Hej!
Behöver stöttning och råd hur jag ska tänka.
För 5 veckor sedan gjorde min pojkvän slut, på sms. Efter 1 och ett halvt år. Sedan blockade han mig.
Jag fick tag i han efter 3 veckor, han va helt iskall, bara sa att det va slut, att vi hade kunnat lösa de om jag inte försökt kontakta honom efter smset, men inte nu.
Jag va knäckt, skrek helt hysteriskt allt jag velat säga och tänkt på efter 3 veckor av tystnad. Det spelade ingen roll sa han bara.
Jag har nu inte hört av mig på 2 veckor.
Han har mina saker och jag hans men det sista jag sa va att om han vill ha tid ska han få det och att han får göra av sig när vi ska byta saker.
3 dagar innan han gjorde slut sa han för första gången att han älskade mig, det var jättefint och det kändes genuint.
Han har en problem med alkohol, nu nykter i samband med att han gjorde slut, enligt bekanta. Han har ADHD, är medicinerad. Vi är närmare 40 och inte 15 som det kan låta som.
Varför gör man slut på detta sättet och varför respekterar man inte varandra såpass?
Detta har tagit på mig otroligt mycket psykiskt. Är sjukskriven för bland annat pågående trauma.
Det blev en stor chock och ett jävla svek.
Svarar gärna på frågor om ni undrar något.
1,5 år är inte så värst lång tid.
Vilka saker har ni hos varandra?
Är det många saker?
Är de värdefulla?
Han kan inte bättre än så.
Kanske blev han rädd att släpps dig för nära emotionellt.
Hur som känns han inte som en idealoartner att bygga något seriöst och långvarigt med.
Sedan ska du tänka på vad Konfucius sade: “Speglosan vanärar endast sin upphovsman”. På svenska säger vi “den som sa’re var’e”.
Hur någon blir behandlad säger inget om den men allt om den som gör det.
I “Harry Potter och den flammande bägaren” säger Albus Dumbeldore något i stil med att “en persons karaktär visas inte i hur han är mot sina jämlikar utan hur han behandlar sina underlydanden”. Tyvärr är det något som mobbingoffer och personer i destruktiva relationer ofta inte tänker på, att det är förövaren som bär hela ansvaret för hur hen väljer att agera, inte offrets. Så hur ditt x är mot dig säger inget om dig men allt om honom.
Var glad att det var han som gjorde slut och inte du, efter x antal år och mycket mer problematiska förhållanden.
Du kommer att hitta en mycket mer funktionell och välfungerande pojkvän som kommer att vara mkt bättre när relationen verkligen sätts på prov dvs om/när ni får barn
Ja jag har saker hos honom som jag vill ha tillbaka. Sen om han vill ha sakerna här vet jag inte. Allt ligger nerpackat.
Nä det va inte så länge, men vi kom varandra ganska nära upplevde jag. Jag kände mig säker på det vi hade. Antagligen dumt.
Men det stör mig ändå, sättet och att han sa att han älskade mig. Allt känns fel. Att inte vara värd nått. Noll självkänsla.
Han hade givetvis mycket problem med sig själv och jag är en känslomänniska. Kanske bara blir destruktivt. Men jobbigt att inte få svar.
Tack för stöttning. Jag kommer inte höra av mig, även om det kliar i fingrarna.
Han får höra av sig eller också så får de va skitsamma. Har skämt ut mig känner jag, efter mitt hysteriska känsloutbrott på telefon. Jag sa de till han, att de finns ingen värdighet alls i det här.
Den känslan jag har i kroppen dag som natt är helt olidlig. Jag är ganska stark som person men detta knäckte mig.
Herredu milde, alla dessa NPF-människor… så otroligt mycket skada de åsamkar andra
Jag vet och fattar att det inte är poppis att vara så här rakt på sak, men alltså det är ju ett stort problem (inte minst om man läser här, för här verkar de flesta ha någon med NPF med i all problematik) och att närma sig det här problemet är i dagens lägen totalt otillåtet, vilket är sååå tragiskt
Men vissa, aa dom sårar mer än vad dom verkar fatta själva. Men jag tror det finns annat bakomliggande än bara missbruk och adhd. Inte för att det är så bara.
Jag tycker det blir så svårt att bearbeta och acceptera de när det gick så fort och allt kapades.
Man står och stampar lite.
När vi bråkade, eller när han bråkade eller jag sa något som han tog som kritik, så tystade han ut mig i flera dygn. Vi bodde inte tillsammans. Han öppnade inte mina sms och jag blev blockad att kunna ringa.
Han visste också hur mycket de tog på mig, att jag blev ledsen och inte kunde sova mer mera. Jag sa till han att behöver du tid efter ett bråk så är det okej, men om vi kan mötas på något sätt så vore de bra. Tex jag hör av mig när jag lugnat mig. Men han kunde inte möta mig alls i det
Det låter inte som en välbalanserad relation.
Bråkade ni ofta?
Han verkar inte ha förmått möta dig, lyssna in och diskutera med dig.
Det låter inte sunt.
Nä de va inte så ofta, mer i slutet, men vi båda va stressade, mycket jobb och ingen tid för varandra. Jag gar barn vv och då var de fokus på dom.
Jag vet att de låter konstigt o dumt. Jag vet ju givetvis att de inte var bra eller snällt och att det inte kanske hade varit hållbart i längden. Men mina känslor sa nått annat.
Jag blir väldigt sällan kär eller fattar tycke för någon så det blev stort för mig känslomässigt.
Sen att han sa att han älskade mig, på det sättet och hur de va. De kunde ha kvittat. Jag tänker ofta på den kvällen. Gråter varje gång. Det va så stort för mig.
Näähäääe kanske inte, men det är trots allt påfallande ofta som samma koppling återkommer
Krasst sagt så tror iaf jag att du inte du har något bättre att vänta med den personen, så lika bra att kasta all över axeln och börja blicka framåt (men efter att ha lärt läxan)
Älskade han dig som person eller som funktion?
Kanske älskade han dig men på sitt sätt och efter sin förmåga vilket inte var tillräckligt för att lyssna in dig och för att ge något tillbaks.
Vet inte och kommer väl inte få svar på det heller. Vi hamnade nog på beroende/medberoenderollen.
Jag tror det var utifrån bästa förmåga från hans sida.
Jag vet ju att det kanske inte räckt i längden. Ibland önskar jag att jag vore känslolös, men de hade ju vart trist såklart. Men att jag inte övertänkte och fastnade i mina tankar.
När jag inte förstår så ältar jag, försöker komma på lösningar hur de kan ha blivit så… svårt att bryta tankar…
Fast majoritet med NPF-diagnos klarar en vardag och relationer precis som alla andra. Det där blir lite som att resonera att bara för att 80 % av fängelsekunder har trolig NPF-diagnos så begår nästan alla med NPF-diagnos brott. Och för 20 år sedan hade du knappast kunna fälla kommentaren då få vuxna var diagnostiserade då. Ett problem är när man kör “diagnosvinst” och skyller sitt beteende på diagnosen. Men många ungdomar idag som får den får ju stöd för hur de ska hantera sin diagnos och leva med den och hantera de svårigheter som uppstår pga diagnosen.
Och i TS fall verkar det ju finnas en diagnos med missbruk i bilden som inte är helt ovanligt för att få stopp på rusande tankar och sannolikt då inte tillgång till de mediciner som skulle kunna bromsa tankeflödet.
Men många här på forumet slänger ur sig diagnoser hit och dit och jag undrar verkligen om så många i den vuxna världen, över trettio år som är diagnostiserade? Eller är det något man bara tror för det verkar stämma med NPF.
Sedan kan jag nog tycka att i särklass är det de som är otrogna som åsamkar mest skada, diagnos eller inte.
För att han bara är sådan. Om han är 40, så har han säkert haft relationer förut. Jag gissar att han sabbat varenda en.
Tyvärr är det nog så att du måste acceptera att du blev kär i fel kille. Tack och lov visade han sitt rätta jag nu innan du var helt fast. Försök få tillbaka dina saker innan han sålt dem för att finansiera sitt missbruk!
