Hjälp

Hejsan.

Skrev här i april senast. Sammanfattning, jag skilde mig i maj 2018, han ville. Vi har tre barn och har en väldigt bra relation. Han träffade ny i oktober samma år. Jag dejtade lite mest för att få bekräftelse. Träffade en kille i januari i år och kände väldigt starkt för honom med en gång. Vi har hållt ihop sen dess, jag har haft mina tvivel och downs, har gjort slut en gång och tvivlat några gånger. Han är helt underbar men han är mer kär än jag och så har det varit från början. Jag lämnade ett 18årigt förhållande bakom mig och var nog för snabb in i ett nytt. Som sagt han är helt fantastisk men ibland orkar jag inte bara. Funderar många gånger att detta är inte rätt, känns inte rätt mot honom att jag hela tiden tvivlar. Får så dåligt samvete. Jag har fortfarande en massa känslor för mitt ex som gnager mig och gör mig irriterad.
Min nya vill att jag ska träffa hans barn oftare, vill att vi helst ska ses varje dag. Men han vet att jag behöver vara själv ibland. Barnen har jag träffat (de är små), mina barn är tonåringar o de har träffat honom med, de gillar honom mycket. Ärligt talat så orkar jag inte bli en extramamma just nu, känns så dumt o visst jag behöver inte bli ngn “mamma” till dem. Jag vet inte vad jag vill! Han blir så ledsen när jag blir osäker på vad jag vill och detta förbannde samvetet man får.
Ibland vill jag bara vara singel o bara vara jag, orkar inte med förhållande. Sen vänder det och jag vill vara med honom.

Detta kanske är för snurrigt att läsa men så känner jag mig och gjort tillofrån sen vi blev tillsammans. Tankar???

Kram

Att vara så osäker som du beskriver dig själv, så av och på… det känns uppriktigt inte som att ni klickar så där jättebra. Kanske pga ditt bagage, kanske pga dina känslor för honom, kanske beroende på det delvis olika ställen som ni båda är i livet, med stora/små barn osv. eller kanske på något helt annat…

Men oavsett vad, så verkar dina känslor vara mer ljumma än hans och jag vet inte, men tror du själv att det kommer att förändras om du bara fortsätter så här? Vad tror du själv att du kan göra för att på något sätt komma till klarhet, utan att förspilla allt för mkt av bådas er tid?

Kan du testa att leva på det sätt som han behöver och vill och som rent krasst ett liv med flera småbarn faktiskt kräver, kan du engagera dig i hans småbarn på prov som du kommer att behöva göra om du ska vara seriös med honom? Testa och se hur det går och hur du upplever det, du förlorar ju inte så mycket mer än den tid och det engagemang som du lägger ner under en prövotid om du testar att leva livet som behövs för att en relation med hans små barn ska fungera på everydaybasis… eller så bryt upp, det är väl de två alternativ som jag kan se framför mig.

För testar du inte utan bara stoppar huvudet i sanden och bara skjuter alltsammans framför dig så blir du knappast klokare över vad du egentligen vill och kan/orkar/är intresserad av att lägga ner för grad av engagemang, utan tiden bara går… även för honom.

Jag tänker att ni kanske inte är rätt för varandra just nu.Jag var som din nye i mitt första förhållande efter separationen. Han gjorde slutefter ett år och det var verkligen jobbigt. Idag är jag dock glad för det. Vi är fortfarande vänner och om vi blir singel samtidigt i framtiden någon gång så kanske vi försöker igen.
Nu ar det förnära hans frus död. Alla våra barn hade för stora behov. Dessutom var jag mer kär än han (som även hade fullt upp att sörja).
Man ska inte stressa fram något. Försök vara ärlig mot honom.

Känns som det du skriver stämmer väldigt bra. Jag har ingen ork just nu att engagera mig, måste ta itu med alla mina känslor först innan jag klarar det. Ringde igår till en kurator, behöver gå igenom alls mina känslor för att kunna släppa mitt ex och känslor och få verktyg att kunna gå in i något nytt utan en massa bagage. Bagaget kommer alltid att finnas där.

Känner mig så taskig mot min nya och hans känslor. Som sagt han är helt underbar o fantastisk och är så fin mot mig och barnen. Han känner av att jag är lite off ibland. Han är oxå separerad och har bra relation med sitt ex men jag blir lite tokig på deras konstiga tider med barnen och han är väldigt bekväm. Han vill ha någon som tar hand om honom och barnen.
Släppa taget just nu och ta itu med mig och om det är menat så hittar vi tillbaka till varandra med nya tag.

Här ringer varningsklockor!
Om du ska ta hand om hans barn + dina egna?
Varför separerade han och hans ex?
Är det en fasad han visar utåt för att få dig på kroken?
Om du redan nu har dina dubier, följ din magkänsla.
Det är inget självändamål, kan snarare bli ett självmål att ha en relation.

2 gillningar

Jag vill inte vara en glädjedödare, men om en av hans grundläggande personlighetsdrag är bekvämlighet är det kanske dags att ta en funderare.

Jag är visserligen väldigt färgad av förhållandet jag just avslutade, men mitt ex var en mycket fin, omtänksam och lyhörd person i början. Men det fanns all tid ett drag av bekvämlighet i honom, och i takt med att förälskelsen lade sig blev bekvämligheten mer synlig och till slut det som blev mest påtagligt.
Plötsligt hade jag en jättebebis som visserligen sällan var direkt elak, men som aldrig ville anstränga sig alls. Jag bar all service och allt ansvar över relationen och fick inte mycket till gensvar

Det var kanske lite off topic, för din fråga handlade ju egentligen om dina ambivalenta tankar och känslor. Men jag är lite orolig för att du kommer ur askan i elden om du väljer att gå in i en relation där du kanske inte är helt redo men ändå väljer att stanna för att mannen är uppmärksam och snäll, bara för att märka att snällheten ebbar ut och kvar är bara ännu en betungande relation.

Jo han är bekväm men inte på så sätt, han har sina intressen och sitt jobb osv. Han är så oerhört snäll och alla runt omkring honom har inget negativt att säga om honom, han är fantastisk, snäll, söt, rar men kan bli lite tokig ibland på vad han säger. Det ska inte känna så här i början när man är nykär. Tror han är kär i kärleken, han säger varje dag Hur vacker jag är, hur mkt han älskar mig, att han aldrig varit så lycklig, att jag har ett hjärta av guld. Har pratat med honom hur jag känner och han blir så otroligt ledde och jag får dåligt samvete, sen är det bra ett tag men sen kommer samma tankar igen. Tror inte felet ligger hos honom utan hos mig, jag letar fel hos honom för att det ska bli “enklare”.
Jag tycker verkligen om honom, alldeles för mycket men kan inte roligt ge hela mig.

Så klart du inte kan.
Nu tjuter larmsirenerna.
Ord är lätta att säga, gärna sådana man tror andra vill höra för att få dem dit de vill.
Det låter som du är utbytbar bara han har någon att charma så att den tar hand om honom och hans barn.
Du tror inte att de som finns i hans närhet är hans allierade som inte behöver leva med honom och sköta markservicen i AB Familjen? Ta referenser från hans x.

Upplever honom inte så men idag så gjorde jag slut eller paus, vet inte riktigt vad det blev. Känns väldigt jobbigt och tomt men jag måste ta itu med mina känslor innan jag kan öppna mitt hjärta helt. Har även bokat tid hos en kurator. Är det menat så hittar vi varandra igen…Känner mig så dum o taskig på något sätt.

Det är inte taskigt att vara ärlig, mycket taskigare att låtsas och förspilla andras tid om du inte kan ge det han vill ha :+1: