var 8 dagar) men det kan räcka.

Tycker att du ska vara kall men artig o kanske försöka vara den du var när ni började umgås.

3

Blir lite fundersam när du skriver det där om en pappa-figur… är den här kvinnan jämnårig med dig?

4

Hej Noomi. Ja, hon är t o m 3 år äldre än jag

5

Usch… då hade du ju verkligen otur att träffa en kvinna på 50+ som alltså är långt ifrån så mogen emotionellt som hennes antal levda år skulle ha kunnat indikera. Vilket iof hennes omogna och rent ut sagt knäppa sätt att lämna via ett sms är ett tydligt tecken på :face_vomiting:

Jag hade nästan börjat tro att jag var den enda som råkat ut för det horribla sättet att avsluta en relation på, i mitt fall till och med efter tio års relation. Men den sista idioten är som bekant inte född ännu :see_no_evil:

1 gillning
6

Hej Noomi. Ja, den känslomässiga mognaden var ju inte riktigt där. Jag såg varningssignaler under vårt förhållande, hon flyr hellre från konflikter istället för att ta dem. Men jag förblindades av hennes charm, tyvärr. En läxa när jag går vidare med en ny partner någon gång, är att verkligen kolla att hon är känslomässigt mogen.

7

Jag har lite studier i underliga händelser med partner med “hög känslighet” som man inte märker eller i alla fall ignorerar om man inte har någon tidigare erfarenhet.

Just denna typ inleder man extraordinärt förhållande med. De är helt förtjusta och närmast avgudar sin partner. Och man avgudar dem. Man blir tvillingsjälar omedelbart.

Vad man inte vet att under ytan är de väldigt känsliga och har precis förfört sig själva och givit max i en slags extas eller lycka över att tillhöra.

Lika intensiva som de lever ut sin själsliga närhet är de inte riktigt “domesticerade” i att ha en nära relation. De har liksom inte riktigt sagt klick när de var små barn och de har osäker känsla av sin personlighet.

Flera av de saker de gör är som strategier för att få det som innerst inne saknas. Vanliga trygga barn leker med dockor och äter kakor, men många av de med svåra problem har en historik av någon frånvarande förälder och i bland övergrepp. I bland i kombination med ärftlighet som gjort utvecklingen svår.

Med svårigheten följer ofta enormt starka känslor av att bli övergiven eller sviken. Den oroliga själen måste hela tiden skyddas från obehaget. Hela problematiken gör att förhållanden inleds med enorm romans, men efter ett tag tar känsligheten över och allt fler negativa reaktionsmönster dyker upp. Svartsjuka, Kritik mot vänner, Belönar din närvaro och kritiserar om du har egna behov, problematiserar sitt liv och behöver uppmärksamhet, ointresserad om du pratar om dina problem (svartsjuk om du får uppmärksamhet).

Om den älskade försvinner utom synhåll är det nästan som att släcka en lampa. De blir helt utom sig av ångest och kommer i kontakt med sitt mörka inre då ingen förälder funnits i deras värld och de lämnats att dö.

Efter ett sådant svek är bilden av riddaren på den vita hästen, själens räddare, krossad. Den hon älskade och behövde mest av allt svek henne. Han kan lika gärna dö. Ingen att lita på.

Detta är inte en vuxen människas logik, utan naturens reservfunktion, när ett barns liv gått åt helvete. De som har känsligheten är dömda till ett mycket plågsamt liv med instabila förhållanden som de på grund av känsligheten inte kan hantera.

De kan reagera med enorm ilska, hat och fara ut mot den de älskade som de nu hatar djupt och innerligt. Ångesten kan också leda till drogmissbruk, självskador, hetsätning mm.

När vårdgivaren har svikit stänger de av som en strömbrytare. Nu söker de efter någon ny som bättre kan tillgodose deras behov eller förblir i ensamhet. De kan plötsligt återanknyta ur det blå efter flera år utan någon introduktion. Bara hej och ett SMS och sedan tystnad igen eller om ni spinner vidare kan relationen vakna till liv och krascha igen en vecka senare.

De som har problematiken, är ägda av ångesten och att tillgodose de primitiva behoven. Blandat med att de är ömsom vuxna och ömsom barn växlar de blixtsnabbt och oproportionerligt.

Det är vansinnigt förvirrande för en stabil person med kontinuerliga känslor som styrs av det som händer löpande i vardagen.

De signaler som man själv tror är triviala kan plötsligt skapa väldigt jobbiga känslor och smärtan är mycket stark och gör att emotionella reaktionerna blir oproportionerliga.

Att du blev nedsläckt var för att du inte var där. Det är ungefär som ett mycket litet barn som kan byta till en annan främmande förälder om mamma är borta en stund.

Inte svårare än så.

Om man vill lära sig mer kan man läsa om Kluster - B

Inte för att man ska sätta en diagnos taget ur luften, men att det är ett oerhört spännande ämne som förklara ganska mycket om en själv som dras till känsliga själar.

Om relationer styrs av strömbrytare och motparten inte riktigt kan förklara vad som pågår och växlar snabbt och omotiverat mellan olika känslor då är det nåt som pågår.

Det brukar nämnas att både narcissister och den mer diplomatiska eller faderliga personlighetstypen bildar partnerskap med sårbara/känsliga personer. En symbios där man “utnyttjar” eller “fungerar” ömsesidigt med varandra där båda kan leva ut sin variant på störning. Att egoistiskt utnyttja sårbarheten, bara ta hand om eller trösta eller genom att vara överdrivet inställsam och förlåtande när de får ilskna eller barnsliga utbrott.

Inte så hedrande om man rannsakar sig själv…

8

Hej. Intressant med en så djup reflektion nu när det gått lite mer än ett år och jag har fått en hälsosam distans till allt. Mycket av det du skriver är mitt i prick, särskilt de oproportionerliga reaktionerna på allt möjligt. Kan nämna att hon hittade en ny partner efter några veckor, de flyttade ihop efter två månader och förlovade sig efter sex månader. Nu hör jag av en gemensam bekant att den relationen knakar rejält i fogarna och vår bekant undrade om det finns en chans att vi kan bli ett par igen. Jag var väldigt tydlig med att påpeka att jag hellre blir överkörd av en buss. Egentligen tycker jag synd om henne för jag förstår först nu vilka djupa problem hon har, det är därför jag måste hålla så stort avstånd som möjligt.

Annars så trivs jag äntligen med mig själv igen sedan ett tag tillbaka och trivs med att vara själv, kommer att dröja innan jag släpper in en kvinna på livet igen. Det kommer nog så småningom, men inte nu.

1 gillning
9

Som så många andra gånger en relation tar slut är det ofta inte så snyggt hanterat av den som lämnar, men jag tycker att dessa spekulationer om den ena eller andra diagnosen verkar lite långsökta. Ni verkar ha varit två rätt så självständiga individer som prioriterat att ha en relation med mycket passion uttryckt på passande avstånd och i begränsad tid, och har därför inte varit tvungna att konfronteras med varandras olikheter. När förälskelsesfasen är över, som den ju gör senast efter ett par år, blir olikheterna allt mindre småcharmiga. Kanske har ni velat undgå att nå detta punkt, men hon har nått dit ändå. Och gjort slut med samma passande avstånd med en sms.

1 gillning
10

Herregud, så bra beskrivet :star_struck::v: