Jag hade känslor kvar. Trodde vi hade nåt på g då vi umgåtts mkt nästan 1,5 år efter separationen. Jag kom på henne i sängen med en annan. (Mitt fel) Då klippte jag all kontakt och bestämde lämna/hämta barnet via dagis. Sms kontakt om barnet gäller. Hon vill det ska vara som innan(?!) Hon sa hon mådde dåligt efter separationen.
2 veckor efter min upptäckt: Barnet skulle vaccineras. Vi kom dit båda två. Stelt…
Efter tog jag barnet och gick,innan hade vi gått ut och fikat,ätit mat och umgåtts. Jag bara gick och åkte hem.
Barnet blev sjuk på dagis jag vabade och meddelade exet om barnets situation. Inget svar.
Jag har varit orolig länge för exets upplägg med vårt barn på hennes vecka. Åkte därför till familjeenheten för att få stöd och råd. De sa ett par saker som inte var alls bra för vårt barn under hennes vecka. Jag meddelade det till exet. Inget svar.
Hon ignorerar men det gäller vårt barn. Antar hon har känslor kvar oxå.
Hur gå vidare?
Du verkar ha svårt att släppa taget.
Det är din vecka, det är du som bär ansvaret. Vad förväntar du dig att hon ska göra? Ringa och vara orolig? Komma störtande? Skriva tack för info? Vi är alla olika, att hon inte svarar behöver inte betyda att hon inte bryr sig även om det naturligtvis kan vara så att hon saknar förmågan.
Du åkte ensam till familjeenheten och pratade med dem? Är det möjligen så att du är överdrivet överbeskyddande? Att hon inte tar hand om barnet som du tycker att hon borde göra? Att du gav en vinklad bild från din horisont? Är det så att barnet far illa ska du göra en orosanmälan till Soc.
Så hon vill fortsätta som tidigare. Innebär det också att ta hem o n s samtidigt som hon leker familj med dig och ert barn?
Jag tycker kopplingen att du fram tills nu ville bli ihop igen,men när du blev sårad av att hon träffar andra kommer på att du är orolig för hennes föräldraskap och åker till faniljeenheten för att uttrycka oro om det är lite märklig. Det kan framstå som att du gör det som en hämnd. Var du inte orolig tidigare, och varför ville du isf bli ihop igen?
Har varit orolig hela tiden men ville inte förstöra nåt då jag trodde en återförening var på G. De på familjeenheten såg flera fel och tyckte jag skulle först prata med henne för att se om hon vill göra nåt åt det. Det är min skyldighet som pappa att se det bästa för mitt barn och nu när återförening är körd så tar jag tag i det.
Det handlar inte om hämnd/hot. För mig handlar det om det bästa för mitt barn.
Ropa bara inte “vargen kommer” för många gånger utan orsak. Då är risken att de ignorerar dig när det väl är skarpt läge. Hur vet du att hon ignorerar barnet när det är hos henne om ni inte har kontakt då?
Vi MÅSTE ha kontakt om barnet och han blev sjuk,hög feber och nära att åka till IVA innan febern gick ner. Meddelade exet detta men hon ignorerar. Vore “trevligt” om mamman kunde vara ett stöd för sitt barn. Innan hade vi kontakt om det mesta och stödde varandra om det var nåt med barnet. Jag vill veta om/när det händer nåt speciellt även på hennes vecka.
Ja, ni måste ha kontakt med barnet.
Men. Att hon inte svarar betyder inte att hon inte bryr sig.
Vad menar du att hon skulle gjort? Skulle mitt x haft barnet och meddelat mig det skulle jag ha noterat det men inte mer. När du har det är det ditt ansvar, när hon har det är det hennes.
Det hedrar dig att du bryr dig om ditt barn mem ni är inte längre en familj. Du har informerat henne om situationen. Hon har dock ingen skyldighet att informera dig om någonting angående ert barn som inte kräver gemensamma beslut. Är barnet sjukt när hon har det har hon ingen skyldighet att informera dig om det inte är något akut eller något som kräver gemensamma insatser. Det betyder inte att hon inte bryr sig om sitt barn, det betyder att hon har så lite kontakt med dig som möjligt.
Hon har valt att sköta föräldraskapet på sitt sätt efter sina förutsättningar och du efter dina. Du kan vare sig kräva eller förvänta dig att hon ska göra som du tycker och vill. Ja, ni har ett gemensamt ansvar för ert barn. Det betyder inte att ni har skyldighet att informera varandra om allt, inte ens sjukdom eller att ila till den andres sida så fort barnet är sjuk eller ens höra av sig.
Självklart måste du agera om du har en geniun oro att ditt barn far illa. Det är mest timingen kring när du verkar ha blivit orolig som är lite märklig. Hur tänkte du dig att problemet skulle ha löst sig ifall ni hade återförenats?
Men om det nu är så att du vill nå fram till ditt barns mamma om vissa saker du tycker verkar mindre bra hos henne för ert barn, hur tror du att du bäst går till väga? För om familjeenheten bad dig prata själv med henne verkar det ju inte vara något superakut som kräver omhändertagande eller enskild vårdnad eller något. Jag tänker ju mest att om jag fick ett sms i stil med “Nu har jag varit hos familjeenheten och pratat med dem om dina brister som mamma och dom håller med om att det här och det här med dig är dåligt”, strax efter att jag och barnets pappa haft en konflikt som handlade om att han ville bli ihop igen och inte jag, så tror jag inte det hade varit den allra bästa strategin för att få mig att ta in kritiken och göra något konstruktivt av den. Kan du komma på någon annan strategi?
Jag ber om ursäkt för min hårda ton.
Jag är rädd att du läggger din energi på fel saker.
Du vill ditt barns bästa och dela så mycket som möjligt med barnets mor. Det hedrar dig. Du kan inte göra något åt hur hon hanterar sin tid med barnet eller åt hennes förmåga att ta hand om det. Gör det bästa möjliga av den tid du har med barnet. Förvänta dig inte för mycket av henne.Du verkar vara en reko kille som verkligen tar ditt föräldraskap på allvar och det gillar jag. Därför blir jag ledsen för din skull när du ödar din tid åt att fundera över hennes föräldraskap och att hon inte gör som du. Det är tråkigt att ni hamnat i den här situationen. Lägg din tid och ork på det du kan påverka, din tid med barnet, och slösa inte energi på det du inte kan påverka - hennes - om inte barnet uppenbart far illa. Det är tråkigt när livet inte blir som man vill och när den man älskar inte älskar tillbaka eller kan ta det ansvar för relationen som den andra behöver. Livet söker sig nya vägar. Ju längre man känslomässigt står kvar i samma vägskäl och väntar, hoppas, längtar efter att den som redan gått vidare ska komma tillbaks och allt bli som förut, desto längre tid dröjer det innan man kommer vidare. Fortsätter man vägen framåt utan att se sig om eller påsidorna efter den andre, desto fortare kommer man vidare och vem vet, kanske korsas ens vägar längre fram med nya erfarenheter, mer mognad och mer redo att ta ansvar för en långvarig, seriös relation. Men det är inget att räkma med eller hoppas på. Man kan träffa nya färdkamrater också.
Berättade allt för familjeenheten och de sa ett sms är det bästa för att nå fram till henne just nu. Jag förstår absolut din poäng,ett gräl och jag blev arg/besviken. NU ska här straffas/hämnas!!
Är inte så. Jag har haft min oro länge och tanken var att blir vi ihop igen så får barnet ETT hem och inte tre att vara på. Hennes föräldrar skulle heller inte vara barnvakt med risk för alkohol missbruk. Inte så glasklart som det låter.
Rulle du behöver inte be om ursäkt!
Det är bara bra att jag får andra perspektiv.
För MIG är det så lätt att fastna i det gamla och tankar som vad gör hon nu? Är han där? Är det seriöst? Bara sex? Bla bla bla.
Tror dessa tankar är normala MEN de tar överhand tyvärr.
Ja, alltså jag hade ju tolkat det som ett renodlat hugg i ryggen och bara avsett som hämnd och att svartmåla mig inför myndigheter för att åstadkomma det. Oavsett om det nu inte var så som var fallet så är jag övertygad om att jag hade upplevt det så i det läget, och reagerat därefter, där att bara ignorera känns som en relativt mild respons.
Jag tycker det var ett väldigt konstigt råd av familjeenheten. Berättade du om bakgrunden och konflikten ni just nu befinner er i? Hade jag varit mamman hade jag ju liksom velat ha sagt att åka hem till mig med barnet på min barnfria vecka utan varning och gå in sådär också är väldigt dåligt för barnet, eftersom det satt mig i en helt omöjlig position att bemöta mitt barn på ett bra sätt.
Om du berättade det och de ändå rekommenderade SMS så misstänker jag ju lite att de inte tyckte det du sa var så allvarligt, och att du skulle lägga fram det som ett förslag till mamman som hon själv kunde välja att ta fasta på eller ignorera. Om det hade varit allvarligt hade väl ett gemensamt möte där båda kan beskriva sin sida av saken känns mer seriöst och konstruktivt. Men jag vet inte vad de tänkte med det egentligen, låter konstigt.
Vi var överens om att komma o gå som jag ville,hade nyckel. Ingen ville väl det skulle bli som det blev. Jag berättade allt som sagt.
Jag sa till dom att jag inte är där för hämnd eller nåt. Ville bara berätta hur det ser ut för vår son.
Rätt eller fel…det räcker med en misstanke för att orosanmäla. Som de sa en orosanmälan är inte för att straffa någon utan mer som en hjälp.
Jag vet inte…gjort är gjort och barnet får det inte sämre iaf.
Okej, men det var alltså en orosanmälan du gjorde? Det förstod inte jag. Vad var det de tyckte att du skulle prata med henne om isf, det blir väl en utredning om de uppfattade det som en allvarlig sak?
Jag känner med dig. Och även om man har sina veckor efter en separation så är man alltid förälder. Jag och mitt X (som jag sörjer väldigt) är inte jättebra vönner om allt, men vi berättar för varandra om vår flicka är sjuk eller annat som vi tycker är viktigt. Hon ska inte leve i två helt parallella universum - det mår hon dåligt av - hon är en människa med två föräldrar och vi är alltid hennes föräldrar även om själva omvårdnaden varierar,
Med det sagt tror jag du ska släppa ditt X. Jag vet inte allt men hon verkar rätt opålitlig. Skicka signaler om eventuell återförening och samtidigt ha sex med andra. Försök att enbart ha kontakt om ert gemensamma barn.
Nej ingen orosanmälan är gjord. Jag skulle prata med henne innan så hon fick en chans att åtgärda det familjeenheten ville.
Det handlade om att barnvakten (föräldrarna) är barnvakt i hennes hem så inte barnet får 3 olika hem att vara på eftersom de tyckte barnet är för ungt.
Det andra var att hennes föräldrar har en historia med alkohol,exet sa hon hade sagt till dom att inte dricka när dom är barnvakt så hon vet om problemet. Är dom barnvakt hos henne och ingen alkohol finns där så anser nog familjeenheten att det är ok.
Jag skrev detta förslag till exet och jag skrev oxå att det KAN bli en orosanmälan från familjeenheten om hon inte gör nåt.
Inget svar som sagt.
Vad hade du tänkt dig för svar då? Och hur lång tid har det gått sen du skickade detta? De flesta hade nog blivit rätt provocerade över hot om socanmälan från ett ex i en sådan konflikt, även om du har rätt i sak.
Men det kanske är lika bra att du anmäler detta till socialtjänsten, det kan nog vara bättre för alla att de får utreda det och bedöma det istället för att du och ditt ex ska sitta med varsin åsikt i saken och bråka.
4 dagar sen. Det är väl ofrånkomligt att den anmälde känner sig påhoppad. Barnet går först och om någon skulle känna sig förnärmad hör inte hit,tkr jag. Hon har ju fått möjlighet att åtgärda det familjeenheten tkr är fel.
Varför skulle det vara skadligt för barnet bara att vistas hos sina morföräldrar? Om de dricker alkohol medan barnet vistas hos dem ställer sig naturligtvis saken annorlunda. Har du bevis för att det förekommer? Som sagt, när hon har barnet är det hennes ansvar hur hon utövar föräldraskapet, när det är hos dig är det ditt. Om du inte ser eller märker att barnet far illa har du inget att gå på. Om ni inte har kontakt när det är hennes vecka hur vet du då när, hur ofta och till vem hon lämnar barnet? Hur gammalt är det förresten?
